Glädjekickar håller igång Kullhammar

Glädjekickar håller igång Kullhammar

Jonas Kullhammar.

Glädjekickar håller igång Kullhammar

Publicerad: fre, 2013-12-20 01:30

Den 22 november spelade Jonas Kullhammar sitt absolut sista gig med sin kvartett. Elena Wolay träffade honom strax före spelningen på Nefertiti i Göteborg och de pratade om musik, om att orka och om Moserobie, hans skivbolag som hittills gett ut 92 produktioner.

Av: Elena Wolay

"Hej Jonas. Jag tycker att du är jättebra. Fortsätt spela”. Så såg mailet ut som jag skickade till Jonas Kullhammar när jag var 12 år. Jag minns att jag fick ett svar och det var ett trevligt sådant. När han 15 år senare spelade med Gyldene Trion på Jazz är farligt nämner jag inget om detta.

Jag behöver inte röra ett finger och killarna i bandet sköter sig själva. Vilken dröm. Vilka proffs. Jonas är alltid imponerande. Imponerande och tuff, trots att musiken är ganska mjuk. Jag tittar oftast på honom som genom ett skal för att inte bli nedbruten av den tuffa produktive mannen med den där blicken som utstrålar “jag överlever allt.”

Jonas Kullhammar är DIY-hjälten inom jazzen som i dagsläget gett ut 92 produktioner på sitt skivbolag Moserobie (helt själv). Han spelar på typ 30 av dom, varav hälften är med grupper han leder eller är med och leder.

Men nu är det dags för sista spelningen med kvartetten. Bandmedlemmarna har just ätit middag i logen och man kan ta på stämningen. Killarna skämtar om att det är den sista måltiden.

Hej Jonas, Hur känns det?
– Jo, det känns bra tycker jag. Vet inte hur det kommer kännas imorgon men just nu känns det bra.

Du var jävligt blödig.
– Ja men... Det kunde ju ha varit värre.

Hur började eran resa? Hur viktig var kvartetten för dig från början och hur länge trodde ni att ni skulle hålla på?
– Faktum är att det dröjde egentligen minst ett par år innan vi gjorde vår första riktig turné. Vi gjorde en hel del strögig och släppte en fullängdare men det var efter andra fullängdaren som vi åkte iväg på en riktig lång turné. Vi hade en ganska bra media-uppbackning och det kändes faktiskt som att det faktiskt hände något med kvartetten och det vi gjorde fick bra med utrymme.

Hur kommer det sig?
– Rent musikaliskt så tror jag inte att det var helt nytt, men det hade inte varit på det sättet i Sverige tidigare, att man gjorde precis allting själv. På vårt sätt. Allt från skivutgivning till bokning utan att följa dom mallarna som gällde just då. Och då blev det uppmärksammat.

Tror ni att ni har inspirerat andra till att jobba på samma vis?
– Ja, det tror jag!

Du släpper ju inte bara kvartetten under ditt skivbolag Moserobie och du släpper ju även hos andra? Vad är ditt tänk kring släppen?
– Det har väl varit andras initiativ när jag släppt på andra bolag. Dessutom har det varit skivor som jag inte tänkt att ge ut själv.

Moserobie i sig känns som ett kollektiv och inte bara Jonas Kullhammar. Är det så?
– Ja, lite så är det.

Har du något specifikt tänk med släppen hos ditt egna Moserobie och promotion för det?
– Idag existerar det knappt några skribenter inom jazz och den viktigaste förutsättningen är att det är musik som är bra och människor som jag ger ut som jag verkligen diggar. Men det är väldigt många fina musiker som man oftast får säga nej till, men som jag tycker är svinbra. Så Moserobie begränsas ganska mycket utav det. Och personal kan jag inte ta in för då hade det blivit ohållbart. Det formatet Moserobie har idag funkar ok.

Något beundransvärt med Moserobie är väl att ni inte behöver någon promotion. Man hittar lätt till er. Ni ger ut frekvent och det finns alltid något på Moserobie som är aktuellt. Det är väl det alla skivbolag strävar efter?
– Absolut. Men när jag drog igång skivbolaget så var det också helt rätt tid för det och det var ett helt annat klimat för det vi gjorde. På den tiden fanns knappt illegal fildelning och det fanns en marknad för skivor. De första fem åren hade jag ingen distribution och jag sprang runt till precis alla skivbutiker och lämnade in och ringde frekvent för att hålla koll på hur försäljningen gick. Idag har man helt andra möjligheter. Om jag hade startat Moserobie idag och gett ut skivor så hade det varit jävligt mycket svårare. Vilket är sorgligt, men så är det.

Hur funkar ekonomin I det hela?
– Min privatekonomi?

Men Moserobie är väl din privatekonomi?
– Nej, det är helt separat. Jag håller varje skiva separat och förhoppningen är alltid att musikerna ska tjäna så mycket pengar som möjligt på musiken dom gör och det är det jag kan bli ursinnig på att musikerna oftast är dom sista som får betalt.

Vad är ditt bästa tips till musiker för sitt kommande?
Ge ut själv! Många musiker jag släppt har oftast varit totalt ointresserad av administrationsdelen och där har jag underlättat väldigt mycket. Men det bästa är ju faktiskt att släppa själv och ha kontroll över sina släpp.

Måste fråga… Hur orkar du?
– Jag vet inte och jag vet inte hur länge jag kommer orka. Men när det går bra så får man en sån otrolig kick utav glädjen och då orkar man. Som Gilbert Holmström-skivan som jag gav ut – och han fick den uppmärksamheten han verkligen förtjänade. Att jag fick vara med att bidra till det var sån otrolig payback för mig. Men syftet från början var att ge ut min egna musik. Jag fick ju en raketstart så då var det givet att ge ut andra.

När känner du att du inte orkar?
– När spelställen el publiken kanske inte är så roliga som man hoppats på. Jag och Zetterberg var och spelade på en klubb för inte så länge sedan och det var fem personer.

Sist jag såg dig och Zetterberg spela i samma konstellation, förutom kvartetten, var på Svenska Kaputt-spelningen på Fasching i våras och jag var helt kaputt.
– Ja, Just det ja... Vilken kväll.

Men ingenting kunde rubba kvällen. En sak med Moserobie-kollektivet är att ni har en fantastisk humor och ni lyckas alltid att sprida den där “Moserobie-andan” när ni står på scenen. Att starta en klubb hade jag velat se att ni gör!
– Ja, det är mina nästa dröm som jag vill ska gå i uppfyllelse, man har ju lärt sig mycket om spelställen när man varit ute och turnerat. Jag minns när vi var ute på vår riktiga turné 2002 och vi skulle till en klubb där jag och Zetterberg tidigare hade spelat med ett helt annat band och och det var bara fem personer i publiken var av fyra personer satt i styrelsen. Det var otroligt poänglöst och tröttsamt trots att dom var hur fina som helst. Nästa gång vi kom dit var det helt fullsatt med folk I alla olika åldrar och vår känsla tvärvände vilket var mäktigt. Så man lär sig ännu en gång att man alltid spelar för dom som kommer, inte för antalet, och att alltid köra fullt ut.

Kommer du verkligen att hinna att öppna ett ställe?
– Som Tor-Björn säger som sitter där borta, att jag har en form av adhd, så ja det är inte omöjligt. Hahaha! Men han säger även att jag har tendenser för att vara bipolär men när jag har skitmycket att göra så skjuter jag bort det där och mår fantastiskt bra. Och när jag får en motgång så jobbar jag kvickt för en succé igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry