Impron öppnar dörrar för David Sylvian

Impron öppnar dörrar för David Sylvian

David Sylvian: melankolins riddare. Så även på nya skivan Manafon. Foto: Donald Milne

Impron öppnar dörrar för David Sylvian

Publicerad: sön, 2009-09-27 18:29

Efter sex år är David Sylvian tillbaka med ett nytt soloalbum. På ”Manafon” tar han hjälp av eliten inom den globala improvisationsmusiken och för in sin röst i deras lågmälda uttryck. En hybrid mellan pop och improv, en ny riktning för sången, kallar han det i en intervju med Soundofmusic.

Av: Magnus Nygren

Maj 2004. Jon Abbey som driver New York-bolaget Erstwhile gästar Köln med sin festival Amplify04. Bland artisterna finns gitarristen Keith Rowe, Christian Fennesz, Toshimaru Nakamura på ”no-input mixing board”, multiinstrumentalisten Otomo Yoshihide, elektronisten Sachiko M med flera. I publiken: David Sylvian, med flera.

Som en musiker med öppna sinnen bekantade sig David Sylvian med den fria improvisationen redan på 80-talet. Tillsammans med pianisten Keith Tippett testade han till och med att med sin röst arbeta inom genren. Men det var inte rätt tid, bitarna föll inte på plats.

– Men i mitten, slutet av 90-talet skedde en förändring inom den fria improvisationen, många nya unga musiker och mycket elektronik dök upp på scenen. Formerna skalades av, de tömdes på ett sätt. För mig var detta mycket spännande eftersom det öppnade upp stora utrymmen att manövrera på. Ur ett själviskt perspektiv såg jag helt plötsligt hur ett område inom den fria improvisationen öppnade sig för mig, berättar David Sylvian.

Han tilltalades mycket av hur denna nya generation av musiker arbetade väldigt ekonomiskt, hur de höll tillbaka och spelade med det minsta möjliga uttryck de hittade. Idén föddes om att själv skulle kunna kontrastera mot detta lågmälda uttryck med sin röst. Han började att arbeta i den riktningen redan på Blemish, men han går ännu längre på Manafon. Men det är samtidigt viktigt att påpeka att David Sylvian inte improviserar på Manafon.

– Jag tar vad de erbjuder och bygger ovanpå det med min röst. Jag lutar mig inte bekvämt tillbaka i genren. Man skulle kunna uttrycka det som att jag försöker skapa en ny hybrid mellan pop/improv, en ny riktning för sången.

Tillbaka till Köln 2004. Sylvian hade i ett tidigare skede berättat för Christian Fennesz vad han ville göra och med vilka han funderade på att samarbeta. Och när Amplify04-festivalen dök upp bjöd Fennesz dit Sylvian. Ett givet tillfälle för en första kontakt. Samma år etablerade Sylvian kontakt med musiker i den österrikiska improvisationsgruppen Polwechsel (Werner Dafeldecker, Michael Moser, Burkhard Stangl), senare med musiker som Evan Parker och John Tilbury.

– När jag började att arbeta med Blemish gjorde jag det i stort sett helt ensam. Jag bestämde att jag ville arbeta snabbt, så vad jag skulle göra var att improvisera på gitarren, spela in det och direkt svara på det som textskrivare, som sångare och som komponist. På så sätt skrev jag låtarna på bara några timmar. Och jag gillade sättet att arbeta på, att jag fick så begränsad tid att skapa musiken.

När Derek Bailey medverkade på inspelningen av Blemish var Sylvian inte ens med i studion, de hade pratat lite på telefon innan och av den timme Bailey spelade in kunde Sylvian plocka vad som fungerade för honom. Att jobba på samma sätt med en ensemble skulle dock inte fungera enligt Sylvian.

– Frågan blev, hur jag skulle kunna ge direktiv till en grupp fria improvisatörer?. Det är ju lite motsägelsefullt att säga vad man vill att de ska göra. Det är ju inte så det fungerar. Enligt mig är den viktiga delen vilka musiker jag väljer ska vara med i ensemblen. Om jag visste vilken bakgrund musikerna hade och vet vad de gör idag skulle jag också kunna förutse känslan de har när de arbetar.

Vid inspelningen i Wien 2004 blev det upp till bevis. Sylvian kallar den själv för en undersökande inspelning. Och det dröjde tills det fungerade, faktiskt fram till den sjunde dagen under den avsatta veckan i studion. Då hörde han vad han tyckte skulle fungera.

– Då hade vi skalat av ensemblen till enbart en kvartett bestående av (Werner) Dafeldecker, (Michael) Moser, (Christian) Fennesz och (Keith) Rowe. Helt plötsligt infann sig en vacker rymd i musiken och jag kände att detta var den moderna kvartettmusik jag verkligen ville jobba med. Jag kunde genast känna att det skulle passa för mig som sångare. Det betyder inte att de inte spelat underbart under de andra sex dagarna, för det hade de. På ett sätt var allt de gjorde guld, men jag letade efter ett speciellt guld som bara jag kunde känna igen. Så det var en del testande och smärre direktiv innan jag hittade balansen jag letade efter. Och efter denna inspelning insåg jag att den företagna processen skulle fungera.

Med andra projekt i vägen dröjde det ett helt år innan Sylvian plockade fram inspelningarna från Wien igen.

– Det var som att lyssna på materialet för första gången igen. Jag satt ner och lyssnade på den första låten jag valt ut och började direkt att skriva ner texten. Inom några timmar var texten färdig och jag spelade in sången direkt, säger han.

– I det skedet var det väldigt likt processen under inspelningen av Blemish, allt gick väldigt snabbt.

När det 2006 var dags för inspelningen i Tokyo hade de bara en dag i studion. Sylvian var dock övertygad om att han skulle hinna få vad han ville ha. Och det fick han, den femte av sex tagningar blev sedan ”The Greatest Living Englishman”.

– Samma sak i London, endast en dags arbete och ur det kom tre låtar som är med på skivan.

Sylvian är uppenbart nöjd med vad musikerna skapat, men han är imponerad även på andra plan.

– De gav mig så stor frihet att arbeta med det inspelade materialet, att göra vad jag ville med det. Många av dem hade hört Blemish och det jag hade gjort med Derek Bailey, så de hade en idé om vad jag gjorde. Det fanns ingen tvekan från deras sida över att lämna över materialet till mig. Det fanns inget behov hos dem att fråga om de fick höra materialet när jag var klar, det var snarare ett ”hoppas att det fungerar för dig”. Denna typ av generositet var väldigt överraskande och rörande.

Manafon genomsyras av en mängd motsägelser: Den lilla byn i Wales som gett skivan sin titel står mot musiker från metropoler som Tokyo, London, Wien. David Sylvians karaktäristiska stämma står mot den improviserade värld dessa musiker härstammar från, en värld där popens melodier och upprepning är totalt ointressanta. Det finns även motsägelser hos poeten och prästen RS Thomas (1913-2000) som fascinerat Sylvian så till den grad att skivan hämtat sitt namn från hans hemby; i hans gärning finns en stark tro och en poetisk fantasi och kreativitet, men han är också en mycket desillusionerad man som är ursinnig över Guds tystnad.

Det direkta inflytandet från RS Thomas finns egentligen bara på låten "Manafon", men delar av hans frågeställningar och hans uppenbarelse genomsyrar indirekt hela skivan, samt dubbeltydigheten hos honom. Han beskrivs som en tragikomisk figur som hämtad ur en Beckettpjäs, förnäm och samtidigt en sträng familjefader. Han var en världsförbättrare men också djupt desillusionerad. Han är mycket förvirrad.

– Jag fann hans liv väldigt intressant, alla dessa motsägelser inom honom fann jag även hos mig, om än inte lika utpräglade. Vi har ju dessa frågor inom oss om mening samtidigt som idén om en tro på en extern gud sakta håller på att försvinna ur våra medvetanden. Och vad ska vi då hålla fast vid? Alla har vi olika svar på denna fråga, men vad jag tror vi har gemensamt är denna fantastiska kapacitet för kreativitet.

– Men Manafon är inte ett album som nödvändigtvis erbjuder svar eftersom både Blemish och Manafon är skrivna under tiden för min egen kris, säger han.

Till saken kan nämnas att David Sylvian skilde sig från sin fru 2005 och sedan dess bor ensam i skogen i New England.

På frågan om han kommer att turnera med Manafon ger han ett överraskande svar.

– Jag är inte säker. Jag funderar på det just nu och det medför ju en del problem. Hur håller man liv i det improviserade elementet samtidigt som man behåller det kompositoriska? Kanske behövde det en helt ny ensemble musiker för att framföra musiken eftersom flera av musikerna jag jobbat med i studio är fria improvisatörer som inte skulle vilja omfattas av kompositioner. De skulle inte vilja upprepa sig själva kväll efter kväll, och det är nödvändigt till viss del. Men om jag kunde hitta de rätta musikerna skulle det vara väldigt intressant och då skulle jag nog vara tvungen att testa.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry