Intervju Marcus Schmickler

Intervju Marcus Schmickler

Marcus Schmickler. Foto: Dina Frank

Intervju Marcus Schmickler

Publicerad: tors, 2007-11-01 21:18

Efter fyra år är det dags för Marcus Schmickler, aka Pluramon, att följa upp den framgångsrika Dreams Top Rock. Men under hösten kommer även en soloskiva och samarbeten med Peter Rehberg samt Thomas Lehn. Likt en renässansmänniska fortsätter Marcus Schmickler att söka kickar inom så olika områden som pop, nutida musik och extrem elektronisk improvisation.
– Varför begränsa sig själv till enbart en specifik genre när det finns så mycket bra musik, frågar han i en mailintervju med Soundofmusic. (Publicerad 2007)

Av: Magnus Nygren

En del musiker har förmågan att finna glädje, energi och utmaningar inom nästintill motsatta musikaliska områden. Utan att resultatet för den skull är sökt eller på väg mot något annat, större och än mer fulländat. Med fullständig närvaro, reagerar nuet. Det som kan uppfattas som en frustrerande rastlöshet är istället en drivkraft, en förutsättning.

Marcus Schmickler, född och boende i tyska Köln, tillhör denna grupp nyfikna musiker. Han fick som Pluramon en hel del uppmärksamhet med två skivor på det framgångsrika electronicabolaget Mille Plateaux under 90-talet. Med rytmisk, monoton, krautinfluerad popelectronica – där Cans Jaki Liebezeit satt bakom trummorna – i ena hörnet, experimentell elektronisk minimalism i det andra, lyckades han muta in ett eget musikaliskt område inom den framväxande electronican.

Men han stannade inte upp för att njuta av framgångens sötma genom att enbart försöka förfina och utveckla det han uppnått. Istället jobbade Schmickler hårt för att upptäcka nya musikaliska fält att utforska. Han studerade elektronisk musik och komposition vid Musikakademin i Köln, försökte bli elev till den nutida kompositören Iannis Xenakis (som dock inte tog sig an adepter längre), remixade andra och remixades på ett antal skivor med electronica, komponerade elektronisk musik, producerade pop/techno i egen studio, var med i noise/improvisationsgruppen Brüsseler Platz 10A-Musik med bland annat Jan St Werner från Mouse on Mars, gav ut technotolvor tillsammans med Thomas Brinkmann och blev medlem i Mimeo, ett sorts extremt storband som med digital och analog teknik borrar ner sig i obskyra improvisationer.

Finns det någon tydlig och röd musikalisk tråd genom denna mångfacetterade produktion? Nej, egentligen inte.

– Precis det du beskriver (den musikaliska bredden, reds anm), är det som kan kännetecknas som min ”musikaliska ansats”. En sorts mångfald, pluralism och flexibilitet. Önskan om att bli en expert på många områden, att vara fri från förväntan och begränsningar. Och i det långa loppet, att hitta mina egna gränser och min egen självständighet, säger Marcus Schmickler.

– Jag hoppas att publiken hittar kvaliteter i denna ”mångfald”, som skärmar sig ifrån genrer och kategoriseringar, och finner den intressant. Varför ska man begränsa sig själv till enbart en specifik genre när det finns så mycket bra musik? Kicken kan finnas överallt och vad gäller mig själv vill jag bli överraskad.

Men han överraskar inte bara sig själv. När han 2003 släppte den tredje skivan med Pluramon – Dreams Top Rock – var det många som förvånades. Electronican var utbytt mot gitarrdriven indiepop och på sång fanns Julee Cruise, som blev känd i och med musiken till tv-serien Twin Peaks. Skivan blev väl emottagen; “Just about the best avant pop/noise record to emerge from the independent sector since My Bloody Valentine’s Isn’t Anything”, skrev bland annat Rob Young i brittiska The Wire.

schm
Schmickler och Julee Cruise. Foto: Kira Bunse

– Till en början hade jag inte tänkt göra ett album med röst. Men när mina sånger blev mer låtlika och ljudet förändrades med mer noisiga inslag, började det att bli intressant att tänka i termer av röst. Julee är en av mina alla-tiders-favoritsångerskor och eftersom vi har en gemensam vän – Khan – tänkte jag att jag i alla fall skulle prova om hon var intresserad, berättar Schmickler.

Nu kommer uppföljaren The Monstrous Surplus, en ”enkel” skiva som berättar historier om ”det orimliga överflödet”. Samtidigt har Pluramon blivit ett regelrätt band med Schmickler, Hayden Chisholm, Daniel Schroeteler, Mathias Mauersberger och Hannes Vesper. Förutom Julee Cruise, gästar dessutom Julia Hummer och Jutta Koether på sång.

– Bandet är mer involverat i låtskrivandet på detta albumet. Dessutom innehåller det några nya samarbeten. Till skillnad från mina andra projekt, vill jag att Pluramon ska vara en öppen plats där olika personligheter, idéer och kontexter förenas och samarbetar, Hittills har jag dock inte lyckats släppa kontrollen över slutresultatet, vilket jag lite hemligt hoppas jag delvis kan göra så småningom.

Men låt oss gå tillbaka till åren runt 1990. Marcus Schmickler har just gått ut skolan i Köln, där han tillsammans med vännerna Frank Dommert, Carsten Schulz (C-Schulz) och Georg Odijk trängt in i amerikansk hardcore, europeisk postindustriell musik, krautrock, folkmusik med mera.

– Frank och Georg var redan då involverade i ett internationellt nätverk för experimentella kassettinspelningar. Folk runt om i världen bytte musik i en form av konst via brev. De släppte sin egen musik på limiterade kassettutgåvor och skickade runt dem till andra i nätverket. Men förutom musiken brevväxlade de, gjorde fotokopierade fanzines med recensioner och annat. Jim O'Rourke besökte Frank några gånger och släppte sin debutskiva på Franks bolag.

– Carsten och jag hade en bakgrund från utbildning inom klassisk musik. Jag själv visste inte riktigt vad jag skulle göra. Mitt gitarrspel ledde egentligen ingenstans. Men vi var båda lika påverkade av den framväxande rave- och bleepkulturen. Det var huvudanledningen till att jag flyttade till London 1990. Men tillbaka i Köln ett år senare började jag att producera, även andras musik. Frank startade skivbolaget Entenpfuhl och vi fyra tillsammans startade bolaget Erfolg.

Kvartetten Schmickler, Dommert, C-Schulz och Odijk blev en viktigt del i den öppna musikaliska atmosfären som gjorde Köln (och grannstaden Düsseldorf) till en häxkittel för experimentell elektronisk musik under det tidiga 90-talet. Arvet efter Stockhausens kända elektroniska WDR-studio, gruppen Can och deras Inner Space-studio, Kraftwerk, Deutsche Amerikanische Freundschaft, Neu!/La Düsseldorf blandades upp med nya idéer och nya elektroniska sammanhang. Odijk startade skivaffären A-Musik (som även blev bolag) i lägenheten han delade med Schmickler och Jan St Werner. På den välbesökta klubben Liquid Sky spelades ”Sälten gehörte Musik” där klubbledningen – Ingmar Koch, ena halvan av Air Liquid – ville att musiken skulle vara så märklig som möjligt. Samtidigt börjar även den produktive och inflytelserike Wolfgang Voigt, bland annat under namnet Mike Ink, att producera mer eller mindre experimentell/minimalistisk techno och house på en mängd tolvor.

Under den här tiden är Schmicklers och C-Schulz banor nära nog parallella. Flera skivor i olika format släpps i C-Schulz namn och är producerade av Schmickler i hans Kaspar-Hauser-studio. Schmickler släpper också sitt debutalbum – Onea Gako – på det franska skivbolaget Odd Size 1992. C-Schulz är naturligtvis med på oboe och klarinett. Influenserna sträcker sig från synthmusik till klassiska tongångar, från industrirock till ambient, från hårdrock till dronemusik.

Båda är även medlemmar i den elektroakustiska improvisationsgruppen Kontakta tillsammans med Dommert, Odijk, Monika Westpfahl och Inde du Nord (Hans-Jürgen Schunk alias Hajsch).

– Alla i bandet hade sina hemgjorda elektroakustiska instrument och andra uppfinningar. När jag anslöt mig fanns redan idéerna om att ge ut en skiva, som senare kom ut på det nu nedlagda bolaget Odd Size i Paris. Vi spelade en handfull konserter, även utomlands, med projektioner och rökelse. Det var bra! Jag tror att det satte igång saker även för andra här i stan: att man kunde gå upp på scenen på en rockklubb och spela så här. Tyvärr splittrades bandet efter cd:n eftersom idéerna gick isär för mycket. Men det bästa materialet finns fortfarande bara på band, gömt hemma hos Georg eller Hajsch. Något att återförena om 20 år...

Gruppen Pol var ytterligare ett gemensamt projekt med Schmickler/C-Schulz. Duon bildas redan 1991 för att några år senare utökas till en trio. 1994 kommer debuten Transomuba, åter igen på franska Odd Size. Idén var att göra något poppigare än tidigare. Men samtidigt hade det uppstått problem.

– Under det sista året förenade sig Christoph Kahse, som både jag och Carsten hade jobbat med tidigare, med gruppen. Även om det inte var Christophs fel, utvecklades det till ”med två är det magi, med tre är det krig”.

Pol hann med en sista skiva, ett soundtrack – Baby, I will Make You Sweat – till en film av Birgit Hein som var betydligt mer experimentellt än debuten. Men sedan höll det inte längre. Det mångåriga samarbetet med Carsten Schulz var därmed till ända. Brytningen var total och de talade inte med varandra på flera år. Idag är det dock bra, säger Schmickler.

Men att Pol nådde vägs ände betydde inte att Schmickler varvade ner popådran. Den enligt Schmickler överarbetade popen på Transomuba ville han förenkla. Och gitarrexperimenten på soundtracket ville han utveckla. Dessa saker tillsammans lade grunden för Pluramon. Men det har även blivit samarbeten med Thomas Brinkmann och han har fortsatt att producera andras musik.

schmick
Foto: Marc Comes

– Popmusik intresserar mig mest som producent. För egen del måste det finnas en underliggande och intressant idé för att jag ska involvera mig i popmusik. Kanske är det motsägelsefullt att inte göra musik för musikens skull, men det kanske kommer att ändra sig. Men självklart relaterar det även till mitt intresse för det jag ännu inte kan.

Vad är det som är intressant med att jobba som producent? Och hur många skivor har du producerat?

– Jag har inte räknat dem. Inte så många, kanske 20. Jag gillar verkligen jobbet. Det kan vara mycket värt att ha en extern person som ger sina råd, sitt tyckande och sin kunskap. Han kan ge nya perspektiv och koncentrera sig på att få det att låta bra, även om det inte är bandets första prioritet.

En av skivorna du producerat är Rideau med den svenska gruppen Tape. Hur kom du i kontakt med Tape, och Häpna och hur var de att jobba med?

– Första kontakten var genom ett bolag som ville att jag skulle göra en remix för Tape, vilket jag inte kunde göra då. Ett par år senare frågade de om jag ville komma och spela på en Häpnafestival på Fylkingen. Där såg jag Tape spela för första gången. Senare spelade de i Köln och jag tror att jag mumlade något om att de skulle kunna göra si, eller göra så. Det gick väldigt bra när de kom hit och jobbade. Jag gillar deras känsla för instrumentation. De är mycket uppriktiga människor.

Under flera år i Marcus Schmicklers ungdom bodde han med familjen i Kürten en bit utanför Köln. Han minns somrarna. Det var en kille som organiserade trevliga utomhuskonserter som var mer som happenings. Han kände inte igen musiken men han fascinerades av atmosfären och hur de valde märkliga ställen för konserterna, i stenbrott eller på flottar. Då visste han inte att killen i fråga var Karlheinz Stockhausen.

Senare har han lyssnat mycket på Stockhausen. Schmicklers professor i komposition, Johannes Fritsch, hade dessutom passande nog jobbat med Stockhausen under 60- och 70-talen. Och när WDR-studion i Köln stängdes för några år sedan gav Schmickler en konsert.

Lite märkligt kan det tyckas att Schmickler var en av väldigt få, mig veterligen i alla fall, som hade fötterna i både den ”gamla” och ”nya” elektroniska världen. Det verkar nästan som att en osynlig barriär placerades mellan electronican och den så kallade seriösa elektroniska musiken. Även om beröringspunkterna naturligtvis fanns, var de få.

Visst var det många som samplade den franske pionjären Pierre Henrys ”Psych Rock”. Och Pierre Henry influerades i sin tur av den nya elektroniska musiken. Men att studera den ”andra sidan” på djupet var det inte så många som gjorde. Schmickler berättar att han inte fick ut så mycket av de elektroniska studierna vid Musikakademin i Köln. Enligt honom var han troligen den första på utbildningen som använde Mac, annars var det Fairlight (Fairlight Computer Music Instrument, den första samplingssynten som kom på 70-talet) och band som gällde.

Schmickler avskräcktes dock inte från den elektroniska musiken. Istället komponerar han de elektroniska skivorna Wabi Sabi (1997) och Sator Rotas (1999). Senare komponerade skivor är Param (2001) där den nutida ensemblen Zeitkratzer deltar och Demos (for choir, chamber quintet and electronic music) (2006) där körmusik spelar en väsentlig roll.

Först elektronik, sedan akustisk ensemble och kör. Vad blir det kommande verktyget?

– Verktyget är snarare en teknik som används för materialet, som exempelvis vissa instrument, kör etc. Självklart är detta ett förberedande val eller koncept. Efter mer än tio år inom detta fält, undrar jag om inte cirkeln har slutits gällande form och instrumentering som intresserar mig. Nästa skiva på Editions Mego i oktober kommer att bli en totalt datorbaserad komposition. Ett av de kommande instrumentala verken jag ska jobba med är för klassiska trummor och elektronik.

Var hittar du influenser när du komponerar? Från musik? Från andra platser, fysiska eller mentala, tankar, filosofi, religion eller vad som helst?

– Jag inspireras av alla möjliga typer av musik. Konstruktivistiska principer, som jag tolkar på mitt eget sätt. Ibland drömmer jag om en låt, ett scenario med bilder och ljud, men egentligen inte med form. Även om jag är ateist, har en del musik en ”spirituell” inverkan på mig. Detta verkar vara en stor kraft i den kreativa processen, jag skulle kalla det en konfrontation med något som är svårt att beskriva.

Berätta lite om hur du komponerar?

– Jag startar med en tanke, en idé om vad jag ska göra med en viss uppsättning instrument. Efter det börjar jag att skriva ner några parametrar och spela in material. Under en period mellan detta stadie och slutredigeringen brukar jag vanligtvis inte röra materialet, inte förrän jag närmat mig det en andra gång. Då kan nya idéer dyka upp, som leder materialet vidare till nya nivåer.

schmickler
Foto: Dina Frank

Jag tror att det är på Sator Rotas som du först börjar med att ”accelerera” ljuden till att låta som något som liknar en jetmotor. Det återkommer på senare skivor och jag kommer ihåg att jag fick samma känsla när du spelade på Fylkingen i Stockholm för ett antal år sedan. Var kommer ljudet ifrån? Vad är det du gillar med det? Skulle du beskriva det som en ”acceleration”?

– Jag tror att det du menar är ett resultat av flera olika delar som jag är intresserad av, först och främst processen när ljud kondenseras, men också mikrotonalitet och varaktiga förändringar av tonhöjder. Även om jag beundrar kompositörer som försöker göra ”opåverkbar” (unaffective) musik siktar jag på att ge musiken en kvalitet förutom den intellektuella, jag försöker ta med lyssnaren ”ut i skogen”. Eftersom elektronisk musik är beroende av högtalare, är det musikaliska ”rummet” virtuellt, i stort sett reducerat till vänster, höger, fram och bak. Jag försöker att övervinna denna begränsning.

Så långt produktion och komposition. Det tredje benet i Marcus Schmicklers musikbyggande är improvisationen. Redan tidigt fanns det med i Kontakta, sedan i den mer noisebaserade gruppen Brüsseler Platz 10a-Musik. Men runt millennieskiftet tar det ytterligare fart när han blir en av medlemmarna i det Keith Rowe-ledda kollektivet Mimeo. På 2000-talet har Schmickler även spelat in flera skivor där hans digitala synthesizers möter Thomas Lehns analoga.

Men här liksom på andra ställen är Marcus Schmickler föga intresserad av scenen i sig. Han förstår inte riktigt myten om “improv” och är inte imponerad av nivån i den lingvistiska diskursen om musiken, som han anser är dåligt utvecklad.

– Det är endast ett fåtal personer jag beundrar för deras improviserade musik. På något sätt har jag fått chansen att arbeta med framstående personer som bland andra Keith Rowe, John Tilbury och Thomas Lehn. Men mitt huvudfokus ligger på kvar på komposition och produktion. För mig handlar det aldrig om scener, det handlar bara om bra människor, sedan spelar det ingen roll var de finns och vad de gör. Om de gör film, skriver, spelar instrument, komponerar är utan betydelse.

Mimeo, Music in Movement Electronic Orchestra, har funnits sedan 1997. Schmickler kom med 1998 och bland övriga tio medlemmar finns exempelvis Christian Fennesz, Kaffe Matthews, Thomas Lehn och Phil Durrant.

– Utmaningen är att framföra improviserad elektronisk musik i en stor ensemble. Eftersom alla även är solister, är det en svår uppgift för alla att vara undergivna och koncentrera sig på att hitta sätt att spela som en kammarensemble. Speciellt när det inte finns några regler eller noter, ibland inte ens ett koncept. Denna frihet är svår att hantera ansvarsfullt, berättar Schmickler.

– För mig har ensemblen nästan en utommusikalisk dimension. Nästan politisk. Jag tänker på den som en mikrodemokrati. I stort sett alla beslut i bandet diskuteras först via mail. Ibland är argumenten så långt ifrån varandra att det är mycket svårt att nå fram till ett beslut genom diskussion. Det skulle vara enklare för envar att hoppa av och gå sin egen väg. Men jag ser det hellre som någonting man inte kan avsäga sig ifrån, som sin familj eller sin kulturella bakgrund. Du måste fortsätta att arbeta med det istället för att hoppa av för att sedan möta samma problem någon annanstans.

Även om det funnits rykten om huruvida Mimeo kommer att fortsätta som grupp är Schmickler optimistisk om framtiden. Men det är inte problemfritt, förutom intensiva diskussioner är det svårt att överhuvudtaget få ihop denna supergrupp. Därför blir det ofta bara en konsert per år, och i år – 2007 – i Huddersfield i England i november.

Att det kan bli för extremt visade sig under gruppens 24-timmarsspelning på Musique Action i franska Vandoeuvre les Nancy. Markus Wettstein reste sig helt sonika och gick.

– Beroende på den extermt långa konserten, var sättningen ganska informell. Medlemmarna kunde komma och gå som de kände för. Men vi hade fixerade tider när vi ville spela diskreta ”låtar” och flexibla tider när det var sessioner med fri improv. Ett stycke var inspirerat av målaren Mark Rothko, vilket innebar att sex personer skulle spela en konstant frekvens i det låga spektrat och sex personer i det höga spektrat. Innan sextio sekunder hade gått reste sig Wettstein upp, lämnade scenen och hoppade av bandet...

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry