Intervju med GW Sok i The Ex

Intervju med GW Sok i The Ex

Intervju med GW Sok i The Ex

Publicerad: lör, 2007-03-24 15:30

The Ex har sedan starten 1979 spelat över 1200 konserter och släppt ett stort antal skivor som rör sig mellan punk, experimentrock, improvisation och ickeeuropeiska influenser. Ett undergroundfenomen ständigt på jakt efter nya utmaningar.

Av: PM Jönsson

The Ex var länge ett namn som smög omkring i bakgrunden. Den enda anledningen till att det dröjde innan jag köpte en skiva med dem var troligen en icke helt ovanlig fixering vid England och USA. The Ex kommer från Holland, trakterna kring Amsterdam, och är unika på många sätt. Den senaste skivan är ett av flera exempel på att det är ett band med tentakler långt utanför det gängse anglosaxiska musikreservatet. ”Moa Anbessa” ­ som släpptes i slutet av november på deras egna skivbolag Terp ­ är ett samarbete med den etiopiska saxofonisten Getatchew Mekuria. När jag ringer upp The Ex sångare G.W. Sok eller Jos som han heter egentligen är det afrikanska spåret ett naturligt samtalsämne.

Hur började den resan?
– För tio år sedan ungefär reste en av medlemmarna, Terrie, i Afrika under ett år. Den sista månaden tillbringade han i Etiopien och träffade en hel del folk och lärde känna musiker bland annat. Han fick kontakt med mannen (Francis Falceto) som släppt skivserien ”Ethiopiques” och senare organiserade konserter med The Ex i Etiopien.

The Ex åkte till Etiopien för första gången i januari 2002 med improvisationsmiraklet Han Bennink som extramedlem och turnerade i de norra delarna av landet. Två år senare var det dags för en ny tripp, denna gång tre och en halv vecka i södra Etiopien. De spelade även i etiopisk tv och hade workshops på en skola. Men det egentliga projektet med Getatchew Mekuria startade när The Ex firade 25-års-jubileum hösten 2004 och bjöd in en lång rad gäster till Amsterdam, bland annat den 73-åriga saxofonisten som aldrig varit i Europa tidigare.

– Han tyckte att det var jättekul, fortsätter G.W.Sok, och så gjorde vi en turné med honom i april förra året och hyrde en studio och spelade in i fyra dagar. Vi var lite rädda att han inte skulle gilla vår musik, våra tolkningar av hans musik, men han tyckte att det påminde honom om energin som fanns i Addis Abeba på 60-talet.

Under 60-talet och första halvan av 70-talet fanns det en spännande scen i Etiopien med klubbar och scener och musiker gjorde egna varianter av soul, pop, rock, funk och jazz, precis som i hela Afrika, men med en egen etiopisk nerv. Ethiojazz. Getatchew Mekuria har varit med länge ­ men innan ”Moa Anbessa” hade han bara spelat in ett enda album. Nu är veteranen i ropet igen.

– Vi var i Addis Abeba i januari och gjorde två konserter. Releasespelningar kan man säga, i Getatchews hemstad. Först spelade vi inför en fin publik, överklassen, det var arrangerat av en fransk organisation, men den andra spelningen var i en gammal teater, där Getatchew och många andra äldre musiker spelade på 60-talet. Nuförtiden är det en plats där man samlas och dricker kaffe eller öl och pratar. Det är gratis inträde. Det var verkligen roligt att spela där och alla verkade gilla det.

Jag läste att ni har släppt skivan på kassett i Etiopien. Stämmer det?
– Ja, det är få människor som har cd-spelare överhuvudtaget, det är ett väldigt fattigt land, så vi tryckte upp tiotusentals kassetter som nu har spridit sig över hela landet faktiskt.

The Ex var även delaktiga i den ökade populariteten för Konono No.1. Redan för fyra år sedan ­ innan Kongobandet hyllades i världens musiktidningar ­ gjorde The Ex ett antal konserter med rytmexplosionen. Och de har samarbetat mycket med koraspelaren Djibril Diabate. Intresset för världsmusik ­ liksom europeisk folkmusik ­ har djupa rötter i The Ex-organismen. Liksom ett allmänt globalt intresse. I bandets barndom spelade de ofta på konserter för tredje världen. Samlade in pengar till El Salvador. Kämpade mot orättvisor.

Jag ställer en rätt korkad fråga. Definierar sig The Ex som ett politiskt band. Det är ju alldeles självklart, eller?
– Ja, jo (tystnad), jag skriver ju texterna, och det är saker och frågeställningar som intresserar oss, jag tycker att det är viktigt att säga vad jag tycker, men det är lika politiskt att inte säga någonting. Det är tröttsamt att vi fortfarande beskrivs som ett anarkopunkband, det var vi för 25 år sedan, men inte idag, det är andra ämnen som är viktigare.

Ska man sätta in The Ex i ett släktträd är amerikanska band som Fugazi och Minutemen självklara släktingar. Stilbildande och betydelsefulla grupper med rötter i punk och hardcore, som fogat in andra element i musiken, och som präglats av extrem energi och vilja. Logiskt att The Ex har släppt skivor på Touch & Go och turnerat med Shellac. Det finns en länk till Sonic Youth. Lee Ranaldo och Thurston Moore spelade på dubbeln ”Joggers and Smoggers” från 1989 och för ett par år sedan gjorde The Ex, Sonic Youth och några europeiska improvisationsmusiker en ”In The Fishtank”-skiva tillsammans. Captain Beefheart var säkert en tidig influens. Det finns likheter med Fred Frith/Chris Cutler-projekt och The Ex gjorde två magnifika album med den numera avlidna avantgardecellisten Tom Cora.

De jobbar regelbundet med en fransk ljudpoesiartist. Reser med teaterföreställningar. Kastar sig ut i experimentella sidoprojekt. Italienska Zu tycks vara ett syskonband. Kvartetten - G.W. Sok, sång; Andy Moor, gitarr, barytongitarr; Terrie Ex, gitarr, barytongitarr; Katherina Ex, trummor, sång ­ utökas ibland till ett tjugomannaband: Ex Orkest. Gruppens långvariga basist, Luc, slutade som fast medlem för ett par år sedan.

Är det en medveten strävan att ständigt blanda in nya saker och inspirationskällor?
– Ofta är det slumpen. Vi reser mycket och träffar mycket folk, och tankar om samarbeten dyker upp. Allt fungerar inte, men det är nya erfarenheter. Det är ofta omedvetet hur vi påverkas, man märker det efteråt, att någonting har hänt.

The Ex är framförallt kända som ett exceptionellt liveband. Och att spela live är fortfarande det viktigaste, kärnan i The Ex filosofi.

– Det är något helt annat än att vara i studion och spela in en skiva. Det är hela tiden nya människor, nya scener, en ny situation, nya villkor. En dålig middag kan förändra humöret och hur konserten kommer att vara. Varje konsert är unik.

The Ex gör faktiskt endast sin andra spelning någonsin i Sverige på årets Perspectives-festival i Västerås. Inget medvetet val, säger G.W. Sok, det har bara blivit så, de har inte haft så mycket kontakt med svenska bokare genom åren.

Kan man inte se The Ex livs levande live kommer det en konsertfilm senare i år på dvd: ”Building a Broken Mousetrap”. Regisserad av Jem Cohen som bland annat gjort Fugazifilmen ”Instrument” och porträttet ”Benjamin Smoke”. Ett komplement till dokumentären ”Beautiful Frenzy” som de svenska filmarna Christina Hallström och Mandra U.Wabäck gjorde för några år sedan.

– Den är nästan klar. Bara lite pill med omslag och sånt kvar. Det är nio låtar från Knitting Factory i New York hösten 2004. Vi gillar det Jem har gjort tidigare. Han har ett speciellt, ovanligt öga för musik.

(Publicerad 2007)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry