Intervju med The Thing/Mats Gustafsson

Intervju med The Thing/Mats Gustafsson

The Thing i Uppsala 19 februari 2008. Foto: Lars Jönsson

Intervju med The Thing/Mats Gustafsson

Publicerad: fre, 2008-04-04 16:20

Inspelning av ny skiva med Steve Albini bakom rattarna, en två veckors turné i Europa och i april ska en box med gruppens nu svåråtkomliga två första skivor, några outgivna inspelningar och en dvd-film där trion spelar med Sonic Youths Thurston Moore släppas. 2008 har börjat hårt för den norsksvenska trion The Thing. Saxofonisten Mats Gustafsson berättar om sin huvudgrupp för Soundofmusic.

Av: Magnus Nygren

Med skivan ”Garage” från 2004 mutade The Thing – Mats Gustafsson, Paal Nilssen-Love och Ingebrigt Haaker Flaten – in ett alldeles eget område inom den energiska fria musiken. Med lika delar frijazz och garagerock korsbefruktades två musikaliska uttryck med sådan övertygelse att man undrade varför ingen gjort det förut. ”Art Star” av Yeah Yeah Yeahs, ”Aluminium” av White Stripes och ”Have Love Will Travel” av Sonics sida vid sida med ”Eine Kleine Marschmusik” av Peter Brötzmann och den spirituella ”Haunted” av Norman Howard (som spelade med Albert Ayler under en kort period).
Men att begränsa The Thing till enbart ett garagefrijazzband leder fel enligt saxofonisten Mats Gustafsson. Det är snarare något som recensenter gjort när de jämfört alla senare plattor med ”Garage”.
– Jag kan se hur vi all a tre tagit in nya influenser i The Thing. I början var det Don Cherry och Albert Ayler, sedan har det glidit sakta åt grindcore, garage, noise och mer hård instrumentell musik, säger han.

I januari var trion i Chicago och spelade in nya skivan ”Bag It” (som väntas till sensommaren eller hösten). Skivan spelades in i Steve Albinis studio Electrical Audio. Som producent av grupper och artister som Pixies, Stooges, PJ Harvey, Nirvana och ha medverkat i exempelvis Big Black och Shellac är det naturligtvis en händelse att samarbeta med Albini. Mats Gustafsson poängterar dock att Albini inte producerat ”Bag It” utan istället skött inspelningen.
– Vi var i studion i fyra dagar. Första dagen sa Albini inte så mycket, men den andra dagen började han jobba sig in mer. Han kalibrerade in vad fan vi höll på med.
– Eftersom han inte producerade oss utan var tekniker kanske han inte påverkade musiken så mycket. Men ljudet, han har en helvetisk kontroll på vad han gör. Det han sa var riktigt och bra. Om det fattades lite i frekvensen kunde han flytta micken en decimeter och uppnå det han ville. Han är en extremt yrkeskunnig person, och pedantisk. Även om fler jobbar i studion sätter han upp allt själv.
– Det är en helt annan grej med studio- än liveinspelningar, berättar en uppenbart inspirerad Mats Gustafsson. Jag föredrar verkligen att medvetet jobba med ljudet, med formen. Men inte med pålägg utan live i studion.
Steve Albini har aldrig arbetat med frijazz tidigare, och samarbetet med The Thing har väckt en del förvåning. Mats Gustafsson berättar att den amerikanske skribenten Byron Coley sagt att han var överraskad eftersom Albini inte gillar jazz. Det närmaste jazz han kommit är Borbetomagus...

På ”Bag It” fortsätter The Thing att blanda olika musikstilar. Låtar av Duke Ellington, 54 Nude Honeys (ett japanskt kamikazegarageband), The Ex, Steve Lacy, Åke Hodell, Albert Ayler varvas med eget. En rätt bisarr blandning, enligt Mats Gustafsson. Han berättar också att gruppen använt live-elektronik betydligt mer än tidigare.
Vad är det som är så intressant med att spela covers?
– Det finns så mycket musik i olika genrer som är så bra. Vi gillar att prova vad som händer om man stöper den i nya kläder. Det finns ingen mening i att göra det som Ayler eller Sonics gjorde, utan man måste göra det på ett nytt sätt. Vi har till och med spelat en Bowie-låt (Life on Mars som är inspelad för en kommande Bowietribut). Jag är alltid på jakt efter bra låtar, bra riff. Det är en stor del av skivnördandet, att hitta eget material.

Ingen kunde nog ana vad framtiden hade att erbjuda trion The Thing när de tre spelade tillsammans för första gången två dagar i februari år 2000. Platsen var Atlantis studio i Stockholm och syftet var att spela in den första skivan för Conny C Lindströms och Christian Falks nystartade bolag Crazy Wisdom. Skivan var en tribut till trumpetspelaren Don Cherry där fyra av sex låtar var skrivna av Cherry. Och som av en händelse har Cherry skrivit en låt som heter ”The Thing”, men en cover på den finns först på uppföljaren ”She knows...”.
Då som nu består gruppen av saxofonisten Mats Gustafsson, trumslagaren Paal Nilssen-Love och basisten Ingebrigt Haaker Flaten. Ett tidigt exempel på samarbeten mellan svenska och norska musiker.
– Allting bara jävlar satt, berättar Mats Gustafsson om deras första inspelning. Jag hade spelat med Paal året innan. Ingebrigt hade jag typ jammat med på en festival i Finland.
Det var kärlek vid första ögonkastet och bland alla de projekt som Mats Gustafsson deltar i, allt från solo till större band som Barry Guys New Orchestra och Peter Brötzmanns Chicago Tentet, har The Thing utvecklats till hans huvudgrupp.
– I The Thing jobbar vi på ett sätt som jag alltid har drömt om, berättar han och liknar det vid det sätt som pianisten Per Henrik Wallins trio med Erik Dahlbäck och Torbjörn Hultcrantz spelade live på, och som han imponerades så mycket av i de unga åren i Umeå.
– De tittade inte på varandra på scenen, men allting satt. En snabb signal räckte.
Detta hittar han hos The Thing. Inför konserter är ytterst lite förutbestämt. Ingen fastställd spelordning, inte ens vilka låtar som ska spelas är bestämt i förväg. Infall och kommunikation på scenen bestämmer allt. Ibland blir det få och långa låtar, ibland många och korta.
– Låtarna är plattformar med olika avstamp för improvisation. Samtidigt är det jävligt kul att spela musik med beats.

Även om The Thing är Gustafssons huvudprojekt ser han sidoprojekten som helt nödvändiga. Han jämför med Sonic Youth – som han samarbetat med i många olika sammanhang – där han menar att sidoprojekten är en stor förklaring till att gruppen fortfarande är så levande.
Ett annat sätt är tillfälliga samarbeten. Något som The Thing nyttjat frekvent. Cato Salsa Experience, Joe McPhee, Ken Vandermark är de som hittills varit med på släppta skivor. Men fler väntar.
– Om man ska hålla den speciella energin levande är det nödvändigt att byta blod ibland. Dessutom är det jävligt spännande att bjuda in nya musiker. I Tokyo bjöd vi in Jim O´Rourke och Otomo Yoshihide vid olika tillfällen, det förändrade vår musik. (Inspelningar från dessa tillfällen finns och det är tänkt att det ska släppas på skiva, reds anm). Vi vill inte stanna upp, inte bara vara bra. Vi vill sättas samman på nya sätt och utvecklas åt alla håll, säger han.

När man talar om Mats Gustafsson och The Thing är det svårt att låta bli att jämföra med Aaly Trio, det band som Gustafsson spelade med innan och ett tag parallellt med The Thing.
– I Aaly Trio var det helt andra personer (Kjell Nordeson på trummor, Peter Janson på bas och Ken Vandermark på saxofon, reds anmärkning). Det finns bara en ytlig likhet, instrumentsättningen. Vi var intresserade av olika musik i Aaly. I The Thing var det en cirkel som slöts i och med vårt gemensamma intresse för garagerock och frijazz.
Friheten och att alltid lita på stundens ingivelse var inte lika stor i Aaly Trio där låtlistorna bestämdes i förväg och det många gånger handlade om tema-improvisation-tema-slut.
– Jag är mycket mer fri med The Thing. Men jag hade aldrig nått dit utan Aaly. När jag tog en timeout 2002 var det lite diffust vart vi ville med Aaly Trio, men det var inga dispyter. Så man vet aldrig vad som händer i framtiden.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry