Intervju: Volcano the Bear

Intervju: Volcano the Bear

Aaron Moore i Volcano the Bear.

Intervju: Volcano the Bear

Publicerad: fre, 2006-10-20 11:32

Soundofmusics Mats Gustafsson har under lång tid hänförts av brittiska Volcano the Bears surrealistiska improvisationsmusik. Vid gruppens besök i Stockholm i månadsskiftet augusti/september träffade han alla fyra medlemmarna för en intervju.

Av: Mats Gustafsson

Volcano the Bear grundades redan 1995 med idén att alltid vara en grupp karaktäriserad av fullständig kompromisslöshet och utan begränsningar. Detta resulterar i musik med storslagna kvaliteter som blandar själva essensen av nyckelord såsom surrealism, skiftande stämningar, mångfacetterad instrumentering, humor, mörker och skönhet. Som en direkt konsekvens är dessa musikaliska äventyrsmäns musik kanske inte någonting för alla. Men om man gillar improvisationsmusik, frijazz, knepiga drones, primitiva folkstrukturer, skruvade akustiska stycken, frustande elektronik och faktiskt äger mer än en skiva av antingen Sun City Girls, This Heat, Faust, Residents eller Captain Beefheart så är man skyldig sig själv att utforska dem närmare.

När man upplever Volcano the Bear live är oftast det första intrycket den komplexa, nästan förvirrande helheten, men efterhand övergår intresset till en av de fyra personerna på scenen. Gruppens trummis Aaron Moore stjäl kanske det mesta av uppmärksamheten men ju mer man lyssnar desto mer inser man att det ljud som spelas upp inte skulle vara fullständigt om inte samtliga fyra medlemmar (Moore, Nick Mott, Daniel Padden och Clarence Manuelo) fanns på plats.

Vid besöket på Ugglan i Stockholm ser jag särskilt Clarence Manuelo, en elektronisk trollkonstnär kapabel att forma en sorts svepande elektroniska gester draperade i en obestämbar kraftfullhet men som också är präglade av en befriande, naivistisk lekfullhet. Tillsammans med övriga involverade blir slutresultatet inget annat än ljudmässig eufori, som att färdas på en våg av tidvatten över ett hav fyllt med precis alla aspekter av improviserad musik som jag faktiskt gillar.

Jag antar att det jag försöker säga är att detta är en kvartett som är så spirituellt sammanvävda att det i första hand handlar om instinktivt spelande, i andra hand om att lyssna på varandra. Under Stockholmskonserterna närmar sig dessa luddigt beskrivna instinkter perfektion. De får mig att på en och samma gång uppleva surrealistiska stämningar, mardrömslika vyer och lustfyllda landskap. Det är i dessa oväntade korsningar som dessa härligt absurda, galet melodiska och förvånansvärt organiska surrealister visar sig från sin mest respektingivande sida.

volcano
Daniel Padden och Aaron Moore.

Jag hade den ovanliga förmånen att i samband med en av gruppens spelningar i Stockholm träffa samtliga bandmedlemmar vid ett och samma tillfälle. Originalintervjun är publicerad i brittiska Terrascope och detta är översatta segment från en betydligt längre intervju.

Många känner sig kanske tveksamma till jag skriver om Volcano the Bear eftersom jag har varit involverad i att släppa deras ”Catonapotato”. Jag kan definitivt se deras poäng. Men jag kan likväl inte låta bli att ta chansen att sprida ryktet om deras fantastiska musik.

Man kan på sätt och vis tycka det är egendomligt att man trots mångfalden av influenser och olika uttrycksformer inom loppet av sekunder nästan alltid kan höra att det man hör är Volcano the Bear. Vad tror ni detta beror på?

Nick: Nästan alla grupper som är musikaliskt intressanta för mig är på det sättet. Det kanske mest uppenbara exemplet är Faust som hade en enorm musikalisk räckvidd men som på något sätt alltid lyckades låta som Faust, oavsett om det var frågan om en skruvad folksång eller galen industriell noise. De olika sidorna var en sådan självklar del av vilka de var att deras estetik alltid lyckades lysa igenom.

Daniel: Du skapar din egen musikaliska värld och arbetar inom densamma. Den har gränser och kanter men det finns också utrymme för rörelse. Ibland väljer man att gå utanför gränserna men allt som oftast arbetar man inom denna värld.

Nick: Vi försöker dock inte medvetet att spela olika typer av musik. Grupper som försöker göra det låter inte som sig själva. Det är inte det saker handlar om.

Aaron: Vi försöker inte åstadkomma något. Vi åstadkommer det. Vi spelar våra personligheter.

Clarence: När det gäller influenser skulle jag vilja tillägga att det är så mycket mer än enskilda band. Det är allt, vartenda ljud och upplevelse och hur vi uppfattar dem. Det är verkligen allting. Från den minut man föds så tar du saker ombord och du använder dem och vrider och vänder dem till dina egna.

Nick: Begränsningarna är också en viktig influens. Personligen skulle jag aldrig kalla mig tekniskt begåvad på något instrument överhuvudtaget. Jag skulle aldrig påstå att jag kan spela en saxofon ordentligt på ett traditionellt vedertaget sätt och det här tvingar oss på sätt och vis att hitta vår egen individuella röst.

Det verkar finnas någon form av kollektiv själ i Volcano the Bear. Hur skulle ni beskriva den?

Aaron: Jag tänker på hur vi har kommit överens på sistone. Vi tolererar varandra. I de allra flesta fall så snackar vi bara strunt med varandra, det är inte ofta som vi är seriösa. Det är mer sannolikt att vi avhandlar dåliga skämt än diskuterar improvisation. Kanske är det just det som är själen. I grund och botten är vi egentligen ett gäng dårar

Nick: Det finns en kollektiv energi. Det är svårt att tala om det som du beskriver. Det är lite lustigt att vi innan varje spelning har någon form av snack om vad som kan komma att hända. Oundvikligen kommer någon att säga att vi måste känna av stämningarna och att vi ska göra den här solo- eller den där triosekvensen. Vad vi än talar om så vet vi att det kommer att vara i det närmaste meningslöst när vi kommer upp på scen, men likväl är det en process vi måste gå igenom. När vi än försöker prata om varför vissa saker fungerar så klarar vi helt enkelt inte av det. Det är omöjligt.

Daniel: Det finns dock en själ, även om den är svår att sätta fingret på. Mycket av det handlar om förtroende och tillit till varandra att när något går fel så kommer det fungera alldeles utmärkt att Aaron eller Nick spelar själva i några minuter. Det är det värsta som kan hända och om det är det värsta som kan hända så ger det dig ett sorts lugn att uttrycka dig själv och att vara kreativ. Det är vad det är, en sorts välbefinnande, enkelhet. Det låter kanske som vi inte bryr oss. Vi är passionerade när det gäller det här men jag tror att vi har skapat ett sätt att spela och att uttrycka oss som ger oss alla en sorts välbefinnande.

Nick: Men att säga att det är enkelt och fullt av möjligheter innebär inte att det inte är utmanade. Jag tycker att det både på ett mentalt och fysiskt plan är extremt utmanande och påfrestande.

Daniel: Och spännande.

Nick: För att göra det lätt måste man väga in allt hårt arbete som vi lagt ner under de senaste elva åren. Jag antar att det är essensen.

Daniel: Det här kommer att låta motsägelsefullt men det är en sorts tröst och något behagligt med de risker som kommer genom att ta risker när man spelar live. Saker kommer att hända men du vet aldrig riktigt hur du kommer att reagera vilket är något vi faktiskt är ganska avslappande kring.

Nick: Jag skulle också vilja påstå att det även har mycket med publiken att göra. Jag påstår inte att vi inte har gjort bra spelningar inför mindre entusiastiska åskådare men jag minns särskilt en spelning i Liverpool där det väl egentligen var fråga om en danspublik som helst bara ville ta ecstasy och dansa. Jag spelade 30 sekunder på en form av gethorn och någon skrek ”Fuck off”. Det var det hela Jag var helt förstörd genom hela spelningen. Jag kunde verkligen inte koncentrera mig. Man ska naturligtvis kunna hantera det men du behöver verkligen folk på din våglängd, att de är på din sida.

nickmott
Nick Motts gitarr när de gästade Ugglan
i Stockholm. Foto: Lars Jönsson

Jag antar att ni skapar det mesta av er musik genom improvisation. Har ni normalt sett någon form av vag idé var saker och ting ska ta vägen någonstans eller är den ren improvisation?

Nick: Vi har idéer.

Aaron: Har vi?

Nick: Ibland. Små bitar..

Daniel: På senare tid har vi ofta gått in i studion helt utan någon idé vad vi ska göra och på så vis är det fråga om improvisation. Exempelvis kan vi spela in 30 minuter improvisation och när vi lyssnar på materialet efteråt hittar vi delar som vi vill arbeta vidare med. Det är kanske en ganska knepig metod att vi initialt improviserar och utifrån det hittar segment att bearbeta och göra tillägg till.

Aaron: Ju mer vi försöker att uppnå en viss idé, desto svårare tenderar det att bli. Jag minns särskilt en låt där vi försökte och försökte, vi spelade in den och mixade den så många gånger att den till slut upphörde att existera överhuvudtaget. Vi brukade framgångsrikt spela låten live och vi försökte helt utan framgång att återskapa just den känslan. Om det inte fungerar, låt bli!

Hur skulle ni beskriva upplevelsen att se Volcano the Bear live?

Daniel: Som en upplevelse antar jag. Jag har aldrig sett oss spela så…

Aaron: Jag tror att om man aldrig sett oss spela så kommer det att vara något man inte förväntar sig. Det är teatraliskt.

Clarence: Vissa människor säger det. Någon sa att det var den bästa föreställning han någonsin sett. Det var en intressant kommentar. Andra säger att det inte var vad de förväntade sig. Ibland är det ens vad jag själv förväntade mig, trots att jag har hållit på med det här så länge.

Daniel: Ibland verkar folk vara förvånade över hur sammanhållet det faktiskt är. Ibland verkar folk förvänta sig en jävla röra. Även när vi inte vet vad vi gör så har vi har faktiskt koll på vad vi gör. Jag tror att de flesta, även de som inte gillar musiken, kommer att gilla upplevelsen och vara glada att de beslutade sig för att gå dit.

Jag har sett er spela live vid en handfull tillfällen och vad som ofta slår mig är att jag blir musikaliskt hänförd samtidigt som jag också har riktigt roligt. Att uppleva er live handlar för mig så mycket om glädje. Det kanske har med er teatraliska ådra att göra?

Daniel: Det är därför vi spelar.

Aaron: Det teatraliska angreppssättet ska inte ses som någon form av bakgrundsteater eller något i den stilen. Men hellre än att stå still och spela våra instrument...

Daniel: Jag tror vi var mer statiska i början av vår karriär.

Aaron: Men sen började vi byta instrument under spelningarna så vi fick den här omedelbara fysiska kontakten. Du kom upp till mig och knuffade bort mig från trummorna och jag kom upp till dig och stal din gitarr, vilket du aldrig skulle ha låtit mig göra!

Nick: Jag känner delvis lite annorlunda. När jag är på scen som en del av Volcano the Bear brukade jag hoppa omkring och bete mig som en clown. Jag gör inte det längre. Under de tidiga spelningarna hade jag stundtals händerna mer i luften än på instrumenten.

Aaron: Och du var riktigt bra på det.

Daniel: Det lät lysande!

Clarence: Du är rätt lugn nuförtiden, men å andra sidan var det inte längesen som du gick upp i handstående på scen och sådana saker så...

Drömmar för framtiden?

Aaron: Ett jobb i New York så att jag kan betala hyran och ett framgångsrikt äktenskap.

Nick: Jag försöker att bli en frilansillustratör.

Daniel: Jag har alltid bara velat klara av att leva på musiken och jag klarar nästan det just nu. Så, mer sånt tack!

Clarence: Att hålla sig vid liv ett tag till och fortsätta göra det jag gör.

Daniel: Mera av samma sak, tack.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry