Noise och Ellington i samma person

Noise och Ellington i samma person

Peter Brötzmann. Foto: Ziga Koritnik (www.zigakoritnik.com)

Noise och Ellington i samma person

Peter Brötzmann. Foto: Ziga Koritnik (www.zigakoritnik.com)

Noise och Ellington i samma person

Peter Brötzmann. Foto: Ziga Koritnik (www.zigakoritnik.com)

Noise och Ellington i samma person

Peter Brötzmann. Foto: Ziga Koritnik (www.zigakoritnik.com)

Noise och Ellington i samma person

Peter Brötzmann och Bill Laswell, som tillsammans med Sonny Sharrock och Ronald Shannon Jackson bildade Last Exit. Foto: Ziga Koritnik (www.zigakoritnik.com)

Noise och Ellington i samma person

Publicerad: ons, 2013-10-02 22:55

Saxofonisten Peter Brötzmann har satt djupa spår i jazzen och noisemusiken sedan 1960-talet. Och energin finns kvar. I en intervju med Jazz är Farligts Elena Wolay ger han sin syn på svensk frijazz, berättar att han ogillar flygplatser, att hans live-favorit är Coleman Hawkins samt hur han tillsammans med Sonny Sharrock bildade Last Exit.

Av: Elena Smon Wolay

Det var en solig vårdag I London. Trots att jag är två vidriga timmar sen på grund av trafik och “annat” blir jag välkomnad av en snäll, overklig, ödmjuk och cigarrrökande Peter Brötzmann och han förklarar att jag kan börja precis när jag vill, tid finns och att vi kanske bör hämta två koppar kaffe vid baren. Att ta fel på tiden och låta självaste Brötzmann vänta så länge fick nervositeten att ta över koncentrationen till ett inövat “ursäkta att jag är sen”, som helt blev bortglömt vid välkomnandet. Vid min sida har jag Paal-Nilssen Love (The Thing) som support ifall allt vänder.

Det kändes bra i luften. Jag kände mig bekväm då jag i förväg verkar ha fått ett godkännande av barske, mytiske mannen själv. Det här är legenden som alla älskar att hata och älskar att älska. Det här är alla journalisters mardröm. Han gör alltid som han vill för han är Peter Brötzmann. Vi möter frijazzens mäktigaste man i östra Londons japanska frijazzgömma, Café Oto.

Hej Peter, vad tycker du om den svenska frijazz-scenen idag?
- Den är väl i Österrike? Sverige har alltid haft svårt att släppa in frijazzen och dom fina svenska musikerna måste flytta ut för att överleva. Men förutom Mats (Gustafsson) och Per-Åke (Holmlander) så känner jag dessvärre inte till så många fler och jag kan bara se det ur ett personligt perspektiv. När man inte har några spelställen kvar att spela på, är det väldigt svårt att träffa nya musiker, möta publik tillsammans och utvecklas. Precis så kände jag med Tentetten. Vi slutade att utvecklas och då slutar man.

Du har länge samarbetat med Mats Gustafsson som bland annat var med i Tentetten. Hur träffades ni för första gången?
- Han kan nog svara på det bättre själv, men jag tror att det var när jag spelade med Last Exit i mitten på 80-talet, två nätter på raken på Fasching I Stockholm. Den unga mannen satt där och lyssnade. Sista kvällen kom han fram och presenterade sig och förklarade att han spelade saxofon själv. Vi blev snabbt goda vänner och några år senare befann vi oss i Chicago samtidigt och testade att spela ihop. Det funkade och vi satte ihop ett par gig.

I början av Mats Gustafssons karriär spelade han en del med Dror Feiler. 1986 gav dom ut “The too much too soon orchestra – Music for instruments and machines - SAW”. En väldigt ovanlig genialisk noiseskiva med en genomgående brutal sax där man hör en ung Mats Gustafsson med en frustration som bara en 20-någonting i norra Sverige kan uttrycka. Under inspelningarna så blev det lite för intensivt. Dror spelade fel och sågade sig själv I benet, därutav titeln. Har du någon gång utsatt dig själv för någon form av destruktivitet på något sätt?
- NEJ… (lång tystnad). Är inte det bara idiotiskt? Jag känner Dror sen väldigt många år tillbaka, sedan tiden han spelade och drev Lokomotiv eller vad de nu hette.

Allright! Vi går vidare. Mitt liv förändrades något drastiskt när jag hörde “Balls” för allra första gången hos Harald Hult på Andra Jazz i Stockholm. Har någon skiva förändrat ditt liv?
- Mmmmmmmmmm (lång paus)… Nej. Jag har hört extremt mycket musik under min verksamma tid och jag går fortfarande tillbaks till mina skivor som jag ägt i 50 år någonting. Det började någonstans med Duke Ellington, Louis Armstrong, Sidney Bechet och dom är fortfarande väldigt viktiga för mig, men EN specifik skiva som har förändrat mitt liv? Nej, det kan jag inte säga och det är jag nästan helt säker på att den skivan inte finns.

Inte en enda skiva som fått omkull dig?
- Jag har alltid gjort mina egen grej sedan väldigt unga år och jag skapade min egen ljudbild. Ett intresse för jazzmusiken smög fram tidigt och de flesta band man kunde drömma om fick man höra live istället. Om jag ska utnämna favoriten inom live-genren i alla fall så är det utan tvekan Coleman Hawkins, men inte direkt någon platta som fått omkull mig.

Ok, hur hittade du till jazzen egentligen?
- Jag vet inte... Jag började spela när jag var cirka 14 år för skoj skull. Under den perioden träffade jag ett gäng kompisar som var ett par år äldre, de drog med mig på spelningar och fick in mig i scenen. Jag älskade det, jag var helt betagen av rundgången, nattsuddet och jazzklubbarna. Vi började turnera och det var fantastiskt. Alla nya platser, spelställen och människor.

Gillar du fortfarande att turnera?
- Det handlar om hur man reser för att ta sig fram nuförtiden. Alla dessa dumma jävla flygplatser med alla regler är väldigt irriterande och det tar en hel del energi från jobbet man ska utföra. Under den här turnén åker vi dock en hel del tåg och det är vi väldigt glada över. Och ja, jag gillar fortfarande att åka iväg och spela.

Tror du att du är accepterad eller helt missförstådd?
- Jag tror att jag fortfarande är missförstådd om hur jag är som person, mitt sätt att spela på och så vidare. Men vart jag än reser idag möter jag en publik och ibland en väldigt ung publik som aldrig har mött den här typen av musik någonsin, det i sig är väldigt intressant för mig. Och om man kan övertala dem, vilket jag ibland gör, så gör det mig väldigt glad.

I perioder har det hänt att jag spelat din musik ofta och på klubben Jazz Är Farligt har det nog inte gått en enda kväll som vi inte spelat minst en låt. Den andra hälften av gästerna vi har, kan jag väl så äckligt uttrycka som eklektisk. Tror du att du själv inspirerat andra genrer?
- Jag vill ju egentligen inte prata om mig själv på det här sättet men ibland förstår jag verkligen att i vissa genrer som från noise-fältet, avantgarde och ibland metal och rock att musiker blir inspirerade av den här gamla gubbens stil. Och jag tror att jag då och då faktiskt kan ge de flesta en spark i rumpan, och det är nog ett jävligt bra tecken.

Ja, du är ju faktiskt noisens fader. Tillbaka till 80-talet och Last Exit när vi ändå är inne på andra genrer. Du blev kanske intresserad utav andra scener? Noisen lät mycket bredare och 80-tals noisen hade sitt eget sound på ett bra sätt tycker jag.
- Jag spelade en hel del ren noise i olika konstellationer och framförallt med mina nya vänner i den vågen, japanerna. Dom kanske inspirerade mig en del.

Ok! Sonny Sharrock + Last exit? Jag är väldigt nyfiken på Sonny Sharrock då jag tycker att han är helt fantastisk. Kan du berätta något om era samarbeten?
- Det var en väldigt speciell och alldeles för kort vänskap. Jag träffade Sonny för allra första gången 1969 när han jobbade med Herbie Mann och han dök upp på ett av våra gig i Berlin och kvällen artade sig till att bli stökig och makalös. Det dröjde tragiskt nog ända fram till I början av 80-talet till vårt andra möte, 1982 tror jag för att vara exakt. En vän ringde in mig från studion och förklarade att han hade den perfekta gitarristen på besök och då dök Sonnys namn upp. Jag hoppade in i studion och vi testade olika grejer och just då föddes egentligen Last Exit. Vi letade vidare efter en batterist och vi hade ganska naturliga alternativ, (Han) Bennink eller (Ronald Shannon) Jackson. Jag valde helt enkelt Jackson och jag tror att det var ett bra beslut just då. Det var ett fantastiskt band. Framförallt ett bra live-band och en rolig period för mig. Sonny var en väldigt speciell kille. Ja, va ska man säga. Det var verkligen tragiskt att han dog så plötsligt och blev så ung.

PS. Denna text finns även publicerad i det nya fanzinet Jazz är farligt som släpps idag den 4 oktober. Fanzinet kostar 60 kronor (plus porto) = 72 kronor och beställs via Elena Wolay på jazzarfarligt@gmail.com. Om man vill slippa porto kan man köpa det på klubben Jazz Är Farligt på Nefertiti i Göteborg varje fredag från och med 4 oktober. Titta in i dj-båset och fråga helt enkelt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry