Nya äventyr med Goat

Nya äventyr med Goat

Nya äventyr med Goat

Publicerad: tors, 2014-09-25 11:36

Med nya skivan Commune fortsätter Goat att renodla sitt originella sound. Musik som insuper hela världen och skapar en lockande helhet.

Av: PM Jönsson

När är musik helt rätt i tiden? Eller handlar det om någonting annat när ett svenskt band plötsligt är på allas läppar, hamnar på bloggar, spelar på internationella festivaler och får stora uppslag i de mest renommerade musiktidskrifterna. Originalitet? Ett smart koncept? Goat väcker många frågor. För egen del gick musiken rakt in vid den första bekantskapen och det där med att vara anonym, undvika personfixering, är alltid bra.

Goat är hemliga. De hävdar att de har rötter i Korpolombolo nära Pajala men jag har hört att de bor i Göteborg, och... men vänta. Vi struntar i det där. Slänger nyfikenheten i papperskorgen. Goat – i dagarna aktuella med andra albumet Commune – pratar inte med media mun-mot-mun utan det är e-post-intervjuer som gäller. Jag skickar frågor till en skivbolagsrepresentant och får svar redan efter några timmar från en medlem i bandet.

Jag är nyfiken på skivans titel. Goat har i intervjuer snackat om att bandet mer fungerar som ett kollektiv, en samling likasinnade människor, än ett band. Är det snack som passar in i bilden av bandet, varumärket Goat, där mystik, voodoo, folkkulturer och diverse undergroundtänk kokas ihop på ett eget sätt eller även ett politiskt ställningstagande? Jag undrar också om Goat känner någon gemenskap med band som Amon Düül där ”kommun”-tänkandet var viktigt, med musik och konst som viktiga beståndsdelar i sättet att leva.

– Vi tyckte att det var ett passande namn eftersom vi inom gruppen försöker tänka och agera kollektivt hela tiden. Men sen kände vi också att det var dags att påminna om det faktum att vi alla är små delar av olika kollektiv. Samhället är ett, oavsett hur stort eller litet det är, dina vänner, din familj, ditt kvarter, grannar, ditt jobb etc. Överallt är vi beroende av varann och att förstå det är att förstå sin egen roll i livet. Att alla försöker ta ett ansvar för utvecklingen av alla de kollektiv vi lever i är det som det hänger på. Ingen lever ensam. Men individualismen har lyckats få många att tro det och det är väldigt destruktivt, även för individen. Men vi känner ingen särskild samhörighet med andra band med liknande idéer utan försöker känna samhörighet med det mesta. Däremot så har du alldeles rätt i att vi absolut ser musik och konst som lika nödvändigt som luft för att leva. Musik är kanske den absolut viktigaste mänskliga uppfinningen och en stor del i alla förändringsprocesser.

Jag uppskattar anonymiteten, mystiken kring bandet, men ni pratar gärna om just Korpilombolo. Varför är just den geografiska tillhörigheten viktig?
– Det är den inte. Och anledningen till att vi pratar om det är bara för att folk frågar. Vilket vi givetvis förstår att dom gör med tanke på hur den första pressreleasen för World Music, som vårt skivbolag knåpade ihop, såg ut. Så här i backspegeln skulle vi kanske inte ha lämnat ut för mycket om vårt ursprung. Vi hajar att det också har skapat ett intresse, men vi pratar hellre om vår musik eller våra tankar än om vårt ursprung om och om igen.

På bilder, på scen, har medlemmarna i Goat på sig masker. Inte helt olikt band som Residents, Sun City Girls, Caroliner och Master Musicians of Bukkake. Även Animal Collective hade masker på sig tidigt i sin karriär, påverkade, bland annat, av Sun City Girls. Anledningen var att musiken skulle fungera som en rit, försöka vara en rit, för att uppnå högsta koncentration.

Finns det liknande tankar hos Goat?
– Det beror på vem man frågar. Kan inte all musik kännas rituell i rätt sammanhang? En livespelning har väldigt många likheter med ritualer som syftar till enighet och andlig extas.

Hur väcktes idén om att bära masker på scen? Var det något som fanns i bandet redan från början?
– Det finns i vårt ursprung, men främst var det för att kunna få vara anonyma. Det ger en enorm frihet och tar bort massa press. Och man kan gå ut i lokaler efter spelningar och vara som vanligt. Underligt att inte fler väljer det egentligen.. Men det syftar också till att ena oss andligt då vi uppträder. Utan våra individuella identiteter inför varann skapar det någonting märkligt. En känsla av samhörighet på något sätt.

Goat säger att de inte inspirerats av de ovan nämnda amerikanska banden även om Goatmedlemmen som svarar på frågorna menar att hen personligen älskar Residents. Ska man gräva i Goats musik så lyckas de förena olika stilar och uttryck på ett eget sätt, både på World Music och Commune. Jag tycker mig höra 70-tals-rock av olika slag, från hårt till kosmiskt, psykedelia, samtidigt är det musik med en stark melodisk känsla.

Den allra tydligaste kopplingen till tidigare generationer är när Goat utvidgar "Diarab"i från World Music – titeln har de förresten lånat av Ali Farka Touré som i sin tur har lånat den från ett kollektivt medvetande – med den svenska folkvisan "Kristallen Den Fina" och spelar den som Harvester gjorde på Hemåt. Gitarrspelet har ibland likheter med västafrikansk och nordafrikansk musik, men på Commune är det en annan kontinent som dyker upp i skallen, på en av mina favoritlåtar från skivan, "Bondye", där melodin och rytmerna är lånat från thailändsk molam och luk thung, 70-tals-soundet som fått nya lyssnare genom samlingar på Soundway och Sublime Frequencies.

– Bondye är ju bara ett jam men klart influerad av det sättet som en del thai-grupper jammar på. Vi tillåter oss att influeras av vad som helst och vi lyssnar verkligen på musik från över hela jorden. Allt som tilltalar oss. Och förr eller senare kommer ju det som går in, ut igen. Och denna process vill vi inte stoppa eller filtrera. Alla mänskliga uttryck anser vi tillhöra alla och om man vill kan man se alla mänskliga kulturer som en kultur istället. Det känns bättre och mer sant. Då blir skillnaderna mindre viktiga än likheterna. Att inspireras och influera varandra är ju så allting utvecklas. För det är såklart inget konstigare att influeras av ett maliskt uttryck än ett brittiskt. Egentligen.

Förutom thaikryddan tycker jag att Goat förädlar sitt uttryck på Commune. Skivan fastnade inte lika omedelbart som World Music, men soundet är lika originellt, många starka låtar, och det som skiljer dem allra mest från andra band är fortfarande sången där de två tjejerna i bandet ropar, skriker, sjunger på ett alldeles eget sätt.

Hur var tankarna inför inspelningen av den nya skivan? Vad tycker ni själva är skillnaden mellan Commune och World Music?
– För oss är det ingen större skillnad egentligen. Vi gör musik på vårt sätt och kan inte radikalt förändra allt hur som helst. Det skulle inte vara naturligt. Men det vi tycker är största skillnaden är att vi blivit bättre på att handskas med vår studio. World Music var inspelningsmässigt ett test men nu har vi kunnat experimentera friare med tekniken. Ljudet är bättre.

Goat är ett visuellt band. Live med ljussättning och rekvisita. Inför höstens album uppmanade de fans att skicka in egna omslag till skivan. Vissa av omslagen väljs ut och blir extra omslag till en begränsad upplaga av Commune. Och intresset är stort, sedan i våras ligger de på Sub Pop i USA, i Sverige på Stranded/Universal och i resten av Europa på det första skivbolaget som signade dem, brittiska psykedeliaetiketten Rocket.

Kunde ni föreställa er att bandet skulle nå sådana framgångar?
– Ha ha! Nänä. Absolut inte. Vi trodde att Rocket skulle släppa 1000 ex och vi skulle få lite plattor att ge till vänner. Och det trodde nog Rocket också. Men sen small det till och det har varit fantastiskt och vi är djupt tacksamma. Men vi håller fötterna på jorden.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry