På evig turné med Kronoskvartetten

På evig turné med Kronoskvartetten

Kronos Quartet. Foto: Zoran Orlic

På evig turné med Kronoskvartetten

Publicerad: tors, 2012-05-31 22:33

Få band turnerar lika frekvent och ihärdigt som stråkkvartetten Kronos Quartet. Få kvartetter får lika mycket musik skriven unikt för sig. På söndag spelar de i Konserthuset i Stockholm. Givetvis med en unik världspremiär på repertoaren.

Av: Mats Almegård

Förra året tilldelades de Polar Music Prize för sin banbrytande gärning. Få stråkkvartetter har blivit lika omtalade och omtyckta i många olika läger, som Kronos Quartet. Deras totala öppenhet och stora nyfikenhet har tagit dem från minimalism till folkmusik från jordens alla hörn, från jazz till rock, från ljudcollage till konkreta symfonier. De spelar för utsålda konserthus och är lika självklara på rockfestivaler som All Tomorrow's Parties (De är ett av huvudbanden när The National curerar höstens ATP).

Inför spelningen i Stockholms Konserthus ringer jag upp ende originalmedlemmen David Harrington. Eftersom Kronoskvartetten nästan alltid är på turné är det mellan två spelningar jag får tag på honom. Närmare bestämt på ett hotellrum i Portland. Receptionisten kopplar mig till hans rum.
– Hallå, det är David Harrington.
Hej! Mats Almegård från Soundofmusic i Sverige.
– Jaha. Och vad vill du?
Jag har en intervjutid med dig nu.
– Du har blivit kopplad till fel rum.
Du är inte David Harrington?
– Jodå. Men jag har inga intervjuer med Sverige.
Ok.

Jag ringer upp hotellets reception igen. Det visar sig att det bor två David Harringtons där denna natt. Vi testar den andre.
– Hallå?
Hej David, det här är Mats Almegård från Soundofmusic.
– Hej!
Spelar du i Kronos Quartet?
– Eh, ja.
Bra, för jag pratade just med en annan David Harrington och han gör det inte.
– Vad? Är vi två på samma hotell. Det är ju otroligt.

David Harrington brister ut i ett varmt skratt, sedan kan intervjun börja.

Ni har fått cirka 800 stycken skrivna för er genom åren, varför är ni så populära samarbetspartners?
– Oj. Jag har aldrig tänkt på det på det viset. Men för det första tycker kompositörer överlag att stråkkvartetter är det mest utmanande och personliga medium att skriva för. För det andra tar vi alltid kompositörens parti. Vi vet att det är svårt att skicka ut sina mest personliga känslor och tankar i världen, även om det är i form av musik. Så vi tar väldigt väl hand om dem. När vi repeterar med kompositörer och när vi spelar stycken på konserter försöker vi presentera styckena så att de ligger så nära kompositörernas ursprungliga idé som möjligt. Det kan ibland vara svårt att notera och uttrycka i ord vad man vill ha sagt. Så det är väl som att vi är med kompositörer ibland. Vi har mycket erfarenhet och kan avgöra när något behöver fyllas ut.
– Det är alltid en stor utmaning att sätta upp ett stycke för allra första gången. Men samtidigt är belöningen från upplevelsen fantastisk. Vi har nog blivit lite beroende av den musikaliska kicken. Ofta är vi de allra första som hör musiken som den är tänkt. Kompositören själv har kanske skissat på piano eller synth. Eller så har de bara tänkt ut stycket. Men vi hör den i verkligheten som den kommer att låta och det är extremt häftigt.
– Det var ett långt sätt att säga att jag inte riktigt vet varför så många vill samarbeta med oss, haha.

I helgen blir det ett ur-uppförande av ”Refrag”, ett stycke komponerat av svenska vevlireduon Hurdy-Gurdy som också medverkar i Konserthuset.
– Hurdy-Gurdy är ett av mina absoluta favoritband. Det ska bli superkul att spela med dem.

Förra året fick Kronos Quartet ett specialskrivet stycke som krävde mycket av dem – både som musiker och personer. Steve Reichs ”WTC 9/11” skrevs för att markera 10-årsminnet av terroristattacken på World Trade Center i New York. Den skrevs för tre stråkkvartetter och förinspelade röster. Det spöklika stycket var minst sagt en utmaning.
– När Steve skickade sin demo till oss var jag väldigt tveksam. Hur skulle vi klara av att spela in den? Den känslomässiga påfrestningen skulle bli för tung. Nu är det inget nytt att Steves musik är tuff rent emotionellt: ”Different Trains” behandlar ett mycket svårt ämne och är skriven för fyra separata kvartetter. Även med den krävdes det alltså att vi spelade in många av delarna i förväg för att kunna spela den live. Så även denna gång. Beroende på ämnet och inspelningarna som integreras i musiken var det en rätt tuff inspelning. Men i slutet av de fyra dagarna kändes det som om vi gått igenom hela tragedin igen tillsammans.

I helgen spelar Kronoskvartetten ”WTC 9/11” i Stockholm och nu har de uppfört stycket så många gånger att den största nervositeten har släppt. Annat var det när det var premiär i Carnegie Hall i New York.
– När vi spelade i Carnegie Hall var vi mycket medvetna om att de som satt i publiken hade förlorat nära och kära i terrorattacken. Det hade vi inte gjort, så det krävdes extrem respekt från oss på scen. Det var utmanande och helt underbart att få spela just det stycket i den kontexten. Det kändes som att musiken kom hem. Jag kan inte riktigt beskriva det i ord, men det var samma känsla som när vi spelade ”Different Trains” i Polen, Ástor Piazzollas musik i Argentina, eller Alfred Schnittkes stråkkvartetter i Moskva. En vacker känsla om att återbörda musiken till dess naturliga plats.

Ni har samarbetat mycket med minimalisterna: Philip Glass, Steve Reich och Terry Riley…
– Vet du. Jag är nog den enda i världen som inte riktigt vet vad den termen hänvisar till. Vad är minimalism? La Monte Young, John Adams, Morton Feldmann och Arvo Pärt brukar kallas minimalister. Men de är ju totalt väsensskilda. Samma med de du nämner. De är individuella kompositörer. Glass kunde inte ha skrivit ”Cusp of Magic”, Reich kunde inte ha skrivit ”Dracula” och Terry Riley hade inte kunnat skriva ”WTC 9/11”. Essensen i deras musik och deras övertygelse är helt olika.

Samma ovilja till kategorisering och generalisering visar David Harrington prov på när jag försöker förhöra mig lite om hur det är att uppträda på rockfestivaler som ATP och om hur den klassiska världen egentligen reagerat på kvartettens image och deras inspelningar av bland andra Sigur Rós och Jimi Hendrix.
– Man får välja sina slag. Det går inte att slåss mot allt. Vi har fått reaktioner om att vi inte var seriösa, att vi förstörde konstformen. Allt det kvittar för mig. Jag har alltid brytt mig om nästa musikstycke och att få de största kompositörerna att skriva sina bästa styckena åt oss. Det är vad jag kämpat för. Samtidigt handlar det ju om musik. Oavsett om det är noterat västerländsk konstmusik, rock, pop, strupsång eller jazz. Allt som attraherar mig är bra.
– Jag litar på min känsla att urskilja det som är bra.

Varför skulle han inte göra det? Hittills har den där känslan tagit honom världen runt ett par varv. Den har också gjort det möjligt att samarbeta med några av världens mest renommerade kompositörer.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry