Piana och Keiichi Sugimoto

Piana och Keiichi Sugimoto

Piana och Keichi Sugimoto på Konstakuten i Stockholm. Foto: Kennet Gabrielsson

Piana och Keiichi Sugimoto

Publicerad: fre, 2005-12-23 20:37

Japanska Piana och Keiichi Sugimoto gästade Stockholm med ljuv mikropop och laddade elektroniska ljudsjok. Soundofmusic träffade dem och lyssnade.

Av: Magnus Nygren

Konstakuten den 3 december 2005. En av de sista dagarna för galleriets vistelse i lokalerna på Nackagatan på Söder i Stockholm (fastigheten ska renoveras). Dessutom den sista konsertkvällen inom den japanska utställningen OTO, japanska för ljud, som centrerats kring ljud- och ljuskonstnären Atsuhiro Itos installation "Intervention". På scenen Piana (Naoko Sasaki), Keiichi Sugimoto med två konserter med soloprojekten Fourcolor och FilFla, Andreas Tillianders Mokira och Tape. På golvet i det fullsatta rummet, en på mattor sittandes publik i strumplästen. Skorna fick man lämna i trappen.

"Not forever", säger Naoko Sasaki på knagglig engelska när jag träffar henne och Keiichi Sugimoto på en lokal pizzeria innan konsert. Ett annat ord för titeln på hennes nya skiva "Ephemeral", vilket översatt till svenska blir kortsiktig, flyktig. Förklaringen förstärks när hon genom Keiichi Sugimoto, som för tillfället blivit tolk, berättar att varje låt skapats efter en bild hon sett i sina drömmar. Och hon lyckas, likt drömmarnas värld är låtarna avskalade där endast det nödvändiga träder fram. Mestadels är det vackra förväntansfulla drömmar, även om en viss sorgsenhet lurar bakom hörnet.

Piana debuterade 2003 med albumet "Snow Bird". Elva experimentella mikropoplåtar sammanhållna av enkla komp – ibland på gitarr eller piano – och naturligtvis Naoko Sasakis röst, om än inte lika framträdande som på "Ephemeral". Plus en diger flora av elektroniska ljud. Betydligt mer experimentell än uppföljaren.

"På Snow Bird började jag med de experimentella ljuden – noise och glitchljud – för att sedan lägga gitarr, piano och sång. Låtarna skapades i stunden. Att göra skivan gick snabbt och den var klar efter tre månader", berättar hon. "På Ephemeral började jag istället med ackorden och melodin. De experimentella ljuden la jag på först senare. Att jobba så tog betydligt längre tid".

Vid lyssning på de båda skivorna hörs tydligt hur de olika arbetssätten slagit igenom. Popinfluenserna, med väl utmejslade melodier och en mer distinkt struktur, är tydliga på "Ephemeral". Visst finns de även på "Snow Bird", men där får de experimentellt elektroniska ljuden betydligt större utrymme.

Konserten med Piana är precis lika bedårande som "Ephemeral". Det torftiga i att hon sätter i gång låtarna med en tangenttryckning vägs upp av både hennes närvaro och inlevelse. Bakom bordet med laptops och mixerbord vaggar hon något i otakt med mikrofonen i handen och cellisten Leo Svensson spelandes vid sin sida. Förtrollade stråkar möter nynnande sång, elektroniska ljud ligger som en sparsam fond till sakta komp på gitarr och piano.

Hennes spröda röst som ibland viskande för fram de japanska texterna förstärker känslan av det drömska, mjuka och lätta. Inom mig sprids en behaglig värme och jag känner hur min mun oundvikligen formas till ett leende. Det känns som att under en halvtimmes tid få träda in i en vacker värld som flyktigt upptar nuet. Det är naivt, smeksamt och mycket charmigt.

japanbild
Tape samt Piana och Andreas Tilliander. Foto: Kennet Gabrielsson

Keiichi Sugimoto startade sitt soloprojekt Fourcolor 1998. Sedan dess har det blivit ytterligare tre fasta projekt, soloprojektet FilFla, duon Fonica med Cheason och kvartetten Minamo. Dessutom driver han skivbolagen Cubic Music och Cubic Fabric. Mellan de musikaliska projekten finns det likheter, men också klara skillnader. Bland annat är Fonica och FilFla komponerad musik, medan Fourcolor är ungefär hälften komponerat och hälften improviserat medan musiken av den elektroakustiska kvartetten Minamo nästan är helt improviserad.

En skillnad är också att de olika projekten, förutom soloprojekten naturligtvis, har olika konstellationer. "Jag spelar med olika människor och kan därmed göra olika typer av musik. I Minamo till exempel influerar vi varandra under tiden vi spelar. Ibland får jag inspiration av annan musik, annars är det mest vanliga saker som inte är relaterade till musik och ljud. Att se en byggnad, människor eller en vy kan ge mig idéer", säger han.

För sin musik har han i huvudsak två instrument, sin laptop och sin gitarr. Oftast börjar han med gitarren, även om han säger att han inte är någon gitarrist, och i det färdiga resultatet kryddas musiken ofta med sparsmakade gitarrtoner eller långa ljud skapade med hjälp av volympedalen. Ljuden från laptopen varierar, det finns inslag av det korta och fragmentariska, men framförallt handlar det om längre ljud som runda och mjuka ger karaktär åt hans minimalistiska uttryck. "Vi kan höra ljud överallt och jag försöker plocka upp dem till min musik. Ibland samplar jag dem och ibland skapar jag dem själv", berättar han.

Först ut av de båda konserterna med Keiichi Sugimoto är Fourcolor. Under en knapp halvtimme musiksätter han den japanske experimentfilmaren Jun Miyazakis film "Frontier". De svartvita bilderna signalerar ödslighet när de ringar in en lekpark utan barn mitt i ett höghusområde någonstans i Japan. Tomma klätterställningar, överväxta gungplatser – var finns människorna, var finns barnen? Under en sekvens kommer de, de leker på en kulle, inger hopp. Sedan åter lekparkens tomhet, huskroppars inrutade former och den mänskliga frånvaron.

Det mest intressanta med Sugimotos musiksättning är att han stryker filmen såväl medhårs som mothårs. Ljudbilden blir sällan, eller aldrig, kall och steril. Däremot finns en något enslig underton när korta bleep-ljud understödjer det fragmentariska. Ensligheten finns även under de mer drona-aktiga partierna när han med volympedalen drar ut långa ljud ur gitarren parade med svävande elektronik. Men de långa ljudsekvenserna får även en kontrasterande effekt när de byter färg och blir mer drömska. Då inger de hopp, till skillnad från filmens tomhet.

Om den fasta rytmiken saknas hos Fourcolor, har den desto större utrymme i FilFla. Vad som börjar med på distans inspelade röster och fågelkvitter går över i en fast rytmisk electropop. På vägen görs avstickare till repeterade elektroniska figurer och fragmetariska världar av ljud i förändring. I de elektroniska ljuden finns likheter med Fourcolor, men den utmejslade rytmiken ger musiken en helt annan dynamik. Ljudbilden är här mer fyllig. Trumljuden gör naturligtvis sitt till, men det är även mer detaljrikt och lagren av ljud är betydligt fler.

Den svenska gruppen Tape valde denna kväll att frångå låtarna från den senaste skivan "Rideau". I stället blev det en relativt kort konsert i dronens och minimalismens tecken. Ett av mina största intryck är Tomas Hallonstens underbara sätt att hantera dragspelet. Sakta sakta drar han bälgen ut och in och skapar långdragna vagt vibrerande ljud som intervenerar med Andreas Berthlings elektronik. Vid andra tillfällen repeterar han en ton så ihärdigt och snabbt att man nästintill blir andfådd. Till det Johan Berthlings dova ton från gitarren som ger musiken en viss struktur, och faktiskt inslag av blues.

Kvällens stillsamma känsla försvinner snabbt när Andreas Tilliander tar sig an Mokiras skepnad. Ljudvolymen rattas upp och det finns något befriande i att fysikaliteten tar över. Att beskriva musiken är svårligen gjort. Mattor av elektroniska ljud vandrar genom rummet. Distortion och färgat brus tar vid, böljar snarare än övergår i noise. En vag rytm träder in men tar aldrig steget till att bli beats. Föränderligt går musiken in i nya banor, inslag av melodiska figurer, svävande mer lågmälda partier och ljud från både gitarrer och elpiano.

Jag gillar det verkligen, den nämnda fysikaliteten men också den totala ovetskapen om var musiken kommer att leda. Man är fullkomligt utelämnad!

I slutet av konserten får Tilliander sällskap av Piana på scenen. Trots en del strul innan de får ordning på apparaturen, får de till en skön, kontrastrik musik. Pianas sköra röst blir ett underbart komplement till Mokiras dova elektroniska ljud som surrar likt elektroniska syrsor i fjärran.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry