Wildbirds & Peacedrums

Wildbirds & Peacedrums

Nya skivan Rhythm.

Wildbirds & Peacedrums

Publicerad: fre, 2014-10-24 00:26

De senaste åren har Andreas Werliin och Mariam Wallentin ägnat sig åt olika projekt som Mariam the Believer, Tonbruket och Fire! Orchestra. I dagarna kommer Wildbirds & Peacedrums första skiva på fyra år där de återvänder till de rytmiska rötterna.

Av: PM Jönsson

När började ni arbeta med nya skivan?
– Egentligen redan för snart två år sedan, när vi började så små frön och ses i replokalen för att leka och jamma. Det har varit en mycket längre process än tidigare skivor, vi har gjort den pö om pö och haft en längre förberedelseprocess, träffats på lediga kvällar och helger och mejslat och värkt fram den (inte på ett smärtsamt sätt utan bara konstnärlig värk utav lust och energi). Själva inspelningen gjorde vi under en rätt så intensiv period under ett par veckor i slutet av förra sommaren. Efterarbetet tog längre tid än vanligt eftersom vi gjorde allting själva, från inspelning till mixning, vi ville ta kontrollen och ha musiken nära kroppen.

Fanns det några tankar om att Rhythm skulle vara på ett annat sätt än de tidigare? Jag tycker att den känns mer direkt och attackerande. Musik som vill mycket, som bankar på dörren. Stämmer det?
– Ja, vi ville ha den så direkt som möjligt. Full av flås och kött och ben. Rakt in i kärnan. Vi ville att det skulle höras att det bara var jag och Andreas instängda i våran replokal tillsammans med en massa trummor. Thats it. Lusten och fokuseringen och energin var det viktiga. Jag tänker alltid väldigt visuellt i skapande processer. Rhythm var från början idémässigt full av metall och trä för mig, ja, massa olika slags material. Och skivan går också i den färgskalan rent ljudmässigt för mig, mycket brons och från metallgrått och blankt till torrt mörkbrunt trä.

Har ditt Believer-projekt och andra projekt utanför Wildbirds & Peacedrums, liksom Andreas olika andra band (Fire!, Tonbruket m.m.) påverkat Rhythm?
– Jag känner att "pausen" vi haft med Wildbirds har varit väldigt stimulerande, för att hitta nya infallsvinklar och sätt att tränga sig inåt och närmre. Vi har koncentrerat vårt uttryck, renodlat det. På ett sätt är det minimalare än någonsin tidigare, men på ett annat sätt både större och mäktigare. Vi vågar ta mer plats och känner oss trygga och säkra på vad vi gör och vad vi vill med vår musik. Det är kärnan i allt vi gör, rytmen och sången, blodet och benen.

På några låtar – främst "Soft Wind, Soft Death" och "Everything all the Time" – får rytmerna mig att tänka på drums´n´bass och den typen av dansmusik, men även band som Konono No.1. Har Congotronics-spelningarna ni gjorde influerat dem? Hur var den turnén förresten?
– Den turnén var tyvärr katastrof, så många fantastiska musiker och människor och det hade kunnat vara så jäkla underbart, men på grund av hemsk organisation så blev det känslomässig pannkaka av det. Vi kunde inte kommunicera, ingen tolk och olika språk och olika bakgrunder musikaliskt och maktstrukturer som inte kändes bra och annat som gjorde det väldigt svårt för alla av oss att komma till sin rätt. Ett toppenprojekt på papper, men som tyvärr inte kändes lika bra att vara med i. Men visst har säkert Konono satt sina spår, dom jobbar väldigt speciellt rytmiskt och perkussivt med sounds. De är fantastiska karaktärer och superinspirerande musiker. Inför skivan har vi lyssnat rätt mycket på hiphop faktiskt, eller mest Andreas. Även mycket tropicalia, som Nana Vasconcelos och Gal Costa. Och Miles.

Även om det finns ord som "death" och "ghosts" i titlarna och rader som "living is not easy" uppfattar jag det som positiv musik, med kraft, energi, ett flöde. Som på "Keep Some Hope", men även andra låtar. Kan du säga något om texterna? Finns det någon röd tråd?
– Det finns ett visst psykologiskt tema som går som en röd tråd igenom hela skivan. Många tankar och känslor kring döden, längtan och rädslor fanns i mig och runtom mig under textprocessen. Men även kontrasterna, som brukar komma naturligt för att väga upp på något vis. Jag tänkte också en del på mentala sjukdomar, jag har själv levt i nära relationer inom min familj med det och har alltid varit fascinerad av det samt dess olika gränser och linjer. När finns det ingen återvändo från att vara mentalt frisk till att bli galen, från att leva till att vara död? Den milsvida skillnaden, men med så tunna gränser.

Hur funkar arbetsprocessen mellan er? Skapar ni låtarna helt tillsammans, eller har du texterna klara och så växer musiken fram utifrån det? Har sättet ni jobbar på förändrats genom åren?
– Om man ser till hela processen från frö till färdig låt så gör vi nog nästan exakt hälften var. Vi är väldigt lika på många sätt men samtidigt har vi olika styrkor och intressen som vi lärt oss att utnyttja och balansera under åren. Det är viktigt att vi båda får plats att svälla och bubbla under en kreativ process utan att vi trampar varandra på tårna eller puttar eller konkurrerar ut varandra. Jag är den som skriver texter och melodier, Andreas jobbar med beatsen och rytmerna och tillsammans fogar vi hop det och jobbar fram struktur och ser vad som ska adderas eller skalas av. På Rhythm kan man väl säga att jag har haft störst del i förarbetet (texterna och låtarna) och Andreas med efterarbetet (mixning och produktion). Men vi har båda varit med hela vägen.

När jag intervjuade er första gången hade ni precis släppt första skivan, Heartcore. Om du tittar tillbaka, vilka har varit höjdpunkterna hittills med Wildbirds & Peacedrums?
– Oj, svår fråga. Främst att vi har fått och kunnat och vågat och orkat så mycket och många olika saker. Alltifrån stora projekt med körer och trumcirklar i världens alla hörn till att stå, ynkliga och små, på någon stor festivalscen och försökt banka skiten ur ett trumset samtidigt som ett skränigt rockband har ylat på i bakgrunden från en annan scen. Det är samtidigt de små sakerna som stannar kvar, som när människor kommer fram med uppriktig värme och tacksamhet efter en spelning och man får prata en stund och känner att man har delat någonting tillsammans den kvällen. Då är det värt det, tusenfalt. Och tjejen som kom fram efter en konsert i Australien och berättade att hennes bror gick bort i cancer veckan innan och det enda som gav honom tröst de sista dagarna i livet var vår musik. Då känner man sådan enorm tacksamhet gentemot musiken och livet och att man får göra det man gör.

Ni ger ut skivan själva, väl? Men, fortfarande, ser jag, Leaf i England. Släpps den även på andra platser? USA, Asien m.m.
– Vi släpper den själva på Repeat Until Death i Skandinavien, Island och de baltiska länderna. Leaf i Europa och USA. Hostess släpper den i Asien. Leaf har varit en bra samarbetspartner, små och oberoende, lätta att kommunicera med. Men gud vad vi längtar efter att helt få kontrollen på våra skivor och produktioner. Frihet är framtiden.

Vad väntar framöver?
– Vi gör en tre veckors turné i Europa direkt efter skivsläpp, sedan måste vi tillbaka till Stockholm direkt. Både jag och Andreas ska vara med i en performance/teater-uppsättning av Det Flygande Barnet av Roland Schimmelpfennig på Orionteatern. Det är Fire! med mig, David Sandström, Vanna Rosenberg och Gustaf Hammaren i regi av Lars Rudolfsson så där kommer vi att vara och jobba under hela våren. Vi hoppas även kunna spela lite samtidigt och efteråt med Wildbirds. Jag planerar att skriva en ny Mariam The Believer-skiva samt släppa nästa EP i min EP-serie (där The Wind var första delen). Och om jag har tur även lite fler föreställningar av Ben Frosts The Wasp Factory opera. Mycket, men roligt och stimulerande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry