AMM på Sverigebesök

AMM på Sverigebesök

Publicerad: fre, 2013-10-04 13:01

Få har så stor tillit till klangerna som brittiska AMM, vilka nyligen var på sällsynt besök i Sverige. Duospelningen med PantoMorph fungerade, men inte så mycket mer, då de senare spelade lite för mycket.

Konsert
Artist:
AMM/PantoMorph + Noisebud och Fredrik Ljungkvist och Johan Zakrisson
Plats:
BAS, Bandhagen, Stockholm
Datum:
2013-09-22

Av: Magnus Nygren

Brittiska AMM har tillhört det musikaliska avantgardet sedan sent 60-tal. Och de gör det fortfarande. Det är som att övriga världen ständigt ligger lite bakom dem. På ett sätt sorgligt, har det verkligen inte hänt mer? På ett annat sätt är det befriande hur AMM visar att man kan gräva på ett och samma ställe under många många år, utan att fastna. John Tilburys utveckling av det feldmanska arvet känns fortfarande nödvändigt, och Eddie Prévost är fortfarande vital när han med stråken drar ljuden ur slagverkan.

När AMM besöker Stockholm och BAS i Bandhagens centrum möter de den svenska elektroniska duon PantoMorph med Per Anders Nilsson och Palle Dahlstedt. Mötet fungerar, men inte så mycket mer. PantoMorph är förvisso bra, duon arbetar fram ljuden och oavsett var ljuden härstammar ifrån är de elektroniskt klingande snarare än samplade konkreta ljud man känner igen. Och det känns bra i denna abstrakta miljö.

Det finns tillfällen när alla fyra bygger tillsammans, när de häktar fast i varandra och skapar något gemensamt. Kanske är det tänkt att de två duoformationerna ska utmana varandra och på så sätt ligga parallellt snarare än som en enhet. Det vet jag ingenting om. Men att det duoformationerna inte alltid når varandra tror jag handlar om att tilliten till klangen ser så olika ut. AMM bygger hela sitt musikaliska universum på denna tillit. Med en rätt placerad ton kan världen, så som vi uppfattar den i just den stunden, förändras radikalt. På samma sätt spelar mellanrummen en avgörande roll, det är i dessa som spänning och sublim förväntan alstras. PantoMorph tycks inte riktigt dela denna syn, och i sammanhanget tycker jag att Nilsson och Dahlstedt stundtals spelar alldeles för mycket. Bäst fungerar det faktiskt när de formerar rytmiska figurer, eller som vid ett tillfälle när Nilsson spelar ett sugande riff.

Att höra John Tilbury sparsmakade men oerhört exakta pianospel är magiskt. I all sin lågmäldhet är det skarpt, distinkt och spänstigt. Eddie Prévost å sin sida begränsade sin slagverksarsenal till en liggande bastrumma, en tam-tam, en virvel och cymbaler. Han drar, gnuggar och gnider och hittar varierade vägar in i klangerna som snarare bygger på längden än på höjden. Det är nästan så att Prévost och Tilbury helt skiftar funktion i förhållande till det konventionella för piano och slagverk. Pianot står här för en mycket sofistikerad rytmik medan slagverken drar ut klangerna i abstrakta formationer. Det är mästerligt.

Nästa punkt för kvällen var duon Noisebud (Sol Andersson och Johannes Ahlberg), utbyggd med blåsaren Fredrik Ljungkvist och pianisten Johan Zakrisson. En varierad konsert med musik som både ledde in i lågmälda tillstånd och kraftfull expressivitet. Hela uttrycket bottnar naturligtvis i Noisebuds elektroniska ljudskapande med en uppmickad kruka och andra attiraljer samt en theremin-liknande synt (eller var det till och med en thermin?) och annat smått och gott. En mycket smakfull Ljungkvist satte liv i det hela medan Johan Zakrisson lade till ytterligare detaljer med en mängd små slagverk och annat vid sidan av pianot.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry