Clandestino Botnik

Clandestino Botnik

Tinariwen

Clandestino Botnik

Tinariwen

Clandestino Botnik

Wildbirds & Peacedrums

Clandestino Botnik

Publicerad: tors, 2012-08-02 23:15
Konsert
Artist:
Clandestino Festival 2012
Plats:
Göteborg
Datum:
2012-07-21

Av: PM Jönsson

Det är en perfekt inramning. Solen står högt på himlen, avslappnad stämning, ekologisk mat och en provisorisk tältplats har inrättats på en äng. Vi har åkt till Botnik Studios, ett stenkast från Gerlesborg, i Tanums kommun, Bohuslän, där Clandestino för tredje året anordnar en festival, ett litet syskon till den stora festivalen i juni. En del konserter är i en lada, men det finns också en större scen, under en massiv klippa. Bredvid scenen ett vackert lövträd. Och där, just där, en lördagskväll i juli, mitt i Bohuslän, spelar Tinariwen. Bara det är ganska fantastiskt, tuaregbandet som beträder stora scener över hela världen, i Stockholm om två-tre veckor spelar de på Skeppsholmen. Men nu är det på en scen i ett konstnärskollektiv, i gamla stenhuggartrakter, ute på vischan. Och det blir en speciell atmosfär, med klippan, och trädet, det känns – om man har livlig fantasi – att det kunde vara vid en oas i Sahara, i Tinariwens hemtrakter i nordöstra Mali, eller någonstans i Algeriet, Libyen eller Niger.

Jag har sett dem en gång tidigare, på Trädgårn, Göteborg, för fem år sedan. Själva stämningen var annorlunda nu, det passade dem bättre, bandets ledare Ibrahim Al Aghabib var visserligen hemma i Mali, han ville inte lämna familjen under den pågående konflikten i landet, där olika tuareggrupper kämpar för makt, land och självständighet. De startar med en kort sång, där hela bandet (sex medlemmar för tillfället) sjunger tillsammans, sedan mynnar det ut i deras typiska elgitarrbaserade musik där rock och folkmusik tvinnas samman. Mer akustiska inslag ibland, men mest gillar jag när de några gånger ökar tempot och närmar sig trancerytmer, som när en person från publiken kommer upp på scenen och dansar, eller på slutet, när det erinrar om det marockanska bandet Nass El Ghiwanes makalösa 70-tals-musik.

Annat att minnas från Botnik: Wildbirds & Peacedrums testade nya låtar samt spelade låtar från skivorna. Det var ett tag sedan jag såg dem, men fortfarande – vilket liveband! De är totalt synkade, i rytmer, och Mariam Wallentin sjunger ut på ett annat sätt på scen. Arrington de Dionyso var i gott slag, med sitt band Malaikat Dan Singa (med två svenska musiker), primitiv rock, schamaninspirerad sång, sång på något malaysiskt språk, och så spelar han på en hemmabyggd basklarinett. Sierra Leone´s Refugee All Stars bjöd på energisk afrobeat och alltför ”vanlig” reggae.

Några konserter även på söndagen, lokala västsvenska namn, Sea Lion och Skatan. Och en poet: Johan Jönson. Jag har läst flera av hans diktsamlingar, det är oerhört bra, så även nu, meningar, ord, formuleringar, sammanhang, som skär in med djupa snitt. Jag tänker flera gånger att det är precis så här, det är, livet, vardagen, existensen. Orden borrar sig in i allt det kan vara att vara människa. Det handlar mycket om döden. Om produktion. Politik. Ord, dikter, jag kommer att bära med mig, länge, precis som klippan, trädet, och musiken.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry