Clandestino/Botnik-festivalen 2013

Clandestino/Botnik-festivalen 2013

Bilder Mazaher: Nora Bencivenni. Övriga bilder (Baloji, Shangaan Electro, Daito Manabe, The Paradise Bangkok International Molam Band): Anna-Lena Lundqvist.

Clandestino/Botnik-festivalen 2013

Bilder Mazaher: Nora Bencivenni. Övriga bilder (Baloji, Shangaan Electro, Daito Manabe, The Paradise Bangkok International Molam Band): Anna-Lena Lundqvist.

Clandestino/Botnik-festivalen 2013

Bilder Mazaher: Nora Bencivenni. Övriga bilder (Baloji, Shangaan Electro, Daito Manabe, The Paradise Bangkok International Molam Band): Anna-Lena Lundqvist.

Clandestino/Botnik-festivalen 2013

Bilder Mazaher: Nora Bencivenni. Övriga bilder (Baloji, Shangaan Electro, Daito Manabe, The Paradise Bangkok International Molam Band): Anna-Lena Lundqvist.

Clandestino/Botnik-festivalen 2013

Bilder Mazaher: Nora Bencivenni. Övriga bilder (Baloji, Shangaan Electro, Daito Manabe, The Paradise Bangkok International Molam Band): Anna-Lena Lundqvist.

Clandestino/Botnik-festivalen 2013

Bilder Mazaher: Nora Bencivenni. Övriga bilder (Baloji, Shangaan Electro, Daito Manabe, The Paradise Bangkok International Molam Band): Anna-Lena Lundqvist.

Clandestino/Botnik-festivalen 2013

Publicerad: mån, 2013-07-29 21:41

Inget stort namn som Tinariwen på årets Clandestinofestival i Bottna. Istället bjöds det på en lyckad mix av musikstilar där Mazaher från Egypten och The Paradise Bangkok International Molam Band var två höjdpunkter.

Konsert
Artist:
Clandestino/Botnik-festivalen
Plats:
Bottna, Bohuslän.
Datum:
2013-07-27 - 2013-07-28

Av: PM Jönsson

Eftersom förra årets Clandestinofestival i Bottna Studios, en bit från Gerlesborg, blev en sådan succé var det givet att åka dit i år igen. En konstnärlig frizon, i trakten vimlar det av olika konstnärsföreningar. Mina förfäder som levde två-tre mil därifrån, i Hallinden, ägnade sig inte åt konst, de var schartauaner, det traditionella lönearbetet och prästens ord var lag. Musik var synd. Min morfar smög ibland iväg på helgerna och lyssnade på dragspelsmusik. Han blev ateist, revolterade mot föräldrarna, men var å andra sidan präglad av sin uppväxt. Arbetet var religion. Jag undrar vad han hade tyckt om musiken som spelades under festivalen. Inga dragspel eller fioler, utan etiopisk reggae, rumbahiphop från Kongo-Kinshasa, sydafrikansk hyperelectro, en griot från Guinea-Bissau och molam från en klubb i Bangkok. Och, inte minst, zarmagi från Egypten. Jag börjar där, med Mazaher, som spelade i ladan i lördags kväll. Det var en fantastisk konsert. Någonting annat än schartauanernas stränga gudstro.

Zar är religiös musik. En slags kult, som har funnits i framförallt östra Afrika – men även mellanöstern - i hundratals år, med rituella ceremonier, där andeväsen frigör människor, särskilt kvinnor. Jag har stött på zar tidigare, på dvd:n Staring into the Sun (Sublime Frequencies, 2011) finns ett klipp där en zarpräst i norra Etiopien trummar och rabblar suggestivt i några minuter. Och på Way Out West för tre år sedan spelade bandet Rango - med medlemmar från Egypen och Sudan - zarmusik med trummor, xylofon och lyra. Det som förvånade var att männen var så dominerande i det bandet. Mazaher är inte ett band i vanlig mening, i centrum två kvinnor, som sjöng och dansade, och bestämde när tempot skulle höjas och när handtrummorna exploderade i rytmkaskader. En kvinna, Umm Sameh, sjöng oftast, de andra svarade. Senare under konserten fick även männen mer plats, tanburan plockades fram (en sexsträngad lyra, med rötter från faraonernas Egypten); och det var en man som hade på sig mangour, ett bälte med gethovar och getnaglar, som han skakade med midjan. Den yngsta medlemmen i sällskapet spelade olika blåsinstrument, som en dubbelpipig flöjt eller skalmeja som hade ett trollbindande, lockande sound, som inledde eller avslutade de olika ”låtarna” eller avdelningarna i konserten.

Musik med en kraft och styrka man sällan upplever. Zar handlar om att hela och läka, att dansa och sjunga sig fri från problem och, i viss mån, sjukdomar. Omöjligt att veta vad texterna handlar om, utan kunskaper i språket och ritualerna, men den intima atmosfären i ladan gav upplevelsen en extra dimension. Det hade inte varit lika bra på en stor scen. Det var som att ta del av en rit. Det finns likheter med sufimusik, dervischer, men vad jag förstår är zar förbjudet enligt islamsk lag. Mazahers konserter är en blandning av tre egyptiska zartraditioner, endast ett fåtal utövar ritualerna i Egypten i dag. Det är vanligare i Sudan och Etiopien. Existerar både i och utanför de dominerande religionerna. Jag återvänder till minnet av konserten, rycks med i musiken, trummorna, sången, den frigörande, monotona, starka musiken.

Efter Mazaher spelade Shangaan Electro på utomhusscenen, den originella klubbmusiken som förenar sydafrikanska rytmer med elektroniskt smatter som flyger omkring som flipperkulor. Hyllat världen över sedan Honest Jon's-samlingen som uppmärksammade stilen kom för några år sedan. Nu, live, med danserskor och livevisuals från den japanska ljud/ljus-konstnären och musikern Daito Manabe. Bra. Jajamen. Dansant. Galet. Men jag kunde inte ta in det. Kunde inte släppa zarmusiken. Traskade till tältet.

Tidigare på lördagskvällen hade Nazarenes bjudit på rootsreggae med skönsång av bröderna Mehdane Tewolde och Noah Isaac Tewolde, uppväxta i Etiopien, av eritreansk släkt, men numera boende i Göteborg. Sången imponerade allra mest, de kompletterar varandras röster perfekt. De övriga svenska namnen är båda baserade i Göteborg: Amina Hocine och Xenia Kriisin. Missade tyvärr Hocine, men såg hela konserten med Xenia Kriisin, sångerska som hade med sig en trummis, Johan Hjalmarsson. Dramatiskt, inlevelsefullt, mycket likt både Anna von Hausswolff och Mariam Wallentin. Två fantastiska sångerskor, inga dumma jämförelser förstås, men jag förvånades över att det var så pass likt i uttrycket. Xenia Kriisin har stor potential - om hon renodlar och utvecklar en mer personlig stil.

Baloji, från Kongo-Kinshasa, som tillbringat större delen av livet i Belgien, är en Clandestinoveteran, det var tredje gången han gästade festivalen. Baloji tar sig an hemlandets musik på ett intressant sätt, Joseph Kabaseles (Le Grand Calle) klassiker "Indépendance Cha Cha" (som skrevs några månader innan Kongo blev självständigt, 1960) förvandlas till en hiphopkommentar. Det är rap i ena stunden, nästa låt landar i snuskig jazzsoulfunk, Baloji juckar lika mycket som han snackar politik, men bäst är det när bandet – Orchestre de la Katuba - ger sig hän i rumba eller när en melodislinga lånad från skivbolagskamraterna Konono No.1 är motor. Söndagens afrikanska inslag var Kimi Diabate, griot från Guinea-Bissau. Betydligt mjukare musik än Balojis postrumba, till en början spelade han balafon, plockade senare upp en gitarr och tillsammans med en annan gitarrist och en trummis blev det västafrikanska, leende melodier, smittsamt gungande, svårt att vara jätteentusiastisk, samtidigt omöjligt att inte bli på gott humör.

Thailändsk molam avslutade festivalen. The Paradise Bangkok International Molam Band, med fyra thailändska musiker och Chris Menist på congas. Menist är mannen bakom två samlingar med thailändsk musik från 60-70-talen – The Sound of Siam (Soundway, 2010) och Thai? Dai!(Finders Keepers, 2010) – och en stor anledning till att musiken uppmärksammas på nytt efter att i många år samlat damm på bortglömda skivmarknader i sydoastasien. Paradise är en klubb i Bangkok som Chris Menist och Maft Sai startade för att lyfta fram den gamla, sköna musiken, och bandet som i sommar för första gången turnerar i Europa är en förlängd arm av klubben, liksom skivbolaget Zudrangma.

Något perplex förstod jag att de spelade instrumentalmusik vilket fick mig att tänka på 60-tals-namn som The Son of P.M. och Johnny Guitar, den thailändska ståltrådspop som bland annat Sublime Frequencies lyft fram på några skivor. Men visst kände man igen molamsoundet från Soundwaysamlingen, de yngre musikerna på elbas och trummor poppade upp 60-70-tals-vibbarna, Menist congas hade en viss latintouch, men huvudpersonerna var Sawai Kaewsombut (khaen) och Kammao Perdtanon (phin). Synd bara att de inte hade med sig någon sångerska - kanske på nästa turné. Kammao Perdtanon spelade solo efter solo på elektrifierad phin, traditionellt stränginstrument, häftigt sound, ståltrådspopen finns där, men melodierna är något annat, de liksom studsar mellan landsbygden i Isan, nordöstra Thailand (där molammusiken utvecklades), 70-talets Bangkok och en outernationell samtid. Fast jag är ännu mer förtjust i khaen, munorgel, det kanske allra vanligaste instrumentet i folkmusiken från Laos och Isan. Khaen kan skapa sällsamma minimalistiska klanger, men i PBIMB har det främst en komproll, som håller igång rytmen, pumpar på i bakgrunden. Sawai Kaewsombut borde fått större utrymme! Annars var det en perfekt avslutning på en lyckad festival.

I vanlig ordning var det också en timma med litteratur. Dikter av Ida Börjel och Lidija Praizovic, Mara Lee läste en tänkvärd text om begreppet hem och Andrzej Tichy läste inledningen till den nyutkomna romanen Kairos.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry