Clandestinofestivalen 2012

Clandestinofestivalen 2012

Donso. Bild: David Marquez.

Clandestinofestivalen 2012

Staff Benda Bilili. Bild: David Marquez.

Clandestinofestivalen 2012

Huong Thanh (Camkytiwa). Bild: Lotta Andersson.

Clandestinofestivalen 2012

Jagwa Music. Bild: Lotta Andersson.

Clandestinofestivalen 2012

Gonjasufi. Bild: Lotta Andersson.

Clandestinofestivalen 2012

Publicerad: ons, 2012-06-13 12:38

Det var flera bra afrikanska konserter på den tionde Clandestinofestivalen. Men det bjöds även på dubpoesi, improvisationsmusik från Korea och oförutsägbar alternativhiphop. En viktig, levande musikfestival.

Konsert
Artist:
Clandestinofestivalen
Plats:
Röda Sten, Göteborg
Datum:
2012-06-08 - 2012-06-10

Av: PM Jönsson

Det brukar regna när Clandestinofestivalen smäller upp ett tält utanför Röda Sten. Men det spelar ingen roll, det är den bästa platsen i Göteborg för en festival som blandar politik och musik, som – för att citera dem själva – tar strid mot rasismens nya ansikten, som utmanar rådande bilder av kulturskillnader. Några dagar innan festivalen startade i fredags satt jag på en Stenabåt som gled in under Älvsborgsbron och njöt av utsikten. En mäktig upplevelse. Staden är vacker, i sin industriella sjaskighet. Vilken bild av Göteborg får de artister som besöker Clandestino? Jag tror att de lämnar den svenska västkusten stärkta av en festival som är en mötesplats för tankar, åsikter och musik. Det var den tionde festivalen, rykten säger att det kan vara den sista, och även om det kan vara bra att sluta när man är på topp hoppas jag att det blir en fortsättning, för Göteborg har ingen annan musikfestival som är lika levande och viktig. De första åren var det för mycket klubbmusik för min smak, men det har blivit bättre och bättre och alla av de tre dagarna bjöd på starka, entusiasmerande musikupplevelser.

I år uppmärksammades dessutom Peter Ekwiri vars öde var en av anledningarna till att Aleksander Motturi drog igång Clandestino. Peter Ekwiri nekades asyl i Sverige, dumpades i Ghana, trots att han inte kom därifrån. Han torterades, fängslades utan rättegång, tog sig återigen till Sverige, via ett lastskepp, men hotas återigen av utvisning. På festivalen skapades ett slags museum över Peter Ekwiris kamp, olika dokument, med mera, och när alltsammans avslutades sent i söndags kväll, efter konserten med Staff Benda Bilili, stog han på scenen, och bad ödmjukt om hjälp. Tänk så många berättelser det finns, i hamnområden, på transitstationer, och då tänker jag så klart inte på nöjesresenärer som mig själv, som varit på Legoland med familjen, utan de som sitter tysta och nedsjunkna i ett hörn, eller de som inte syns alls, som gömmer sig, de papperslösa, så kallade illegala invandrarna, som mannen jag träffade på ett nattåg mellan Berlin och Malmö för 11 år sedan, som reste utan pass, han försvann en lång stund, var nervös, orolig, försökte säga någonting som jag inte förstod. Vem var han? Var kom han ifrån? Irak? Palestina? Syrien? Vad hade han för berättelse? Var finns han nu?

Fredagens huvudnamn, om man kan säga så, har alltid förenat politik och musik, ja från början gjorde han inte musik, utan var aktivist, skrev dikter. Linton Kwesi Johnson, född på Jamaica, och som i början av 1960-talet flyttade till Brixton, London. Som journalist skulle han en dag intervjua Dennis Bovell, även han inflyttade till England, från Barbados, och sedan tidigt 70-tal en av den brittiska reggaens nav, via olika band, och som producent, han var bland annat en av arkitekterna bakom den poppigare Lovers Rock-scenen, och jobbade med många vita postpunkband, som Slits, Orange Juice och Pop Group. Intervjun blev starten för en kreativ process, där Bovell och hans musiker började kompa Linton Kwesi Johnson, förvandlade de politiska dikterna till musik. Även nu, långt efter album som Dread Beat An´Blood och Bass Culture och låtar som "Inglan is A Bitch" och "Di Black Petty Booshwah" är det Bovells Dub Band som kompar den idag stiliga gentlemannen, intellektuell och nedtonad, auktoritär, men helt utan stora gester. Det var lite såsigt till en början, när Bovells band spelade reggaepop, men när Kwesi Johnson äntrade scenen fick konserten en helt annan sprängkraft. Orden var i centrum, poesi, på jamaikansk dialekt, riddims, han pratade mellan låtarna, förklarade ursprunget till texterna, som nästan enbart var ifrån slutet av 70-talet, men poängterade att de var aktuella även i dag, när de svarta i England fortfarande trakasseras av polisen, när fascismen tar allt större plats runt om i Europa. Han tog upp kravallerna i London förra sommaren och försökte kortfattat förklara orsakerna till dem. Fokuserat, allvarligt, orden lever vidare, utan och i musiken. Och själva framförandet, framtoningen, det akademiska, men mjuka och medmänskliga gjorde det till en ovanligt rik upplevelse.

Den andra höjdpunkten under festivalens första dag var ett annat slags möte, mellan elektronica från Paris och musik från Mali. Bandet heter Donso och startade när klubbsnubben Pierre-Antoine Grison flyttade till en ny lägenhet och förundrades över rytmerna som strömmade ut från andra sidan väggen. Grannen, Thomas Guillaume, visade sin donso n´goni, och tillsammans med en sångare och en gitarrist (och en nyare medlem på slagverk och ett annat stränginstrument) bestämde de sig för att förena de olika traditionerna. Inget nytt egentligen, men elektroniken stod aldrig i vägen, utan Donso visade sig vara ett hejdundrande liveband, där alla bitarna pusslades ihop till en uppdaterad variant av såväl västafrikansk pop som traditionell musik, beats följde melodierna, Gedeon Diarra sjöng med en ljus, varm röst, dansade med ett leende, och gitarristen Moh Kouyate gled iväg på gitarrsolon som fick mig att tänka på Träd, Gräs och Stenar (!) någon gång. Men självklart var det afrikanskt, dock med ett mer monotont och suggestivt sound än på det två år gamla debutalbumet. Och det är någonting med jägarharpan, donso n´goni, och andra västafrikanska stränginstrument, den där enkla, starka, hypnotiska pulsen.

Egentligen borde väl Gonjasufi (Sumach Echs) och hans polare spelat inne på Röda Sten sent under natten mellan lördag och söndag istället för att spela tidigt när stora delar av publiken inte hade vadat sig fram genom vattenpölarna, eller satt och drack dyra öl inne på restaurangen. Men nu kunde man lyssna noga, på en märklig musiker och rappare, som på flera sätt är helt rätt i tiden. Jag kom att tänka på Ariel Pink. Det var samma totalt oförutsägbara mix av stilar, något som kunde vara en hyperkommersiell 80-tals-soul-hit avbröts hux plux och så var det Kalifornienpunk i någon minut, avig pop i nästa ögonblick, trasig techno, undergroundhiphop, falsettsång, gud vet vad. Gonjasufi har fostrats i San Diegos alternativa hiphopscen, han jobbar som yogalärare, och släpper skivor på Warp. Jag gillade det skarpt, allt-är-möjligt-känslan, genrer, stilar, poser, slängs ihop på ett originellt sätt.

Conjunto Angola 70 har egentligen inte mycket med samtiden att göra. Det är ett slags superband som spelar låtar från 70-talet, som på senare tid fått ett uppsving, inte minst genom finfina Analog Africa-samlingen Angola Soundtrack. Många låtar från nämnda skiva spelades under konserten, mjuka, lockande rytmer, med tre gitarrister som gång efter gång stack iväg på sparsmakade, men ack så ljuvliga gitarrsolon. Grundaren av bandet, Boto Trindade, var en av dem, tidigare medlem i ett av de mest populära bandet från den gyllene eran: Os Bongos. Förutom att själva musiken är extremt medryckande, mycket latinamerikanskt och kongolesiskt i egna kombinationer, så är det svårt at inte bli varm i kroppen av att se och lyssna på musik som sällan spridits till våra breddgrader, åldrande musiker som via någon enstaka eldsjäl har fått chansen att ta upp tråden igen, och mot alla odds hitta en ny publik. Förutom elgitarrerna, de sköna sembe- och merengue-rytmerna, använder Conjunto Angola 70 även ett traditionellt angolesiskt instrument, dikanza, en enorm idiofon, eller gurka, om man så vill, spelat av Raúl Tullingas, bandets spexare.

Från Angola till Tanzania. Och musik som är något helt annat. Jagwa Music spelar Mchiriku, gatumusik från Dar Es Salaam, som utvecklats ur Zaramofolkets bröllopsmusik. Texterna handlar ofta om tabubelagda ämnen, droger, sprit, sex, och danserna kan vara rätt snuskiga. Tanzanias regering försökte tillochmed stoppa publika framträdanden av mchiriku under en period på 90-talet. Jagwa Music bildades 1992, men eftersom många av dagens medlemmar är ganska unga antar jag att dagens sättning är annorlunda än i början. Det är musik i ett vansinnigt tempo, fyra slagverkare, som spelar på allt från bord till bastrummor, en sångare som sprutar ur sig ord, och en kille på en casiosynth. Synthen skapar en märklig, atonal, skitig monotoni som helt bryter mot resten av soundet, samtidigt som det funkar. En tjej kommer in då och då och dansar, scener spelas upp, vid ett tillfälle dyker hon upp i munkjacka och föreställer, om jag förstår det rätt, polis. De har släppt massor av kassetter, men först i år kom den första skivan, Bongo Hotheads, på Crammed Disc (Konono No.i, Staff Benda Bilili m.m.). Festivalens svettigaste konsert! Och mer i samtiden än Angolagubbarnas retrokavalkad. Inget fel i det, men den vilda mchirikumusiken gav mig mycket mer.

Camkytiwa är egentligen en kvartett. Ledare är Huong Thanh, sångerska från Vietnam, som med utgångspunkt från traditionell vietnamesisk musik tar sig in i andra musiktraditioner. Fumie Hara, från Japan, spelar koto. Kinesiska Yan Lin spelar erhu, en tvåsträngad fiol. Den fjärde medlemmen, E´Joung Ju, från Korea, var inte med. Hennes instrument, geomungo, en cittra, försvann under resan, hamnade på en annan flygplats. De valde dock ändå spela, och det var ett spännande möte mellan olika östasiatiska traditioner. Jag hade svårt att slita ögonen från stränginstrumenten, koto och erhu, instrument med helt olika klangbild, spännande att höra dem tillsammans.

Även söndagen hade inslag av östasiatisk musik. Tori Ensemble, från Seoul, som samarbetat med amerikanska musiker, som cellisten Erik Friedlander. Nu enbart hardcorekvartetten. Det var – tillsammans med Jagwa Music - min favoritkonsert under festivalen. Jag har aldrig hört något liknande. De utgår från traditionell koreansk musik, folkmusik, och konstmusik, men improviserar runt teman, melodier, skapar något nytt av en urgammal musikalisk historia. Extremt koncentrerad musik, och nu fick man höra geomungo, den koreanska sex-strängade cittran, Yoon Jeong Heo preparerar strängarna, spelar hårt, emellanåt monotont, helt plötsligt fanns det likheter med donso n´goni och marockansk gnawamusik. Och när Young Chi Min blåste i bambuflöjten daegum och piri (bambuoboe) var det värsta impron/frijazzen, fast ändå inte, tystnaden fanns där, det tankfulla, mellanrummen, det asiatiska, buddhismen. Lägg till en makalös slagverkare, som spelar chang-go, en timglasformad trumma. Och en sångerska, Kim Bo Ra, som förenade asiatisk konstsång med strupljud à la Maja Ratkje.

Sist på söndagen gjorde Staff Benda Bilili en bejublad spelning, två år efter den fantastiska konserten på samma scen, på samma festival. Det var en overklig konsert, nästan i klass med Konono No.1:s Clandestinospelning 2009. Lite synd att det inte var ännu mer folk nu, när dokumentärfilmen om Kinshasabandet visats på svenska biografer, visats på Svt, och alla som någonsin diggat musik från Kongo, eller, säg, Bueno Vista Social Club, kan inte motstå svänget, värmen, från herrarna i rullstol. Mycket var likt i dag, de kör, i stort, samma låtar, hoppas att de får tid att spela in en ny skiva snart. Den stora skillnaden var att ynglingen i bandet, Roger Landu, tar större plats, det är han som snackar mellan låtarna, som får igång publiken innan extranumren, och han har blivit ännu skickligare på sitt egengjorda instrument, satonge, en gitarrsträng i en burk, som ger ett vasst, psykedeliskt, glidande ljud. Det är mycket bra nu också, jag önskar nästan att jag inte sett dem förut, minns glädjen, chocken, vid den första konserten. Nu känner jag igen nästan allt. Men njuter av konserten, blir glad, positiv, stärkt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry