Echtzeitmusiktage 2010

Echtzeitmusiktage 2010

Den 22 personer starka Echtzeitmusikensemble framför det komponerade stycket Pappkartons auf Beckenstände med Titus Engel som dirigent. Ursäkta den dåliga bildkvaliteten.

Echtzeitmusiktage 2010

Den mindre upplagan av Echtzeitmusikensemblen framför MM Schäumend för kolsyrebrandsläckare. Kompositören med mera Sven-Åke Johansson dirigerar.

Echtzeitmusiktage 2010

Den mindre upplagan av Echtzeitmusikensemblen framför MM Schäumend för kolsyrebrandsläckare. Kompositören med mera Sven-Åke Johansson dirigerar.

Echtzeitmusiktage 2010

Den mindre upplagan av Echtzeitmusikensemblen framför MM Schäumend för kolsyrebrandsläckare. Kompositören med mera Sven-Åke Johansson dirigerar.

Echtzeitmusiktage 2010

Publicerad: fre, 2010-09-10 12:52

Sven-Åke Johansson fick äran att inleda den tre veckor långa festivalen Echtzeitmusiktage 2010 i Berlin. Med en fantastisk konsert för 22 musiker spelandes på pappkartonger vände han ut och in på begreppen. Soundofmusic var där.

Konsert
Artist:
Sven-Åke Johansson, Stephan Mathieu
Plats:
Sophiensaele, Berlin
Datum:
2010-09-08 - 2010-09-09

Av: Magnus Nygren

Att Sven-Åke johannsson har en böjelse för pappkartonger är känt sedan länge. Men när han inleder den nästan månadslånga festivalen Echtzeitmusiktage 2010 får denna böjelse blomma ut som den finaste orkidé. Med den 22 musiker starka echtzeitmusikensemblen spelande med stråkar på pappkartonger, under ledning av dirigenten Titus Engel, uppförs det 43 Minuter långa stycket Pappkartons auf Beckenständer.

Det är en makalös upplevelse. Man slits mellan hur galet det hela är och hur fantastiskt det låter. Förundrat fnittrar jag lite då och då, hela tiden är jag överväldigad. För efter det första förbluffande intrycket av att se en orkester uppradad – med mitt, bakre sektion med basar, och två flanker – med kartonger framför sig, hör man musiken. Musikaliskt är det ett dramatiskt nutida stycke uppbyggt med satser, olika stämmor och till och med solister. Det är mycket detaljerat med förvånansvärt stor klangbredd, från de stora baskartongerna i bakgrunden (bland annat spelad av Werner Dafeldecker) och de små kartongerna längs flankerna.

För i Sven-Åke Johanssons värld är en kartong inte vilken kartong som helst. I alla fall inte ljudmässigt. Uppenbarligen har han arbetat mycket med kartongernas olika storlekar för att få fram orkesterns klangliga spännvidd. Hur musikerna för stråkarna längs kartongkanten påverkar också, långa drag med utdragna klanger varieras med runda rörelser som virvlar. Hårda eller lösa drag styr dynamiken som på vilket annat instrument som helst och just dynamiken är oerhört viktig då de enskilda kartongernas ljudliga spektrum, om förvånansvärt brett, trots allt är begränsat.

Klangerna är ofta lite knarrande, som att man i slow-motion hör hur stråken viker fibrerna i pappen. Det vibrerar svagt. Och när alla 22 musikerna drar stråkarna hårt samtidigt blir det ett mäktigt sound jag främst förknippar med elektroniskt vitt brus. Sedan finns det partier då jag tycker mig höra lätta violiner och cellon, men också mullrande slagverk.

Exakt vad Sven-Åke Johansson vill med stycket Pappkarton auf Backenständer vet jag inte. För mig blir det i alla fall en påminnelse om att öppna öron är en av de allra viktigaste förutsättningarna för musiklyssnandet. För vid sidan av humorn i att komponera ett sådant här stycke finns det största allvar. För det är inte ploj, det är konstnärlig förnyelse på en mycket hög nivå.

Viljan till förnyelse har genomsyrat Sven-Åke Johanssons musikaliska gärning sedan han 1968 var med på Peter Brötzmanns klassiska inspelning Machine Gun. (För mer om Sven-Åke Johansson läs Thomas Millroths nya bok Man får förlora sig på Almlöfs förlag) Men han lämnade i stort det expressivt hårda och fann en egen nisch han på olika sätt har utvecklat sedan dess, ”dynamische schwingungen”, dynamiska vibrationer.

Förnyelseviljan är också en avgörande orsak till att det är just Sven-Åke Johansson som inleder Echtzeitmusiktage 2010. Där det nya inom den experimentella scenen i Berlin under tidigt 90-tal möttes av oförstående och ibland avog hos den dåvarande scenen för frijazz, improvisation och avantgarde-musik (i alla fall enligt festivalkuratorn Ignaz Schick), var Sven-Åke Johansson ett undantag. Schick skriver i programbladet att Johansson ”stands for so many archtypical virtues, or call it stereotypes, of what is now called and considered as ’Echtzeitmusik’: reduction & reflection; playfulness; curiosity & doubt; research and control instead of expressionism and force, concentration and shaping but at the same time the will to break form and expectation…”.

Som Schick skriver handlar echtzeitmusik mycket om förhållningssätt. I en direkt översättning betyder det ”realtidsmusik”, alltså musik skapad i stunden. Men den betydelsen har mer och mer upplösts eller utvecklats, flera av musikerna komponerar ju exempelvis sin musik och sätter ihop den i förväg. Flertalet improviserar dock, andra gör både och. Bredden är stor, Och det handlar om allt från nutida konstmusik till pop, frijazz och electronica.

Även om festivalen firar 20 år av echtzeitmusik är det högst osäkert när det hela egentligen startade. En scen att tala om fanns det först i mitten av 1990-talet och den första Echtzeitmusiktage genomfördes 1995. Samtidigt hände en hel del under den första halvan av 90-talet. Efter murens fall 1989 och enandet av Tyskland 1990 skedde stora förändringar i staden, bland annat öppnade stora ytor upp sig för boende i stadsdelar som Prenzlauer Berg och Mitte i före detta Östberlin. Inte sällan ockuperades hus och spelställen dök upp. Experimentandan i Berlin och det billiga boendet lockade många musiker till Berlin, och ju fler det blev desto mer lockande blev det. Ännu fler flyttade dit. Nu är det en scen med flera hundra musiker och under festivalen framförs ett 60-tal konserter.

Under 90-talet fick Sven-Åke Johansson kännedom om flera av dessa musiker och han inledde dessutom samarbeten med många av dem, Axel Dörner, Andrea Neumann, Rudi Mahall för att nämna några. Det är lite av historien om echtzeitmusiken (för vidare läsning, läs min Understreckare i Svenska Dagbladet den 8 september), nu tillbaka till nutid.

Om det inte var nog med symfonin för pappkartonger framfördes ytterligare fyra stycken av Johansson på premiärkvällen. Han inledde själv med Solostück für Konzertblecken där han själv spelade konsertcymbalerna. Formstarkt för han cymbalerna samman efter ett schema som även infattar hans kroppsliga ställning. Som en trafikpolis står han med cymbalerna i var sin hand och dirigerar och utför på samma gång. På ett roligt och mycket medvetet sätt för han samman konstarterna performance och musik, precis som i hörspelet Tüüt, ett stycke för inspelade biltutor, med Sven-Åke Johansson vid skumgummiratten. Medan tutorna hörs på det förinspelade bandet, sitter han och ”kör” och trycker på ratten. Ibland stämmer det med tutorna, ibland inte. Som om situationen är bortom det påverkbara, tutorna skriker hur du än gör. Även det korta och märkliga stycket Erträumtes Konzert för piano, plantor och badvatten framfördes. Sparsamma toner på piano, en kvinna som planterar växter i en kruka och en man i ett badkar. Tre parallella handlingar, sedan är det slut, tre minuter.

Det fjärde stycket är av det mer spektulära, om man nu kan säga så i Sven-Åke Johanssons fall: MM Schäumend för 15 brandsläckare. Säga vad man vill, men det är oerhört fascinerande att höra hur det finns klara klangliga mönster i hur det låter när de 15 personer starka ensemblen börjar spruta kolsyra på scenen. Pysljuden skapar ett verkligt stycke musik, iscensatt på ett mycket effektfullt sätt.

Dag två på festivalen var det dags för Stephan Mathieu, denne ljudkonstnär som gärna arbetar med äldre instrument. På den här konserten framför han högst personliga tolkningar av stycken av Alvin Lucier, Francisco Lopez och Charlemagne Palestine på virginal (ett cembalolikt instrument), kassettbandspelare respektive Vox Continental orgel. Naturligtvis med ett annat angreppssätt än det vanliga.

Mathieu bygger mycket av sin musik på längden. Oavsett om det handlar om Luciers Music with Magnetic Strings där Mathieu med magneter styr virginalens (ser ut som ett litet piano, vanligt på 1500- och 1600-talen) i det här fallet hårda klanger, eller om det betydligt mjukare soundet på Schlongo!! av Charlemagne Palestine. Orgelns varma klanger vibrerar fint och långsamt, orgeln är som vanligt ett bra instrument att ta fram droner på. Det mest intressanta stycket är ändå det på kassettbandspelare, eller snarare inspelade ljud från fyra mekaniska grammofoner och equalizer: Francisco Lopez Untitled #92. Resultatet, presenterat ur fyra förstärkarhögtalare, är klart intressant. Skrovligt mullrar det i lokalen likt en pulserande maskinhall där de mekaniska rörelserna gemensamt formar en maskinell sång. Mathieus sätt att framföra gamla musikkällor på ett nytt sätt är klart spännande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry