Fire! Orchestra – fyra intryck från fyra orter

Fire! Orchestra – fyra intryck från fyra orter

Mats Gustafsson dirigerar Fire! Orchestra. Foto: Micke Keysendal

Fire! Orchestra – fyra intryck från fyra orter

Publicerad: tors, 2014-01-23 14:33
Konsert
Artist:
Fire! Orchestra
Plats:
Nefertiti, Göteborg (9 jan), Uppsala Konsert & Kongress, Uppsala (11 jan), Fasching, Stockholm (12 jan), Victoriateatern, Malmö (13 jan)
Datum:
2014-01-09 - 2014-01-13

Av: SOM-redaktionen

I januari åkte mäktiga Fire! Orchestra på turné i fyra svenska städer plus några datum i Norge och Danmark. Utifrån några givna teman diskuterar fyra skribenter från Soundofmusic – som sett dem i Göteborg, Uppsala, Stockholm och Malmö – konserterna och gruppens uppenbarelse. Uppskattande, men även kritiskt.

Medverkande skribenter: Mattias Jonsson (MJ), Thomas Millroth (TM), Magnus Nygren (MN), Sven Rånlund (SR).


Personliga intryck

MJ: Jag hade inte sett någon konsert med Fire! eller Fire! Orchestra förut så jag visste inte riktigt vilka förväntningar jag skulle ha. Men det var en stor upplevelse, på flera sätt - klangmässigt, visuellt, även musikteoretiskt. Det långa stycket hade många intressanta delar, vara flera som var oväntat tillbakahållna. Intressant att följa dess teman och ser hur de byggs ihop och böljar fram och tillbaka. Sen är det också svårt att inte ryckas med i det hårda, obönhörliga svänget som uppstår när överväxeln läggs i. Jag börjar också tänka på hur man gått tillväga, hur man får ihop det med så många musiker. Eldorkestern träffar liksom både mage och hjärna.

TM: Fire! hade jag sett förr, både som trio och som storband. Jag hade förstås förväntningar på storbandet, på kraft, energi, utspel och undrade hur de skulle kunna förvalta den mer osorterade men minst sagt brandfarliga kollektiva energin från förra gången. Mitt hjärta klappar alltid varmt för den här sortens musikerinitiativ, som inte bara är ett band men lika mycket inspiration och allra mest en konstnärlig plattform. Skulle jag kunna höra allt det där futuristiska jäsandet, som måste finnas i gruppen?

MN: Att se och höra Fire! Orchestra är en upplevelse. Det är mäktigt och fascinerande. I grunden gillar jag hur det utifrån en ganska enkel groove kan bli så stor musik. Grooven blir ett slags epicentrum som allt snurrar kring (även om det finns några andra inslag också): noise, jazz, soul, röster, instrument, effektiva blåsarrangemang och en hel del solon. Storbandstanken är inte ny inom frijazzen, men sällan har den varit så groovebunden. En sak som slår mig är hur snål orkestern är med "hela havet stormar" – men det är också något jag uppskattar. När det sker känns det i hela kroppen.

SR: Inför bägge de gånger jag varit på väg till Fire! Orchestras konserter har samma pirrande känsla infunnit sig. Det är något lustfyllt med hela projektet, som en skolavslutning, en fest som man vet kommer att bli kul. I storbandet som form, och med alla briljanta instrumentalister som ingår, där finns en lockelse som jag tror sporrar både ensemblen och publiken. En ny låt på repertoaren har det lovats, förmodligen stadigt rotad i trions riffmusik, men undra vad som ska hända därutöver och däremellan? Kommer både motorn och motorns alla delar att inspirera?


Fire8
Raymond Strid. Foto: Micke Keysendal

Rockens närvaro

MJ: Fire! Orchestras 28 musiker, flera från den fria musikens värld, hördes i en relativt strukturerad, komponerad och kontrollerad helhet – ofta med ett rockanslag. Jag noterade att elgitarrerna, det mest utslitna instrumentet inom rockmusiken, nästan kändes antika och lite malplacerade. Kanske var de nedmixade, jag vet inte. När alla saxofonerna körde ett unisont riff blev det väldigt tydligt hur otroligt ”rockigt” instrument saxen kan vara.

TM: De många gitarrerna är väl en konvention, som möjligen gav ett vassare ljud. Men vad gäller dem liksom flera andra i bandet gäller ju musikerkollektivet och kompisarna före en sammansättning och instrumentering som är ”bra”. Det är kompisgängets estetik som gäller. Och då är det lätt att komma att tänka på flera spelare som knappt märktes men ändå var där, Christer Bothén och Sören Runolf till exempel. En grej om rocken: för Mats Gustafsson är rock en tanke och kanske en längtan att stå där framme på scen med den musikens kraft och strålkastarljus, men i sin praktik brinner han mest och hetast av helt andra energier och bränslesorter.

SR: ”Putting out fire/with gasoline”, var det inte så Bowie sjöng? Jo, när det väl brinner, och man vill att elden ska fortsätta, är det snarare att hålla igen som ger störst verkan. Så tyckte jag det blev i de vokala partierna, där kom den nerviga tändvätskan fram, fast utan flammor. Elgitarrerna har väl annars knappt ens rollen som rockinstrument i orkestern, istället tycker jag att de färgade ljudbilden med diskant och i något parti mer noiseartat, ljud som de akustiska instrumenten inte förmår.

MN: Rockens närvaro i Fire! Orchestra kopplar jag inte alls till gitarrerna. Möjligtvis Andreas Söderströms solo på lapsteel-gitarr. Men i övrigt hörde jag gitarrerna mer som noise-bringare. Rocken finner jag snarare genom att skala av allting ner till Johan Berthlings elbas och Andreas Werliins trummor, alltså själva rytmessensen i originaluppsättningen av Fire!. Här finns en rockestetik som dock gränsar även till andra musikgenrer. Som exempelvis när Mariam Wallentin inledningsvis trollbinder med sin djupa stämma, då klingade det soul i mina öron. Det trots allt rockiga soundet är väl sannolikt ett starkt skäl till att Fire! Orchestra nu är bokade på årets Roskildefestival.

TM: Trombonisten Mats Äleklint hade signerat blåsararren. De satt bra, tätt som i ett traditionellt storband, vare sig vi talar om Harry Arnold eller Radiojazzgruppen. Fläskigt, tungt. Effektivt. Men så öppnade sig havet av feta blåsare med ens för en underbar stund med Elin Larsson, Anna Högberg och Fredrik Ljungkvist. Klarinett plus två saxar. En koral som liksom bara smög sig in och försvann, ett avbrott i den salvelsefulla predikan som leddes av pastor Gustafsson. Hela tiden tänkte jag på rock’n’rollen som tändvätskan på utegrillen, den startar elden men energin kommer av annat. När det börjat brinna bör en undvika att spruta på mer. Därför kunde jag tycka att de malande basrytmernas små effektiva figurer band musiken vid ett koncept för länge.

SR: Mats Äleklints blåsarrangemang var en stor del av upplevelsen även för mig, maffiga, läckra, sobra. Och så när det ibland spricker ut i de olika brassektionerna, ögonblicken som tas om hand av var och en, tillsammans. Nu är ju Fire! Orchestra en homogen ensemble, en stor ljudande kropp med kompisar och harmoniskt valda instrument som färdas enligt en förutbestämd riffrutt. Vad skulle hända med större olikheter i besättning och instrumentering? Skulle det bli en intressantare eld om de rockiga riffen utmanades?


fire7
Jonas Kullhammar och en bassaxofon. Foto: Micke Keysendal

För tyglat?

MJ: Ramarna är förklarliga men känns också lite begränsande. Vad skulle hända om man gjorde en helt oförberedd improvisation, om man släppte på tyglarna lite? Om man lät musiken gå sin egen väg?

TM: Ja, tänk om de vågade släppa tyglarna litet mer. Det är många vägar som lett fram till den här musiken, det här bandet, det här kollektiva musikerinitiativet. Men ett par av dem var stängda. Under det experimentella 60-talet härjade Gunnar Lindqvists GL Unit inför konfunderade och entusiastiska människor. Samma hände i Holland och Tyskland kring FMP och ICP. Det var kaos som vägdes upp av musikalisk expressionism, men då och då fann de också passager där de kunde förenas. Fire! satsar mindre på handlösa experiment och mer på samförstånd. Huvudspåret fram till dagens orkester upplever jag som – i bästa mening – en fortsättning på 50- och 60-talens Jazz at the Philharmonic och diverse Summit Meetings och All Star Band.

MN: Frågan om vad som skulle hända om Fire! Orchestra släppte mer på tyglarna är naturligtvis intressant. Men är det inte mer intressant att de inte gör det, att strukturen finns där och att maestro Mats Gustafsson styr kompositionen med fast hand? Det skapar ju något annat än vad han och de flesta andra i orkestern brukar göra. I den bemärkelsen kan man ju faktiskt påstå att musiken går sin egen väg, om än den är förutbestämd. Men med detta fantastiska uppbåd på scenen kan man naturligtvis önska mer vad gäller individuella prestationer. Vid förra årets spelning på Södra Teatern i Stockholm var det mer av vandrande solo-stafettpinne. Jag tycker ändå att det fungerade bättre i år, trots att soloutrymmet kändes mindre och ensemblespelet fick större plats. Helheten blev mer intressant. Det skulle dock vara spännande om helt fria passager byggdes in i själva kompositionen. Om riff-mattan drogs undan för en stund, men bara för en stund.

SR: Frågan om improvisation är intressant i det här sammanhanget, när så många förnämliga improvisationsmusiker delar scen. Ordinära vardagskonserter är de flesta av dem vana att skapa musik ur samspel, de lyssnar och agerar, eller reagerar. Men Fire! som trio är ju ingen improvisationsensemble utan har rockbotten (rock bottom?). Utifrån sina feta, lagda riff kryddar de med fria inslag. Ur det perspektivet är hybriden Fire! Orchestra spännande som form genom att den samlade kompetensen och energin egentligen borde smula sönder det allt annat än fria rockformatet. En musikalisk ram finns men vad sker mellan musikerna, mellan sektionerna i orkestern, vad händer i ett kollektiv av starka individer när någon utan att ha fått kapellmästarens tillåtelse drar iväg åt sitt håll? Jag upplever att Fire! Orchestra, vid de konserter jag sett, varit duktiga, kanske väl duktiga, på att undvika konflikter. Rocktåget rullar, showen funkar, publiken är med. Ändå den där krypande frågan: hur skulle det låta om musiken vågade ta lite mer risker, släppa sina starka riff?


fire3
Fire! Orchestra på Fasching. Foto: Micke Keysendal

Individ vs kollektiv

MJ: Solo- och duospelningarna innan huvudakten sätter fingret på skillnaden mellan individen och kollektivet. I Uppsala gjorde Per Åke Holmlander en solospelning på tuban, Sten Sandell och Emil Strandberg möttes i en piano/trumpet-duell och Joel Grip soloattackerade sin basfiol. Som lyssnare kunde man känna utsattheten i luften. Musikerna tvingades, som det heter, bjuda på sig själva och lämna ut sig, i skarp kontrast mot att ingå i en månghövdad orkester där fokus är på helheten. Under orkesterspelningen såg jag någon av musikerna kväva en gäspning och någon som fick en påminnande knuff av en kollega. Men i det sammanhanget spelar det liksom ingen roll.

TM: Den kontrasten, den mellan solo och bandet, ger ju i bästa fall gruppen dess energi. I Malmö öppnade tre solister: först en drömsk stund med halvslutna ögon till Andreas Söderströms gitarr; sedan kapellmästare Mats Gustafsson i ett saxsolo av det där slaget som inledningsvis kräver en total koncentration för att ramla ur konventionerna och som startar i ett litet bredvidljud, ett infall som är en chansning och som för solot framåt med klapprande klaffar, blåsljud i röret och slag mot metall och ett flås som håller samman allt i en skör form; sist spelade mästerbasisten Dan Berglund ett stycke för att bekräfta det epitet jag just gav honom, lågmält ruvande. Mats solo möttes av ovationer. Publiken var inte bara beredd på detta spel men förväntade sig det. Dock överfördes ingenting av det till stora bandet. Det går ju förstås att invända att sådana är reglerna för storbandet. Som helhet präglades gruppen mindre av solistens utsatthet och ögonblickliga angelägenhet än av bekräftelsen. Den kollektiva överenskommelsen.

MN: Kontrasten mellan de inledande solo- och duo-konserterna och orkestern var effektiv även i Stockholm och ett fullsatt Fasching. Christer Bothén framförde ett mycket givande solo på basklarinett där upprepade fraser ledde in i ett fint ganska inåtvänt tillstånd. Saxofonisten Anna Högberg spelade duo tillsammans med slagverkaren Raymond Strid. Högberg blir bara bättre och bättre. Men i sin expressiva skepnad kan man inte kalla det för nyskapande. Fredrik Ljungkvist växlade mellan spår av cooljazz och tungt vibrerande klangpunkter på barytonsaxofonen. Utlevande men alltid med ett öra tillbaka till det melodiska materialet. Visst är det en fantastisk skillnad mot orkesterns konsert. Egna linjer kan ritas upp, tillfälligheter utnyttjas och personliga sound får ljuda. Att bygga upp den här kontrasten är ett mycket bra drag. Det gör något med hela tillställningen, något annat än förra årets förband med solokonserter av Mariam Wallentin samt Arnold de Boer. Inget fel på dem, men deras sångbaserade låtar spjärnade inte emot på samma sätt. Samtidigt finns det dock utrymme inom orkesterns ramar för fria improvisationer, på Fasching sticker en trio bestående av Martin Küchen, Raymond Strid och David Stackenäs iväg på egna upptåg (om än det ligger en groove i sidofältet och maler) och nosiesektionen tog chansen att skapa ett motsträvigt buller som stod i djup kontrast till annat under konserten.

SR: Det är alltid intressant att se vad musiker på scenen har för sig när de har inget att göra. Kommer att tänka på Robert Plant, Zeppelins sångare, som ibland fick slå dank i fem-tio minuter tills Jimmy Page solat färdigt, eller slagverkaren i en symfoniorkester som väntar på sin cue och äntligen får daska i pukan och gå hem. Fyra trumpetare, starka solister var och en, som ”partiturlediga” inväntar sin tur, jo, det syntes nån kvävd gäspning också i Göteborg. På Nefertiti var Sören Runolf först ut som solist på elgitarr, en långsam, säker och spräcklig öppning där han spelade sig igenom ett par effektpatcher. Goran Kajfes och Christer Bothén körde därefter en urläcker duett på basklarinett och trumpet, följt av Sofia Jernberg som använde tystnaden som utmaning i rummet. Framför allt solisterna belyste på olika sätt samma utsatthet, att framföra och ta ansvar för det som framförs. I storbandet, när inte partituret styr, finns alltid någon annan musiker att haka på eller ta spjärn emot.

TM: Begränsningen är ju uppenbar, då musiker som kommer från de mest olika håll inte utmanar varandra. De håller mest med. Undantaget var nog de tre vokalisterna, Simon Ohlsson, Sofia Jernberg och Mariam Wallentin. De fick skava mot varandra där de kämpade med Joe McPhees text – som som vanligt inte gick att höra under konserten. Jag har sällan hört Wallentin bättre, då hon klev ur sin stora rösts virtuosa möjligheter in i en stundvis trasig innerlighet. Jernbergs röst hade skärande kanter och med den skapade hon ett rum av rytm och klang. Hennes solo till klapprande handcymbaler hörde till konsertens höjdpunkter. Ohlsson använde i sin tur hela den expressiva känslosamhet han ägde i ett närmast narcissistiskt framträdande. Vokalisterna gick utanför konsensus.


fire4
Mariam Wallentin. Foto: Micke Keysendal

Står laget i vägen?

MJ: Jag började tänka på lagidrotter, till exempel ishockey. En lagcoach vill sällan ha enbart individuella prestationer, där soloåkare bara tänker på sig själva. Det blir lite av en sportklyscha: mycket bättre att spela som ett lag och följa en ”game plan” än att ge sig ut på egoistiska soloutflykter. Samtidigt är skickligheten, talangen, erfarenheten hos de individuella spelarna nödvändig. Dock: ska man nå höga hastigheter i bob/rodel eller toppresultat i höjdhopp handlar det inte längre om ensemblen, om det stora kollektivet.

MN: För att få ett kollektiv att utvecklas måste medlemmarna dra åt olika håll till en viss gräns, utmana och gemensamt ompröva. Ett kollektiv är ingen statisk enhet. Men varje kollektiv kräver naturligtvis vissa gemensamma fundament. Jag tycker inte riktigt att idrottstanken fungerar i sammanhanget. Vad var exempelvis John Coltrane? I analogi med idrottsresonemanget borde han vara en höjdhoppare, men hela tiden var han beroende av ett komp, ett lag. Inom idrotten står dessutom ett lag alltid i relation till ett annat lag, det finns ett tävlingsmoment. Än så länge är det inte så inom alla delar av musiken…

TM: Lagidrotter finns för att ena sidan ska vinna. I musik vinner ingen. Men den där sammanhållningen kan ju övergå i alltför stort hänsynstagande. Så är det ju inte i sporten. Tänk Zlatan! Eller jämför lagmaskiner som Harry Arnold med GL Unit eller London Jazz Composers Orchestra. Måste inte musikerna i ett stort band vara lika beredda på handlöst fall och att i vilken sekund som helst vara beredd på att förlora publikens gunst för stunden och ändå se det som en vinst? Publikkontakt är bra. Vilket pop- eller rockband som helst kan skriva under på det. Men det finns i konsten också behov av skavsår och förundran. Alla svar måste inte lämnas ögonblickligen.

SR: Frågan är om inte rockriffen är det som gör orkestern till en sådan kluven lagmaskin: å ena sidan en slagkraftig och utåtriktad publikvinnare, å andra sidan utan den musikaliska frihet att inom ensemblen gå egna vägar som man kunde önskat av de här instrumentalisterna och sångarna. Lagsport, eller att sjunga i kör, är att underordna sin egen prestation för kollektivet – om man inte heter Zlatan, förstås. Nu betalar det sig snäppet bättre att vara med i Inter än Fire! Orchestra, men kanske är lusten att spela i lag densamma? Särskilt som de här musikerna annars oftast är i mer separat fokus och är tvingade ta ansvar för ”sin” musik. Att spela med kompisarna, resa ihop, fira segrar efter allt slit med den egna konsten och klubbspelningar för liten publik – det kanske är rena semestern, eller terapin. Laget/Orkestern som lusten och bekräftelsen på att man, trots allt, inte är en ö. Som ambassadör för en förment smal genre bryter orkestern säkert ny mark. Bara det att spela på Roskilde i sommar, det lär ju öppna nya dörrar. Även om kanske inte rockpubliken därmed blir improfans...


fire5
Martin Hederos, Sten Sandell och Joachim Nordwall. Foto: Micke Keysendal

Associationsrik musik

MJ: De rudimentära groove som är grunden till orkesterns musik kan ibland kännas lite simpla. Men jag känner också att detta fundament blir ett tydligt musikaliskt språk som öppnar för många associationer och som blir nycklar till annan musik som strävar uppåt mot något själsligt, kosmiskt. Saker som snurrat i mitt huvud under och efter konserten: Sun Ra, The Necks, gospel, 70-talets Miles Davis, Hawkwind, Tortoise, Stax, New Orleans, gamelan, Spiritualized, Faust. Visst, marken kan kännas lite upptrampad om man tittar och jämför bakåt. Men gör det musiken mindre intressant och angelägen?

TM: Angelägenhet är väl ett slags samtalsämne som fortsätter. Alla band du räknade upp är ett slags vägmärken fram till Fire!. Och då ansluter sig bandet till mycket av vad som spelas i dag, inte minst inom samtida jazz, pop och rock. Devota samtal om andras musik och musiktraditioner. Men i gruppen finns mer. Kommer som vanligt ihåg små klirrande kommentarer från Raymond Strids slagverk, och jag satt mitt framför Andreas Werliins slagverk och kunde konstatera hur mycket friare och intressantare han blivit: och där kom ett ögonblick mot slutet, då Werliin leende lycklig sneglade mot Gustafsson och bara väntade på de där dirigentrörelserna som bjöd in honom att smacka in några smattrande, kraschande accenter som spräckte ljudbilden och inledde slutet på kvällen. För att vända åter till solisterna kontra kollektivet: här fanns i bandet den spänningen om än bara ett kort ögonblick innan allt tog slut.

MN: Att titta tillbaka på historien får aldrig bli ett problem. Det är vad man gör med intrycken som kan vara ett problem. Plagierar man blir det tråkigt om den som lyssnar har hört originalet. Dessutom utvecklar musikern ingen egen röst, hen blir lätt en liten vindflöjel. De som lyckas bäst är de som malar ner influenserna, tar lite här, lite där, men står fast vid något eget. Problemet idag är väl just att så få tittar framåt. Det må göras fantastisk musik, men var finns dagens Tortoise som i sig självt vill skapa något nytt, inte i första hand som en protest mot något annat utan som en följd av en egen nyfikenhet och vilja. Det är något helt annat än retrovågen av idag.

SR: Rötter, traditioner… Att som musiker försöka skapa något nytt och så finns vi surmagade kritiker med stora skivsamlingar som hört allt förut; ibland är det verkligen orättvist. Men om man släpper autenticitetskravet och kapar frågan: vad betyder det att musikaliska kollektiv nu verkar bli poppis här och var? Är musik på väg att bli mer social igen, nu när den billiga distributionsteknologin och den raserade skivbolagsekonomin lämnat fältet fritt för allsköns gräsrötter? En turnerande klassresa som Fire! Orchestra kan ju alstra mängder av nya konstellationer, som inspirerar till andra grupper, klubbar, arrangemang. Alla ville spela med Miles, alla ville spela med Sun Ra, alla ville spela med Zappa: alla – eller säkert många – unga musiker skulle hosta upp ett studielån för att få bli dominerade av Mats Gustafsson under nästa turné. Att vara med och trampa upp en stig, som kanske funnits en gång men vuxit igen, det är nog så angeläget de kan bli ur många nyskapande musikers perspektiv.

MN: Det finns lite av retro i Fire! Orchestra, i alla fall rent musikaliskt. Små flörtar till det redan gjorda. Men det finns också annat. Att de överhuvudtaget lyckas samla 28 musiker på detta sätt är unikt. Det är bitvis ett vansinnigt tryck i musiken samtidigt som de inte faller för frestelsen att använda det för mycket. I mycket är det magmusik, den vibrerar i kroppen, rent fysiskt. Men i bemärkelsen nyskapande, nja inte riktigt. Å andra sidan ser jag det inte som ett stort problem. Jag börjar tröttna lite på att jag själv hela tiden söker det nya, det oupptäckta. Kanske är det en förflackning, men jag tror inte det. Musik handlar om att röra vid människor på ett eller annat sätt. Fire! Orchestra rör vid mig, jag ruskas till och med om lite.


Fire6
Simon Ohlsson. Foto: Micke Keysendal

Big is beautiful

TM: The Big Bands are back. Det är valår i år. Alla partier rör sig mot mitten, alla hyllar konfrontation som ideal men samförståndet verkar vara praktiken. Ska det också gälla musik?

SR: Nu vore vi inte svenskar om vi i praktiken var bättre på konfrontation än samförstånd, i och för sig. Å andra sidan är ju det här landet inte sig likt längre, gubevars. Men är inte artrikedomen inom svensk musik rätt stor? Det föds nya skivbolag och klubbar, om än scenerna är små och svåra att upptäcka. Det skruvas, spelas, fixas och arras på många håll, ett punkens hus här, en nystartad improlabel där, en festival till skogs. Timbuktu & Kartellens låt som stoppades av Sveriges Radios moralpolis har diskuterats i riksdagen – det är en ganska lång resa från förort till innersta maktcentrum. Som instrumentallåt hade ”Svarta duvor och vissna liljor” inte retat upp en själ, och Fire!-orkesterns låt ”Enter” med Joe McPhees text må ha en själslig touch, men inte välter den bilar. Jag tycker inte att svensk musik går som politiken mot mitten, åtminstone hör jag det inte så. Däremot kan man, om man kniper ögonen och blickar brett, ana ett nervöst, lite ensligt och ängsligt allmänt drag. Alla som vill bli sedda, men vem ser? Storbanden kanske är svaret.

MN: Storbandens återtåg är intressant. Och banden är många: Yun Kan 10, Martin Küchens Angles 9 och Fire! Orchestra bara i Sverige. Splitter Orchestra i Berlin och Umlaut Big Band i Paris är några andra, förutom Barry Guys band, London Improvisers Orchestra, Glasgow Improvisers Orchestra... Naturligtvis har de olika uttryck och rör sig inom olika idiom. Så olika att man omöjligen kan se det som att de rör sig mot mitten. Överhuvudtaget tycker jag att alla dessa faktiskt rör om i grytan av hur musik ska låta enligt gängse konventioner. Impromusiker behöver inte fastna i sitt idiom och det unga moderna storbandet behöver inte försöka låta hypermodernt. På ett sätt är väl Umlaut Big Band en udda fågel i sammanhanget, tror man. Men funderar man lite så växer en delvis annorlunda bild fram. Marken de bryter har legat i träda så länge att den nästan få ses som ny mark. Att spela 30-tals swing har setts som något gubbigt och helt omöjligt – inte minst i avantgardekretsar – helt plötsligt tas musiken tillbaka och slår ut i full blom. Det är frigörande. Att bryta detta tabu är lika friskt som att bryta något annat. Ur en politisk synvinkel känns det till och med vågat.


På scen befann sig följande musiker: Mariam Wallentin, Sofia Jernberg, Simon Ohlsson, Goran Kajfes, Niklas Barnö, Magnus Broo, Emil Strandberg, Mats Äleklint, Per Åke Holmlander, Anna Högberg, Mats Gustafsson, Elin Larsson, Fredrik Ljungkvist, Martin Küchen, Christer Bothén, Jonas Kullhammar, Andreas Söderström, Sören Runolf, David Stackenäs, Martin Hederos, Sten Sandell, Joachim Nordwall, Johan Berthling, Joel Grip, Dan Berglund, Andreas Werliin, Johan Holmegard och Raymond Strid.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry