Från leda till eufori

Från leda till eufori

Circadia: David Stackenäs, Tony Buck, Joe Williamson, Kim Myhr.

Från leda till eufori

Publicerad: fre, 2013-11-29 01:00
Konsert
Artist:
Fylkingen 80
Plats:
Södra Teatern, Fylkingen
Datum:
2013-11-26 - 2013-11-27

Av: Johan Redin

Avantgardet är äldst – hela 80 år. Är det möjligt? Fylkingen räknas till en av de äldsta, kanske den äldsta, av fria musikscener som sedan starten kontinuerligt har bedrivit verksamhet. 1933 bröt sig en grupp ut ur den formkonservativa kammarmusikaliska traditionen. Modernismen hade kommit till Sverige. Det var dags att skaffa ett forum för den nutida konstmusiken, en miljö för uruppföranden och diskussion. Resten är historia, som det heter. Men man får ett nästan komiskt djuphistoriskt perspektiv om man sneglar på några av bidragen i det absolut första programmet, i Konsterhustes lilla sal, 12 oktober 1933: Bach och Sammartini.

Men även om Fylkingen har just denna rika historia med allt från stråkkvartetter till elektroingenjörer, så vägrar den vara historia. Det är en viktig skillnad. Scenen lever, den följer vaket generation efter generation. Kliver du in på Fylkingen finns det ingen tung historia som dryper i väggarna, ingen fet oljemålning föreställande Karl-Birger Blomdahl som blänger på en. En ny dag är en ny dag. Det som har hängt med längst är samlingsbegreppet intermediakonst, mötena mellan bild, ljud, kropp och skulptur. Ibland har vissa grupper dominerat. Det har inte alltid handlat om självklara steg utan strider, men på det hela taget har den tvärestetiska ingången borgat för nya inflöden, både av personer och konstnärliga inriktningar. Nu när stället sedan länge har passerat pensionsåldern syns inga tecken på att föreningen skulle vara på väg mot långvården.

Fyller man jämnt skall det firas, och så sker med en veckolång festival som gick av stapeln redan förra fredagen med There are no More Four Seasons (Mattias Peterson och George Kentros) på Moderna Museet. Sedan mellanlandade den på Södra Teatern, för att ladda upp till klimax i de nyrenoverade lokalerna på Münchenbryggeriet.

I födelsedagspresent från den yngre halvbrodern EMS fick föreningen en amerikansk minimalist och en nederländsk liveelektroniker: Phil Niblock och Thomas Ankersmit. Konserten på Södran inleds med ett stycke av Ankersmit, sannolikt improviserat, för patch och brus av diverse kulörter. Jag är mer bekant med Ankersmits elektroakustiska projekt med italienaren Valerio Tricoli, en annan mer tapebaserad musik uppbyggd av loopar. Kvällens liveelektroniska session höll inte riktigt samma nivå, även om jag fortfarande överraskas av Ankersmits formkänsla. Det var väl avvägt och precis lagom stökigt, det var bra utan att kallas för någon särskild stor upplevelse.

Scenen lämnas till Phil Niblock, vilken Ankersmit också har turnérat och arbetat med i många år, en legend inom dronegenren men också för sin öppna lägenhet i New York dit folk kunde komma och spela eller bara stanna till och diskutera musik. Niblocks stycke var föga oväntat en drone, fördelad i tre satser, som sträckte sig en bit över heltimman. En drone kan naturligtvis vara hur lång som helst, den kan vara 7 timmar eller 24, men den vilar någonstans i det att man kan komma och gå, koppla upp sig eller dra sig undan. När man sitter bänkad framför en scen kräver den mer, och redan efter halva sessionen börjar ledan i mig att ta över. Vad som jag inte tycker fungerade var att Niblock visade film, en ”split screen” med dokumentärt material från Sydostasien, må det vara Vietnam eller kanske Indonesien. Filmerna föreställde manuella arbeten, stenhuggare, bönder och fiskare i ett lika fascinerande som fantastiskt samarbete. Alla verktyg är handtillverkade, ingenting av den västerländska teknologi avtecknar sig, ändå sker allt så smidigt att kropparna tillslut ter sig som maskiner. Men bildmaterialet till trots så fungerar det inte med Niblocks musik. Det som agerade i bakgrunden ställer sig i förgrunden. Som publik följer man snarare narrativet på bildskärmen än musiken i högtalaren, som i bästa fall blir ett slags soundtrack, och i sämsta fall bara enerverande. Väl ute i foajén spelar Lise-Lotte Norelius och Lars Åkerlund, och helt plötsligt lyses jag upp igen av deras bejakande, elektriska laborerande.

Under onsdagen drar festivalen igång igen, fast nu på högkvarteret. Inbjudna var bland annat den amerikanske minimalisten Arnold Dreyblatt (sedan länge bosatt i Tyskland), Guds söner, Irina Anufrieva, Joanna Bodzek, Great Learning Orchestra och den nybildade improkvartetten Circadia. Dreyblatts soloset bestod av musik för kontrabas försedd med pianosträngar, rytmiskt framkallad med stråkslag som möttes av vänsterhandens uppfångande övertoner. Inledningsvis var det drivfullt och ganska vackert, men det blev aningen långt och slutligen inte heller särskilt intressant. Guds Söner, Kent Tankred och Leif Elggren hade betydligt mer att ge i sina paranormala spasmer. Till kvällens performance hade de därtill spökforskaren Marja-Leena Sillanpää som en Karon över den underjordiska elströmmen. Har man sett dessa gudasöner tidigare har man också en god uppfattning om vad som utspelade sig, men jag måste säga att det är lika laddat varje gång.

Det som verkligen utmärkte sig under onsdagskvällen var Circadia. Efter besvikelsen på Södra teatern kom denna kvartett som en räddande fackelbärare, även om jag försökte hålla mina förhoppningar på normal nivå. Det är inte alltid givet att ensembler som består av toppmusiker lever upp till förväntningarna, och här handlade det trots allt om en fenomenal besättning. Musikerna har spelat med varandra många gånger, men i olika sammansättningar. Circadia är alltså första gången de möts i samma session. Kim Myhr på tolvsträngad gitarr, David Stackenäs delvis på akustisk gitarr och ebow-alkemi, uppbackade av lyhörda Tony Buck och Joe Williamson. Ofta är jag aningen skeptisk till stycken som bara växer på och tämligen enögt bär iväg mot en väntad extas. I det som Circadia skapade fanns just den rörelsen, utan att fullt ut brisera. Musiken levde helt och fullt på ständiga resningar och kuvande motrörelser, en vindel som ibland drog åt, ibland släppte ut. Ensemblen visste precis när det bär iväg och var i skeendet det är dags att skapa skiftning. Kortsagt var det enastående, euforiskt, och inte mindre än en exklusiv present i födelsedagsfirandets halvlek.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry