Fuchsia på Sverigebesök

Fuchsia på Sverigebesök

Fuchsia.

Fuchsia på Sverigebesök

Me And My Kites.

Fuchsia på Sverigebesök

Publicerad: ons, 2014-06-11 18:21

Det legendariska folkrockbandet Fuchsia är ute på Europa-turné tillsammans med det svenska bandet Me And My Kites. Soundofmusic har sett deras spelning på den fina Slottsbiografen i Uppsala.

Konsert
Artist:
Fuchsia & Me And My Kites
Plats:
Slottsbiografen, Uppsala
Datum:
2014-06-10

Av: Mattias Jonsson

1971 släppte de progressiva folkrockarna Fuchsia sitt debutalbum utan någon större uppmärksamhet och försvann sedan från radarn. Fram till 2003 vill säga, när det italienska bolaget Night Wings återutgav skivan. Förra året – alltså drygt 40 år efter debuten – dök en oväntat vital uppföljare upp, släppt under namnet Fuchsia II. Trots den blygsamma starten har intresset kring debuten vuxit och vuxit och skivan har med åren blivit ett så kallat kultalbum, dyrt i original och knepigt att få tag på överhuvudtaget. Man kan förstå att det finns en musikalisk lockelse också; albumet rymmer avig, påhittig och oförutsägbar folkrock som inte riktigt låter som något annat – bland annat finns här flera vindlande stråkarrangemang.

Precis som flera andra psykedeliskt färgade outsiderartister från 60-/70-talet som fått renässans och återuppstått på senare år har Fuchsia kunnat nå en ny generation lyssnare. Sångaren, låtskrivaren och ledargestalten Tony Durant har nu kommit till Sverige för att inleda en mindre Europa-turné där han framför sina Fuchsia-låtar. Engelsmannen Durant, nu boende i Australien, är hitbjuden av (och kompas av) det svenska psych-bandet Me And My Kites som passande nog tagit sitt namn efter en Fuchsia-låt. Efter Sverige-datumen blir det spelningar i Holland, Belgien och England.

Den fina Slottbiografen i Uppsala passar utmärkt i sammanhanget, med dess varma träväggar och sirliga utsmyckningar. Men trots inramningen är det väl ingen kioskvältare vi snackar om direkt. Tyvärr. Ett trettiotal tappra själar har letat sig hit och jag tänker att det borde kunna vara fler. Me And My Kites inleder och visar stor musikalitet och spelglädje. Det kan vara vanskligt att försöka återskapa en epok som ligger långt bak i tiden utan att landa i effektsökeri, nostalgi eller plagiat. Bandet balanserar ganska hårfint på den gränsen här men jag tycker att de hanterar det ”dilemmat” väldigt bra.

Det svajar ibland och alla låtar lever kanske inte upp till den ganska högt satta ambitionsnivån – men här finns ändå många riktigt fina låtpartier. Framför allt har de både bra sångare och bra instrumentalister som lyfter låtarna över det medelmåttiga. Extra plus ger jag till pianospelet och den fina tvärflöjten. Jag gillar särskilt när låtarna dras ut lite grand och med hjälp av hypnotiska partier tillåts växa av egen kraft. För att ge ett riktmärke av något slag – bandet låter lite som en korsning mellan Jefferson Airplane och Kevin Ayers.

När Tony Durant gör entré i blomsterprydd hatt träder förbandet tillbaka och förvandlas till ett ypperligt kompband. Jag kan tänka mig att det är med viss vördnad som man närmar sig Fuchsia-materialet men det känns mest som att Me And My Kites lyfter sig ytterligare några snäpp. Och konserten som mycket väl skulle kunna reduceras till trevlig nostalgitripp (eller pinsam comeback för den delen) känns märkligt mycket ”här och nu”. Durant blandar låtar från de två albumen och det känns helt sömlöst – även om jag kanske spetsar öronen lite extra inför de äldre låtarna.

Durant erinrar sig från scenen att han från början ville göra något personligt med sin musik, något som lät annorlunda och inte var så lätt att definiera. Till skivbolagets förtret och alla musikintresserades lycka. Även om han arbetade med popens normala beståndsdelar så blev det enligt honom själv ofta ”un-pop” eller ”unpopular”. Och även om han ser sig själv som ”a cheery guy” så blev det ofta melankoliskt och tungt. Med rötter i sextiotalets London-scen (Durant spelade bland annat med Chris Cutler i det kortlivade bandet Louise) så är det inte konstigt att man associerar till både Pink Floyds vimsiga stunder och exempelvis tidiga Caravan eller någon annan akt från Canterbury-scenen.

Under Fuchsia-delen av konserten räknar jag till åtta personer på scenen. Ändå känns det varken grötigt eller rörigt. Det progressiva inslaget är nog den ingrediens som gör att denna musik känns så innehållsrik och belönande. Omedelbara melodier, mystiska ackordbyten, kluriga taktbyten, lyriska partier, friare partier, hårdare partier – det händer saken i musiken utan att det för den skull känns ansträngt. Det finns hela tiden detaljer att upptäcka och låtarna är fantasifullt skrivna. Jag misstänker att den här Fuchsia-sättningen haft ytterst begränsad tid för repetitioner och det gör att det bara känns än mer imponerande att det låter så bra.

Jag cyklar hemåt i den ljumma sommarkvällen, nöjd och glad.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry