Iannis Xenakis – ett tonsättarporträtt

Iannis Xenakis – ett tonsättarporträtt

Iannis Xenakis.

Iannis Xenakis – ett tonsättarporträtt

Publicerad: tors, 2013-10-17 21:32

Musik av den omstörtande fransk-grekiske komponisten Iannis Xenakis (f. 1922 i Rumänien, d. 2001 i Frankrike) ges sällan vid konserter, särskilt i Sverige. Detta hade föreningen Annan Musik i Norrköping tagit fasta på och arrangerade således ett strålande Xenakisprogram i stadens konstmuseum med Chrichan Larson, cello, Anna Lindal, violin samt Pascal Siffert, viola.

Konsert
Artist:
Iannis Xenakis – ett tonsättarporträtt
Plats:
Norrköpings Konstmuseum
Datum:
2013-10-06

Av: Kristoffer Westin

Konserten hade annonserats som ett tonsättarporträtt och var utformat med en inledande presentation av arrangören Magnus Alexandersson, som följdes upp av musikernas individuella föredrag, undantaget altviolinisten Siffert, som lakoniskt uttryckte att ”musiken får tala för sig själv”. Det kan betraktas som en lämplig sammanfattning med tanke på att Xenakis kompositioner balanserar mellan å ena sidan åtstramade arkitektoniska byggen efter matematiska regler och å andra sidan ett rasande inre liv, där det intellektuella stoffet inte utgör något hinder för det klingande. Trots att upphovsmannens musik betecknas som ”svår” modernism, eller avantgarde (vilket torde implicera ”svår”), förefaller den förhållandevis tillgänglig i sin omedelbara och våldsamma urkraft.

Xenakis arbetar utifrån så kallade stokastiska metoder, med vilka han – enkelt uttryckt – beräknar utfall av omfattande förlopp genom matematiska sannolikhetsprinciper. Förfarandet ligger bland annat till grund för det som utgör urcellen i många av Xenakis kompositioner – glissandi (singularis: glissando). Flitigt bruk av tonhöjdsglidningar kan man åtminstone identifiera från och med hans första verk av större betydelse, orkesterkompositionen Metastasis (1953–54), och sedermera blev greppet till ett signum. Sålunda har Xenakis ett utpräglat eget stildrag som följer genomgående i hans verksamhet.

Först på programmet stod ”Kottos” (1977) för solocello, spelat av Chrichan Larson, som har en lång erfarenhet av samtida musik – däribland märks hans verksamhet i den förnäma ensemblen Intercontemporaine under ledning av Pierre Boulez. ”Kottos” skrevs som ett tävlingsstycke och är inte något särskilt tacksamt sådant, för det är synnerligen svårspelat. Verkets förlaga, den moderna klassikern ”Nomos Alpha” (1965-66), är en riktig pärla, som efter de femton minuter stycket varar, tycks ha kartlagt cellons alla (omöjliga) klangmöjligheter. ”Kottos” är kanske en naturlig uppföljare med tanke på att både tid och material har stramats åt. Det börjar med ett häftigt, fult raspande och några gliss i de högre registren som mynnar i ett retirerande parti med utdragna toner. Sedermera introduceras en repeterande rytmik som successivt tar större plats för att vidare nå en tydlig dominans. De rytmiska figurerna varieras med olika klangfärg och bryter mot slutet ut i ett överraskande, om än kortvarigt, melodiskt parti. Särskilt tilldragande var Larsons hantering av den markerade rytmiken och det otämjda, ruffiga, medan en klarhet efterlyses i de intrikata elementen. Till hans försvar beträffande det senare ska det sägas att konsertlokalen inte erbjuder någon efterklang att tala om. Således bidrar den stumma akustiken till att somliga ljud gör sig bättre än andra.

När altviolinisten Siffert intog scenen med sin tolkning av ”Embellie” slogs jag omedelbart av hans klara och ”vackra” ton, vilken i sammanhanget blev lite problematisk. Jag är övertygad om att alla som närvarade i konsertlokalen, inklusive mig själv, tilltalades av musiken, men udden var till merparten borta och därmed även Xenakis. Jag kommer att tänka på en filmsekvens med Krzysztof Penderecki där han i hetsiga ordalag instruerar en violinist att spela fulare, varpå hon under upprepade försök blir avbruten med bannor om att spela ännu fulare och så vidare. Xenakis är likväl tydlig beträffande idén om det ”sköna”, eller, ja, så tydlig man nu kan vara – vibrato är exempelvis strängt förbjudet. Siffert är utan tvekan en utomordentlig virtuos och jag vill gärna höra honom spela ”Embellie” igen – förhoppningsvis lite smutsigare och råare i tonen nästa gång.

Anna Lindals framföranden av ”Mikka” (1971) och ”Mikka 'S'” (1976), får i mitt tycke betraktas som eftermiddagens höjdpunkter. Här förenades ett häftigt temperament med arkitektoniska klangkroppar så det vibrerade i både min själ och fysiska person. Dessa små brottsstycken på omkring fyra minuter vardera, består nästan uteslutande i glissandi. ”Mikka” befinner sig i de högre registren för att successivt arbeta sig fram till knivskarpa frekvenser, medan det fem år yngre syskonverket i huvudsak rör sig något lägre i frekvensomfånget, med undantag för några sylvassa utbrott. Det senare stycket bjuder emellertid på ett överraskningsmoment när det mot slutet övergår i ett rytmiskt betonat avsnitt. I de mest intensiva stunderna for Lindal fram över golvet som svävade hon i ett högre tillstånd. Strålande!

Efter en välbehövlig paus intog hela trion den lilla scenen framför oss åskådare på gradängerna för att ge oss ”Ikhoor” (1978). Stycket öppnar med att instrumenten upprepande hamrar samma ackord unisont, för att övergå i asynkron kontra-punkt. Snart upplevde jag dock att det saknades ordentlig schwung i tolkningen och tempot föreföll lite långsamt. Med tanke på att Lindal och Larson, tillsammans med Sylvie Altenburger, har framfört stycket med Xenakis själv närvarande – och dessutom fått ett godkännande – var nog även tolkningen under konserten i Norrköping korrekt. Och inte var det på något vis dåligt, men mina tidigare upplevelser av stycket, förmedlade genom inspelningar, har istället varit smått fantastiska – som den antydan av geometriska figurer vilka avtecknar sig när instrumenten breder ut sig i rummet.

Problemet framstår i efterhand som något jag mest hade mig själv att skylla, där mediterandet över förväntningarna blockerade upplevelsen i nuet. Mina tankar befann sig någonstans över de sju haven och jag försökte desperat leta mig tillbaka. Mot slutet av stycket återfann jag koncentrationen, närmare bestämt kring en passage som innehåller stoff påminnande om tidig modernism. Efter ”Ikhoor” och dess dryga tio minuter långa speltid var konserten slut. Programmet var i sin helhet fantastiskt, även om vissa synpunkter uppenbarade sig. Publikt hade man dock ha önskat sig mer. Särskilt med tanke på att detta unika program inte gavs på någon annan plats i landet. Glädjande var emellertid att några unga studenter, utan tidigare erfarenheter av liknande musik, tycktes snudd på överväldigade. Xenakis musik är inte för alla, men ändå ligger den inom en räckvidd för många. När får vi höra ”Nomos Gamma”, ”Pithoparka” och alla de andra suveräna orkesterverken i de stora konserthusen?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry