Kamasi Washington live på Nefertiti

Kamasi Washington live på Nefertiti

Kamasi Wahington besöker jazzklubben Nefertiti med sitt band. Foto: Rebecka Bjurmell.

Kamasi Washington live på Nefertiti

Patrice Quinn. Foto: Rebecka Bjurmell.

Kamasi Washington live på Nefertiti

Ryan Porter. Foto: Rebecka Bjurmell.

Kamasi Washington live på Nefertiti

Brandon Coleman. Foto: Rebecka Bjurmell.

Kamasi Washington live på Nefertiti

Miles Mosley. Foto: Rebecka Bjurmell.

Kamasi Washington live på Nefertiti

Kamasi Washington. Foto: Rebecka Bjurmell.

Kamasi Washington live på Nefertiti

Rickey & Kamasi Washington. Foto: Rebecka Bjurmell.

Kamasi Washington live på Nefertiti

Publicerad: ons, 2015-12-02 15:32

Årets mest omtalande jazzmusiker, saxofonisten Kamasi Washington, bjöd på en omtumlande konsert när han med band besökte jazzklubben Neferiti i Göteborg.

Konsert
Artist:
Kamasi Washington
Plats:
Nefertiti jazzklubb (Göteborg)

Av: Jens Holmberg

Efter att ha samarbetat med musiker som Quincy Jones, Lauryn Hill, Chaka Khan, Snoop Dogg och Flying Lotus släppte jazzsaxofonisten Kamasi Washington tidigare i år albumet The Epic, ett trippelalbum på 3,5 timmar med full stråkorkester och kör. Ett mastodontverk och en klart kaxig debut. Med det i bakhuvudet är det lite förvånande hur ödmjuk Kamasi Washington ändå framstår på scen. Han kan knappast beskrivas som de yviga gesternas man utan pratar med varm röst om sitt band och hur fantastiskt det är att få spela med dem. Washington visar sig dessutom vara en god historieberättare och bjuder på en och annan skojfrisk skröna om uppväxten i Los Angeles.
Med sig på scen har han musikerna Ryan Porter på trombon, trummisarna Ronald Bruner Jr och Tony Austin, kontrabasisten Miles Mosley, sångerskan Patrice Quinn och Brandon Coleman på piano och keyboards. På andra låten utökas kollektivet dessutom med Kamasis pappa Rickey Washington, på flöjt och sopransaxofon. Det är ett band som består av vänner och familj, och flera av musikerna har hängt ihop sedan barnsben.

Konserten öppnar med den väldiga "Changing of the Guard", där bandets egen McCoy Tyner – Brandon Coleman -- driver på musiken från sitt piano medan Washingtons saxofon solar högt och fritt. Här är gesterna desto yvigare och när den polyrytmiska kraften från två batterister gör sig gällande skjuts musiken i full sving. Debutskivans volymiösa arrangemang, där körer och storband sätter sin tydliga prägel, saknas inte. Musikerna fungerar mycket dynamisk och mår faktiskt ibland bara bra av en lättare sättning. Mycket tack vare musikernas skicklighet och Washingtons tydliga direktiv som bandledare.

Kontrabasisten Miles Mosley går på som en furie och det väldiga instrumentet får arbeta både akustiskt och med hjälp av effektpedaler. Sångerskan Patrice Quinn skiner också denna kväll och bär upp flera låtar med sin omfångsrika röst. Föga förvånande river hon ned flest applåder när solisterna hyllas mot slutet. Som allra bäst är hon på gospelballaden "Henrietta Our Hero", som handlar om Kamasi Washingtons farmor, där hennes själfulla och mjuka stämma kommer till sin fulla rätt. Den coole trombonisten Ryan Porter, iklädd solglasögon och toppluva, gör inte mycket väsen av sig på scenen, men när det är hans tur spelar han precist och med full inlevelse. Hans stora trombon har ett öppet och luftigt sound som lyfter blåssektionen ytterligare. Rickey Washington hamnar däremot lite i skuggan av sonen, hans spel tillför inte särskilt mycket och han verkar dessutom inte speciellt road att stå på scenen. Men jag förstår varför han är med och förhoppningsvis var det bara en dålig dag vi bevittnade.

Konserten ger lysande liveversioner av låtar som "The Rhythm Changes" och den politiskt laddade "Malcolm´s Theme". Kvällen bjuder också på en trumduell. Måhända ett roligt inslag, men det blir snabbt tjatigt när övningarna blir allt mer akrobatiska. Då gillar jag bättre de elektrofunkiga frispelen som pianisten Brandon Coleman bjuder på. Eller Miles Moselys fläskiga och wahwah-funkiga spel på den egna låten "Abraham", som för tankarna till Keith Jarretts ”Mortgage On My Soul”. Men när duellanterna Ronald Bruner Jr och Tony Austin bränt av sitt krut och hittat in i musiken igen är vi inne i "The Magnificent Seven", där Kamasi Washington skiner upp i ett vackert och djupt saxofonsolo som för tankarna till en av de stora förebilderna – John Coltrane. Avslutningen av konserten går i funkens tecken och det blir något av ett dansparty, när flertalet gäster förenas på dansgolvet framför scenen i en slags hyllningsdans till bandet.

Jag tycker att Kamasi Washington & co är som allra bäst i partierna av spirituell jazz. Deras sound präglas av samma vibrerande souljazz som musiken vi lärde känna på det amerikanska bolaget Strata East under 1970-talet. Men utan att för den delen bli omodern. Detta unga gäng har en enastående förmåga att behärska olika stilar och deras musik är som allra vackrast när trådarna av soul, gospel, funk och fusion binds samman. Visst skulle de kunna bröta på lite mer ibland och spela friare, men jag tycker att idéerna och uttrycket fungerar väl ändå.

Man kommer långt med skicklighet, men det är som medmusikanter som kollektivet The Next Step är outstanding. Och med en kreativ och ödmjuk bandledare i spetsen förmår de skapa vacker och modern jazz som hämtar lika mycket inspiration från soul och jazz som funk och fusion. Kamasi Washington må vara en av årets mest hyllade jazzmusiker. Men denna kväll är alla stjärnor.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry