Killing the Houses, Killing the Trees

Killing the Houses, Killing the Trees

Martin Küchen, Keith Rowe, Johan Jutterström, Ryuzo Fukuhara, Erik Carlsson, Mats Gustafsson och Anna Lindal. Foto: Micke Keysendal

Killing the Houses, Killing the Trees

Johan Jutterström och Ryuzo Fukuhara. Foto: Micke Keysendal

Killing the Houses, Killing the Trees

Ryuzo Fukuhara. Foto: Micke Keysendal

Killing the Houses, Killing the Trees

Martin Küchen, Keith Rowe, Johan Jutterström, Ryuzo Fukuhara, Erik Carlsson, Mats Gustafsson och Anna Lindal. Foto: Micke Keysendal

Killing the Houses, Killing the Trees

Publicerad: fre, 2013-09-06 01:06

Martin Küchen med musiker, dansare och dekoratör lyfte upp stycket Killing the Houses, Killing the Trees till höga höjder i S:t Jacobs Kyrka i Stockholm. Men det nästan magiska tillståndet bröts när det musikaliska innehållet blev alltför tydligt.

Konsert
Artist:
Martin Küchen – Killing the Houses, Killing the Trees
Plats:
S:t Jacobs Kyrka, Stockholm
Datum:
2013-09-04

Av: Magnus Nygren

Martin Küchen är sedan länge en av de intressantaste saxofonisterna inom jazz och improvisationsmusik i Sverige. Och mycket ofta hamnar han helt rätt i sin musikaliska gärning, oavsett om det utgår från en stark melodisk uppfattning eller från en abstraktionsförmåga som leder honom in i det ljudskapande som inverteras nästan ända in i tystnaden. Och allting bottnar i en stark övertygelse om att musiken är viktig, i sig självt men också som medel för att berätta något. Och när han nu står upp som en kompositör för improvisatörer skriver han ett stycke som när det är som bäst lyfter fram själva essensen av vad god musik är, men som också biter sig självt i svansen i det faktum att det vill litet för mycket.

Själva utgångspunkten för Killing the Houses, Killing the Trees är att Küchen vill berätta hur den ena människans fördomar och meningslösa fientlighet många gånger står i vägen för den andra människans möjlighet att leva ett drägligt liv. Till sin hjälp har han sex musiker (inklusive sig själv), en dansare och en konstnär. På ett sätt är det meningslöst att berätta vilka musikerna är då styckets karaktär inte handlar om det individuella, men på ett annat sätt är det just att det är dessa musiker som gör att det lyckas. En motsägelse javisst, men ingen har sagt att det ska vara enkelt. Förutom Küchen finns Keith Rowe, Mats Gustafsson, Johan Jutterström, Anna Lindal och Erik Carlsson i orkestern. För dansen står butoh-dansaren Ryuzo Fukuhara och för dekoren Donald Boström. Platsen är St Jacobs Kyrka i Stockholm. Och att endast ett 50-tal personer är på plats är sorgligt.

Första halvan av konserten är fantastisk. Barytonsaxofoner utan munstycken blåser vibrerande perkussiva figurer, elektronik och knappt tydliga röster stör subtilt, en spröd och vacker violin kliver fram och slagverk ger ifrån sig långa mörka klanger. Det får ta tid, man hinner samla sig, träda in i tillstånd, följa med i en dramaturgi. Men i orkesterns gemensamma uttryck finns fortlöpande en osynlig kraft som försöker ta sig ut, försöker stöpa om, men som förblir en oförlöst och smärtsam energi. Inskjutna stycken av vackra klanger blir som drömmar bortom det nåbara. Men detta är naturligtvis bara en tolkning, om än förstärkt av Ryuzo Fukuharas långsamma rörelser av smärta och av dämpande kontroll. Stundtals väntar man bara på ett förlösande primalskrik när hans minspel förvrider hans uttryck till fasa och skräck – men det kommer naturligtvis inte.

Just detta med tolkning är intressant. Så länge Küchen inte är alltför tydlig fungerar det också musikaliskt. Man får bygga upp sin egen tankevärld, sitt eget tillstånd, om än han naturligtvis påverkar riktningen. Men musiken balanserar på rätt sida, den är tillräckligt abstrakt för att man inte helt och hållet ska bli styrd. Abstraktionen blir en garant för en överförd kreativitet, snarare än för en överförd uppfattning.

Hur viktigt detta abstrakta tillstånd är blir uppenbart när en samplad oud dyker upp i den andra halvan av stycket. Den får verka nästan själv under flera minuter. Den uppbyggda magin (om man nu ska kalla det för magi?) försvinner med en gång. Musiken blir för tydlig, tonerna alldeles för förutsägbara. Musiken blir ett färdigt objekt snarare än en plats för kreativitet. Att Küchen även blir politiskt tydlig i denna stund missar jag eftersom jag först inte hör att det är en oud, och kan därmed inte heller koppla den till Palestina. Så detta med tydlighet är inte en lätt sak. För självklart kan mycket tydlig musik vara hur spännande och bra som helst. I ett annat sammanhang hade kanske just denna oud dessutom fungerat mycket bra, det gjorde den dock inte här. Och även om ouden försvann och andra akter dök upp ville inte samma känsla som tidigare komma tillbaka.

Men detta till trots kommer jag att bära med mig denna konsert länge. En sällsynt kraftfull musik utförd med ”små” medel. En musik som föder tankar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry