Kraftwerk på Cirkus

Kraftwerk på Cirkus

Foto: Mattias Jonsson.

Kraftwerk på Cirkus

Foto: Mattias Jonsson.

Kraftwerk på Cirkus

Publicerad: tors, 2014-01-23 18:01
Konsert
Artist:
Kraftwerk
Plats:
Cirkus, Stockholm
Datum:
2014-01-21

Av: Mattias Jonsson

Synthetic Electronic Sounds, Industrial Rhythms All Around… Nej, det är inte en beskrivning av Britney Spears låt “Work B**ch” från förra året. Men det skulle kunna vara det. Eller en beskrivning av vilken nutida poplåt/klubbhit som helst. Ursprungligen är det såklart en drygt 30 år gammal textrad från Kraftwerk-låten ”Techno Pop”.

Kraftwerk förutsåg väldigt mycket. 70- och 80-talsalbumen Autobahn, Radio-Activity, Trans-Europe Express, The Man-Machine och Computer World var så tematiska och fokuserade som musik någonsin kan bli. Framtidsvisioner och nostalgi, kommunikation och internationalism, människa versus maskin – ingen har fångat det bättre. Detta har beskrivits och avhandlats tusen gånger så jag ska inte älta det mer här.

Kraftwerks ikonstatus har knappast fått sig någon törn de senaste åren, när de rört sig runt i världen och bjudit på spektakulära konserter för utsålda hus. Helt klart är att de också rört sig mer och mer mot konstvärlden, mot de moderna konstmuseernas rum. Och visst är det ett imponerande "Gesamtkunstwerk" som de bjuder på. 3D-showen på Cirkus är bitvis otroligt snyggt gjord. Det förhöjer verkligen upplevelsen och gör det till en helhetsupplevelse. Som publik är det bara att sätta på sig glasögonen och åka med på färden; på cykel, i bil, med tåg eller – som i aftonens stiliga och magnifika version av ”Spacelab” – per rymdskepp.

Under kvällens konsert tycker jag mig skönja en i det här sammanhanget smått paradoxal tendens: utveckling! Även om jag inte har 2004 års konsert i samma spellokal i minutiöst färskt minne så tycker jag att det känns som om bandet rört sig bort från de house-iga dansgolvsmixarna och låtit låtarna behålla sin mer ursprungliga framtoning. Det är i princip samma låtar som spelas nu, som för tio år sedan, men jag misstänker att flera av dem har reviderats och fått en helt annan karaktär denna gång. Trots att man alltså fortsätter att köra de gamla låtarna år ut och år in så tycker jag att man förvaltar dem bättre nu. Det är sublimare, mer känsligt och, vågar jag skriva det, mer mänskligt.

Kvällens version av ”Neon Lights” kan vara bland det vackraste jag någonsin hört. Ralf Hütters mjuka, klara sångröst är oväntat högt mixad, musiken tassar lyhört med och det är nästan så att jag slutar andas för att inte störa upplevelsen. Den melankoliska, sentimentala melodin framstår som extra upphöjd och fragil. Sorglig nostalgi fångad på ett mycket lyriskt vis. Paradnumret ”Autobahn” kommer också i en väldigt smakfull och fokuserad version. Här blir det väldigt slående, plötsligt bevarar man arvet från krautrocken och bygger upp ett längre parti i låten som kombinerar monotoni och improvisation på ett både magiskt och närmast progressivt sätt. Plötsligt börjar jag – oväntat trots att det borde vara självklart – tänka på de motoriska rytmerna hos band som Can och Neu. ”Airwaves” från 1975 års Radio-Activity är också makalöst snygg och mantraliknande. Det skarpa och tunga arpeggiosoundet gör att låten känns som en hommage till de sequencerbaserade landsmännen i Tangerine Dream, i varje fall deras sjuttiotal.

Det här är tre exempel och det jag försöker sätta fingret på är följande: vilket annat band som helst skulle kunna ramla ner i de fallgropar som naturligen finns där om man turnerar med 30-40 år gamla låtar. Men i januari 2014 har Hütters Kraftwerk, åtminstone mestadels, kontroll över allt det där. De är liksom aldrig mer än tre-fyra procent pinsamma, aldrig mer än fyra-fem procent dåliga, aldrig egentligen inställsamma. Låtarna har förfinats allteftersom, men även noggrant prövats om skulle jag gissa. Såklart har deras musik också en tidlös kvalitet, i all sin skenbara enkelhet. Men de tvekar aldrig att blanda gammalt och nytt, de stoppar gärna in nutida element och aktuella händelser i musiken. Ena stunden vinkar de till sina själsvänner i Detroit, härnäst nämner de Fukushima i "Radio-Activity" och i nästa stund projicerar de en karta över Skandinavien som zoomar in på Stockholm.

Om man trots allt ska hitta några svaga punkter – det är inte tio poäng av tio möjliga exakt hela tiden – så kan jag peka på ett par saker. Jag noterar att de låtar som närmar sig ”vanliga” poplåtar, alltså med fler drag av vers och refräng, kan kännas lite stolpiga. ”The Model” känns faktiskt ganska trött och mossig. Den lite väl utdragna ”Tour De France” försöker låta väloljad men färdas tyvärr i både motvind och uppförsbacke. Ett tredje exempel är ”Trans-Europe Express” som med sitt ”Metal On Metal”-parti försöker föra in tyngd och volym i konserten; även om det inte blir dåligt så finns här antydan om ett rätt daterat sound. I mina öron låter det mest som Front 242 eller 1989 års upplaga av Einstürzende Neubauten. Intressant också att 3D-projiceringarna under ”T.E.E.” var så grå, dystra och industriella. Plötsligt framstod tågen som elaka och hotfulla. I dagens Sverige är det en samtidsspaning så god som någon.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry