Lågmäld impro med få överraskningar

Lågmäld impro med få överraskningar

Koboku Senjû på Sound of Stockholm. Espen Reinertsen, saxofon, Eivind Lönning, trumpet, Toshimaru Nakamura, no-input mixingboard, Martin Taxt, tuba, och Tetuzi Akiyama, gitarr.

Lågmäld impro med få överraskningar

Publicerad: tors, 2013-11-14 23:20

Norsk-japanska Koboku Senjûs konsert på Sound of Stockholm klingade fint. Men enligt Soundofmusics recensent har de lite väl mycket fastnat i ett bekräftande – vilket medför att de snarare motsvarar förväntningarna än överraskar.

Konsert
Artist:
Kobuko Senjû
Plats:
Sound of Stockholm: Kulturhuset, Stockholm
Datum:
2013-11-08

Av: Kristoffer Westin

Det vilar något cybernetiskt över Toshimaru Nakamuras ständiga association med instrumentet no-input mixingboard, varmed han rattat fram de mest säregna frekvenser till många lyssnares förtjusning över hela världen. Minst lika uppskattad torde den mångfacetterade gitarristen Tetuzi Akiyama vara, som till skillnad från sin vapenbroder Nakamura, verkar inom en större mängd olika stilarter – alltifrån stukad boogie woogie till så kallad post-reduktionistisk improvisation. Till den senare genrebeskrivningen sällar sig gruppen Koboku Senjû, en japansk-norsk kvintett bildad 2008, där Akiyama och Nakamura ingår tillsammans med nordborna Eivind Lönning, trumpet, Espen Reinertsen, saxofon, samt Martin Taxt, tuba.

Gruppens framförande i Kulturhusets hörsal öppnar på ett väntat sätt med vindljud liksom enstaka knäpp och ”salivpopp” från blåsarsektionen, över vilket Akiyama serverar sparsmakade, spröda toner från sin gitarr, medan Nakamuras knivskarpa frekvensscanningar ramar in instrumentklangerna i virtuella rum. I mycken fri improviserad musik av detta slag är inledningen som bekant lite trevande i termer av att stämma in och lokalisera ljudens fortplantning i rummet. Beträffande Koboku Senjû består den väntade inledningen emellertid inte i ett trevande spel – jag vill snarare vända uppmärksamheten i en annan riktning – närmare bestämt synes gruppen sätta en ”grundton”, som leder dem vidare genom konserten.

Flera av de mest engagerande sekvenserna under framförandet finner jag när en eller flera musiker bryter det finmejslade ljudlandskapet, utan att lyssnaren kan (eller åtminstone har stora svårigheter med att) identifiera upphovsmakarna eller instrumenten bakom. Detta uppstår exempelvis under en av konsertens höjdpunkter där jag först tillskriver Nakamura som upphovsman till ett längre parti bestående i dova basborduner, men efter ett tag visar det sig vara Akiyama, som medels ett objekt mot strängarna i kombination med rundgång åstadkommer detta ljud, vilket sedermera utvecklas till ett monumentalt, om än lite på gränsen till överdramatiskt, crescendo. Här identifierade jag visserligen till slut källan, men det var långt ifrån oproblematiskt.

Den mest imponerande insatsen stod trumpetaren Lönning för, som i sammanhanget kanske axlade en alldeles särskilt svår uppgift, då instrumentets klangliga resurser har utforskats så minutiöst av den alltid formidable Axel Dörner; men undantaget inledningen frigör Lönning lyssnaren från associationsbildningar till det dörnerska klangkomplexet och övertygar oss om att han har utvecklat ett eget mikrokosmos, som i sina bästa stunder förundrar och får en alldeles särskild resonansverkan inom mig – här skall tillfogas att jag emellanåt grubblar över hur i helvete han åstadkommer vissa ljud och än mer hur man skall beskriva dem. Många gånger förväxlas trumpeten med elektroniska klanger, vilket ger uttryck för en närmast akusmatisk klangfilosofi.

Av blåsarsektionen i övrigt skymtade saxofonisten Reinertsen respektive tubaisten Taxt endast förbi i fråga om individuella prestationer, men under en sekvens uppstod ett intressant samspel i små spruckna glissliknande ljud, som började med Reinertsen och spred sig över scenfältet likt dominobrickor, och exekverades särskilt fint av Taxt, där tubans klangmöjligheter tycktes tänjas något alldeles utomordentligt.

I all väsentlighet handlar denna musik annars mindre om individuella prestationer och desto mer om kollektivt samspel på mikronivå – som i de ofta förekommande klangmoln, där flera lager av timbre åstadkommer komplexa sonora strömningar – vilket till mycket tycks fungera som incitament för den musik som Kobuko Senjû och liknande grupper arbetar med. Utan att fastna i ett långt och anspråksfullt credo beträffande denna reduktionens omfamnande improvisationsmusik måste jag framhålla min upplevelse av att Koboku Senjûs förtjänster – likaledes gällande de flesta som verkar på detta område – tenderar att inskränka sig till intressant stoff, medan öronen sällan överraskas och utmanas av formen i stort. Jag tycker att det behövs en förändring och med detta ingalunda sagt att det är några dramatiska åtbörder jag efterlyser (vilket någon annan lyssnare visst hade föreslagit). Snarare det motsatta.

Nakamura upplever jag tar för mycket plats emellanåt, samtidigt som hans arkitektoniska manipulationer till virtuella rum både ramar in och skapar ett tacksamt lyssningscentrum. Sålunda är konsekvenserna av den lilla trollerilådan till mixer också ett pedagogiskt verktyg för både musiker och publik. Det får mig att fundera över vad som skulle hända om Nakamura arbetade med fler pauser och därtill understundom – enbart – med frekvenser som vi inte uppfattar med örat, men med kroppen? Nästa led av tankar gäller därmed huruvida musiken skulle bära om han intog en mer passiv roll. Men det är just här, i det bärande, som jag tycker mig finna problemet. Koboku Senjûs musik har enligt min mening till mycket fastnat i ett bekräftande och uppfattningen om hur den ska låta synes vara internaliserad bland utövarna. Med det sagt bör jag understryka att framförandet klingade mycket fint och erbjöd flera intressanta avsnitt som har uppmärksammats i texten ovan, men samtidigt lämnade den mig ganska oberörd efteråt, eftersom den till merparten motsvarade mina förväntningar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry