Lyckat sökande efter klangerna

Lyckat sökande efter klangerna

Kristine Scholz och Lise-Lotte Norelius. Foto: Heiko Purnhagen

Lyckat sökande efter klangerna

Publicerad: fre, 2013-11-08 17:46

Tankeväckande, intressant och vackert. Så sammanfattar Kristoffer Westin stycket "KlangSuche" som pianisten Kristine Scholz och elektronisten Lise-Lotte Norelius framför under festivalen Sound of Stockholm.

Konsert
Artist:
Kristine Scholz & Lise-Lotte Norelius
Plats:
Sound of Stockholm: Kulturhuset, Stockholm
Datum:
2013-11-06

Av: Kristoffer Westin

Mitt på scenen står en flygel. Ur denna monumentala, gravklädda, klenod vältrar sig allehanda sladdar och man anar dylika objekt, antingen fristående eller förankrade i de slingrande ledningarna. Framför pianot har en nätt liten lap-top placerats, som i sammanhanget utgör en förlängning av sin äldre sparringpartner, klaverinstrumentet. Kristine Scholz står vid tangenterna, medan Lise-Lotte Norelius har placerat sig i andra änden av pianot.

Försiktigt försätter Scholz och Norelius pianosträngarna i svängning. Medels elektronisk apparatur mot strängarna frammanas utdragna klanger av tremololiknande karaktär, vilka ställs mot kortare utbrott i slag och krafsande åtbörder. Sökandet har börjat och det fortsätter i en skulpterande rörelse, med pianots klingande resurser som utgångspunkt, vilka Norelius stundom manipulerar i realtid; i somliga fall gör hon upptagningar som återges i olika skepnader – repeterar, stuvar om och kontrollerar volymstyrkan. Jag uppmärksammar ett konstant ljudkomplex, påminnande om flödet i vattenledningar, som vidare får en central plats i lyssningsfältet. Scholz pejlar in komplexet och det uppstår ett subtilt samspel, emellanåt kanske närmast på en omedveten nivå. Lite oväntat introduceras en puls som studsar jämnt men behagligt i den sparsamma ljudbilden och mina tankar förflyttas från upplevelsen till metoden – har Norelius även en materialbank av ljud att tillgå eller härstammar allt från pianot under framförandet? Jag vill gärna tro det senare, men ursprungskällan är flera gånger omöjlig att identifiera när ljudet har manipulerats i datorn.

När pulsen sedermera lämnar rummet följer en lysande sekvens där gnisslande strängattacker blandas upp med elektroniska störningsljud som, sin villrådiga natur trogen, spränger och upprör det förhållandevis linjära fältet. Norelius utvinner vidare ett litet fragment, i någon mån en melodisk fras, emellertid diffus sådan, och låter den repeteras. Jag ställer mig lite tvekande till introduktionen av fler infallsvinklar, eftersom stycket tenderar att förlora sin skärpa och därmed underminera möjligheten att överraska lyssnaren. Men under stundande spekulationer försvinner den lilla frasen och ljudbilden monteras ner till en stringent, försiktigt mejslande enhet. Lågmälda metalliska ljud tar vid och blandas upp med borduntoner som sammansmälter med utsökta klockliknande klanger, och stämningsmässigt förflyttar vi oss till andra breddgrader, möjligen Java och dess hovmusik – medan utdragna, emellertid stillsamma, frekvenser i de högre registren samtalar med den urbana västerländska miljön.

Detta åtföljs av ett brutalt avsnitt som successivt växer sig starkare och breder ut sig till ett industriellt landskap, med otympliga, mekaniska inslag, inte olikt den primitiva elektroakustiska musik som växte fram i början av 1980-talet, vars raffinemang bestod i kombinationen av otrolig energi och experimentlusta (betänk tidiga Merzbow, The New Blockaders, Nocturnal Emissions etc.). I sammanhanget upplever jag dock uttrycket problematiskt i sin närmast (över)dramatiska betoning, men det visar sig fylla en alldeles särskild funktion, vare sig det är medvetet eller ej. Efter den omskakande sekvensen följer en kort tystnad, varpå Scholz trakterar innanmätet av pianot solo. Och det ljuder fullständigt fenomenalt, som att öronen stämt om och anslutit till en utomjordisk kanal via bruitistismavsnittet. Här blandar Scholz på ett formidabelt vis olika klangfärger och finner så småningom en utomordentlig klangkombination (lite som col legno utfört med en skål och gnisslande tjong i slutet) som tycks falla henne så mycket i smaken att hon väljer att uppehålla sig där – ha... ha-kat upp sig. Fantastiskt! Och inte sämre blir det när Norelius ansluter sig till klangsökandet – filtklädda klubbor plockas fram och en märkvärdigt lyrisk staccatomusik framträder, där Scholz, om jag inte misstar mig, använder sig av tangenterna för första och enda gången – åtminstone märkbart. Vidare återknyter de båda till tidigare övningar och de tremololiknande ljuden återkommer, men med större krafttag – så till den grad att det uppstår ett motordrivet buller. Rörelserna blir mot slutet yvigare, elektroniska bearbetningar tar över med sörplande baklängesljud och processade tårtbitar passerar i revy. En mycket vacker upplevelse!

Men vad är ”KlangSuche”? I all enkelhet kan det förstås uttryckas som ett klangsökande. Men jag finner det otillfredsställande att stanna där. Beträffande formen kan man inledningsvis få intryck av ett öppet stycke i Cages efterföljd – det vill säga att styckets form definieras av tiden det varar – från början till slut (ex. 21:00–22:00, vilket är den ungefärliga tiden). Men det dramatiska stoffet och antydningarna till olika delar uppenbarar ett annat formtänkande. Med hänsyn till titeln på verket synes det alltså inte bara vara ett sökande efter klanger, utan även efter att skapa spänningar och dramatiska förlopp.

En annan betydande tråd som måste uppmärksammas är de uppenbara likheter verket delar med Mauricio Kagels ”Transición II” (andra gången jag relaterar detta verk i Soundofmusic), som jag också vill minnas att Scholz har framfört. Liksom i Kagels stycke görs ljudupptagningar i realtid som vidare återges under framförandets gång. En annan påfallande likhet är att två personer spelar på samma flygel – pianisten på tangenterna respektive slagverkaren på strängarna och pianokroppen. Som bekant är Scholz pianist och Norelius slagverkare (även om vi naturligtvis kan tillskriva dem fler roller – komponister, improvisationsmusiker mm) och såväl ”Transición II” som ”KlangSuche” är förankrad i en situation, vilken kan betecknas som ett möte mellan pianisten och slagverkaren, vars syfte vidare är ett samarbete. I Kagels verk arbetar pianisten förvisso endast med tangenterna och pedalerna, medan Scholz även använder insidan av pianot. Den främsta skillnaden är att Kagels stycke är ett mycket komplext noterat stycke (med vissa obestämda delar), medan ”KlangSuche” synes röra sig inom ramen för improviserad musik. Principen är emellertid i stor utsträckning likartad.

Frågan är förstås om det döljer sig flera syften bakom parabeln till ”Transición II”? Måhända en uppmaning om att tänka kring musiken och det är väl gott nog? Oavsett syften är ”KlangSuche” ett tankeväckande, intressant och vackert stycke.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry