Monumental konsert med Magma

Monumental konsert med Magma

Foto: Johan Adolphi

Monumental konsert med Magma

Foto: Ann-Sofie Karlsson

Monumental konsert med Magma

Foto: Ann-Sofie Karlsson

Monumental konsert med Magma

Monumental konsert med Magma

Publicerad: tors, 2015-10-15 02:45

Förväntningarna är lika omfattande som publikhavet i det fullsatta Tivoli under lördagskvällen. Trängseln och spänningarna tillsammans med varm och fattig luft retar nerverna; vi väntar tålmodigt i ett vakuum, söker med blicken efter den attraktion som förmodas råda bot på vår själsliga oro. Något stort väntar, rentav ett historiskt ögonblick – det är nämligen första gången under sin 45-åriga verksamhet som den franska gruppen Magma intar scenen på svensk mark.

Konsert
Artist:
Magma
Plats:
Tivoli, Helsingborg
Datum:
2015-10-10

Av: Kristoffer Westin

Ett undantag i sin generation. Bland grupper ur 1970-talets progressiva rockmylla, har Magma lyckats med den ovanliga bedriften att åldras med värdighet. Och – kanske deras unika musik till och med låter bättre i ett framförande på 2000-talet än under deras klassiska och välrenommerade period kring mitten av 1970-talet.

Att beskriva fransmännens musik i ord är dock inte en enkel uppgift – åtminstone om man önskar fånga gruppens förtjänster på ett insiktsfullt sätt. Bryter man ner de mystiska och egenartade kompositionerna till deras minsta beståndsdelar, får vi nämligen en ganska rörig soppa. Därför framstår bandets slagverkare och främste låtskrivare, Christian Vander, som en alldeles utomordentlig häxmästare, då han har lyckats förena Igor Stravinskij, Carl Orff och Béla Bartók, med John Coltrane och Pharaoh Sanders; för att vidare fondue-doppa dessa hjältar i rockens energier, soulens groove och gospelsångens renande överskridningar. Det kan te sig överdådigt eklektiskt och excentriskt på pappret, men med Vanders alkemiska kunskaper, blir resultatet lika självklart och formidabelt som självständigt.

Märkvärdigheterna slutar emellertid inte där. I någon mån kan Magma uttryckas som ett konceptuellt band, genom att deras musik gestaltar en fantasifullt konstruerad kultur, hemmahörande på planeten Kobaïa. Relationerna mellan denna främmande kultur och jordelivet ägnas mycket utrymme i kompositionerna; dels tar de form av framtidsvisioner, men också som historiska händelser förlagda till forntidens Egypten. I syfte att öka autenticiteten har alla sångtexter utformats på ett uppdiktat språk, kallat ”kobaïan”, som bär på vissa likheter med både slaviska, nordiska, keltiska och germanska språk. Inte oväntat får därmed sången mycket utrymme och antalet röster är sällan färre än tre.

Den mest utmärkande beståndsdelen torde ändå vara rytmiken, där rockdrivet och soulgroovet förenas med jazzens oväntade omställningar och modernismens polyrytmiska excesser, varför slagverket och elbasen betonas alldeles särskilt och behandlas som synnerligen självständiga stämmor. Utöver röst, slagverk och basgitarr har besättningen varierat, även om elgitarr och klaviatur oftast närvarar.

När Magma väl intar scenen på Tivoli, finner vi emellertid ingen gitarrist, eftersom denne – James Mac Gaw – har fått förhinder på grund av en allvarlig sjukdom. Sättningen har därmed bantats ned till en septett bestående av Christian Vander, trummor; Benoît Alziary, vibrafon; Philippe Bussonnet, elbas; Jérémie Ternoy, klaviatur; samt Hervé Aknin, Stella Vander och Isabelle Feuillebois, röst.

stor_christian_vander.jpg
Häxmästaren Christian Vander. Foto: Johan Adolphi

Applåderna haglar ljudligt i den trånga lokalen när musikerna gör entré. Jag noterar att folkhavet till merparten består av vita män, men glädjande nog har också flera kvinnor kommit hit – ty Magmas musik befinner sig långt utanför den progressiva rockens patriarkala strukturer. Öppenheten tar sig framförallt uttryck i betoningen på en upplevelse, medan påtagligt många så kallade ”progressiva” rockband allt för ofta glömmer konsten i musiken och förlorar sig istället i teknisk uppvisning och annat bjäfs.

Vänder vi på perspektivet noteras emellertid en vit ledare i Christian Vander, varunder ännu flera vita män samt ett par vita kvinnor lyder. Men enligt min mening kullkastar den spirituella aspekten dessa hierarkier – istället eftersträvar samtliga ett högre tillstånd, som också kommuniceras med publiken. Detta frammanas redan i inledningen till "Köhntarkösz" (1974), vars brutala öppning med utdragna ackord på elbas och orgel tillsammans med häftiga slagverksaktioner, omedelbart kräver vår uppmärksamhet.

Vi skärper hörseln varpå musiken planar ut och tar en ny form; sakta driver vi fram över ett väldigt och främmande landskap under ledning av slagverket och basens bromsande, sugande, suggererande rytmik. Ritualen har börjat. Vanders gestiska egenheter tar sig uttryck i transliknande tillstånd när han rullar sitt huvud, rytmiskt av och an i cirklar, ömsom i diagonala rörelser; periodvis sjunker han djupare in i det högre tillståndet, varpå regnbågshinnorna försvinner upp i globerna och en spöklik uppsyn framträder i de uppspärrade vitorna.

Eteriska klanger från sopranröster reser sig över fältet och jag känner gåshuden framträda. Scenen färgläggs av strålkastarljus i grönt, rött och flera andra färger, medan de dramatiska ögonblicken betonas genom bländande vitt sken. Den Wagnerska idén om det totala konstverket gör sig påmind, men de analytiska tankarna försvinner i samma ögonblick med anledning av den hänförande upplevelsen. Vi – publiken och musikerna – går upp i en enda stor organism, som broderligt och systerligt delar med sig av sina energier.

När "Köhntarkösz" och den egyptologiska exkursionen har nått till ända, släpper vi taget om varandras astrala kroppar och återkallas till jordelivet för att skänka dessa underbara fransmän sina välförtjänta applåder.

Efterföljande stycke bär namnet "Slag Tanz" och är en relativt ny komposition som dessutom landat på skiva tidigare i år. Till skillnad från de klassiska, episka kompositionerna i sångcyklarna "Theusz Hamtaahk" och "Köhntarkösz", utmärker sig "Slag Tanz" som ett kompakt och mindre variationsrikt stycke. Kanske det rentav är fransmännens mest rockbetonade komposition. Strukturen är betydligt enklare än vanligt och leder åtskilliga gånger fram till ett medryckande parti av refrängkaraktär.

Nykomlingen var ett välkommet adrenalintillskott efter den meditativa resan under "Köhntarkösz". Vi och musikerna får därefter lite andrum, varunder sångerskan Stella Vander (Christians fru) stillsamt talar om repertoaren och deras svårt sjuka gitarrist som gruppen håller i tankarna. Den något dystra stämningen vänder emellertid till glädje när Stella avslöjar att deras mest omtalade och spelade stycke, "Mëkanïk Dëstruktiw Kömmandöh" (MDK, 1973), ska ges härnäst.

stella_vander.jpg
Sångerskan Stella Vander. Foto: Johan Adolphi

"MDK" är ett synnerligen komplext och livligt stycke, mycket väl genomarbetat i termer av dynamiska förvecklingar och dramaturgiska grepp. Orffs "Carmina Burana" är en uppenbar inspiration beträffande de monumentala sångstämmorna, men vi anar också Stravinskijs baletter och särskilt "Les Noces" (emellertid än mer i sångcykelns andra del, "Wurdah Itah") med hänsyn till rytmiken i första hand.

Detta äventyr transporterar oss till högre höjder, varunder jag upptäcker mig själv med att halvdant skråla med i textraderna. Liksom musiken i övrigt är också sången väldigt rytmisk, emellanåt liknande en gospelsång från ett annat solsystem. I en helig treenighet ser jag Magma tillsammans med Sun Ra och Karlheinz Stockhausen, särskilt med anledning av intresset för det storslagna, andliga och kosmos.

Framförandet på Tivoli skiljer sig emellertid en aning från den klassiska versionen som spelades in 1973. Vissa delar kan ha bearbetats en aning, medan vi också finner nytt material, måhända för att skapa variation. Den mest uppenbara förändringen uppmärksammas dock när Christian Vander gör paus i trumspelet för att till vår förtjusning ägna sig åt en improvisation i scatsång och saxofonliknande röstljud.

När väl finalen kommer är den lika stor som alltid och konserten avslutas förstås av den för stycket obligatoriska rundgången. Så försvinner hjältarna från scenen. Men ett ihållande skyfall av applåder och hurrarop tvingar fransmännen tillbaka, varpå de lika inspirerat som tidigare ger oss "Zombies" som extranummer.

Mäktigt, mycket mycket mäktigt. Får du chansen att se Magma – tveka för allt i världen inte!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry