Neposlušno Workshop med Seijiro Murayama

Neposlušno Workshop med Seijiro Murayama

Seijiro Murayamas förmåga att fokusera är enorm, det råder aldrig något tvivel om att han menar allvar. Fotot av Robert Szkolnicki är från en annan konsert än den i Ljubljana.

Neposlušno Workshop med Seijiro Murayama

Publicerad: tis, 2015-12-15 15:56

Ingenting blir som man förväntar sig när man möter Seijiro Murayama, som workshopledare eller under en intervju. Han jämför improvisation med fotboll och som liten avskydde han musik!

Konsert
Artist:
Workshop ledd av Seijiro Murayama
Plats:
Ljubljana, Slovenien
Datum:
2015-11-05 - 2015-11-08

Av: Ann-Sofie Öman

Den japanske percussionisten och improvisationsmusikern Seijiro Murayama höll i en workshop i samband med Neposlušno-festivalen i Ljubljana 5-8/11 2015. Workshopen avslutades med en föreställning, där deltagarna visade upp två övningar som man jobbade med under de två avslutande dagarna: en med instrument och en utan instrument.

Den första workshopdagen fick deltagarna göra övningar som fungerade som en introduktion. Han tycktes inledningsvis vilja befria deltagarna från föreställningen att de skulle prestera på sina instrument. Inga musikinstrument användes under den första dagen, enbart de egna kropparna och rösterna. Seijiro Murayama verkade också sträva efter att hjälpa deltagarna att hitta fram till egna idéer och uttryck – grunden för all improvisation. Men de mycket fria och enkla övningarna, med få och inte särskilt specifika instruktioner, framkallade en viss vilsenhet hos flera av deltagarna.

Någon eller några ville efter den första dagen inte komma tillbaka till workshopens andra dag – de var upprörda och förstod inte vad det hela gick ut på. Men de kom trots allt tillbaka. En deltagare släppte loss ett dåligt humör, som tycktes komma till ytan när självkontrollen började släppa, förmodligen tack vare övningarna.

"Om vi arbetar med improvisation så tycker jag att vi ska improvisera även när det gäller själva processen. Övningarna fungerar fint för icke-idiomatisk (genre-fri) improvisation, och det är därför jag använder dem. Jag frågar ofta deltagarna om de har något förslag på vad vi ska göra", förklarade Seijiro Murayama när festivalen var slut.

Det var drygt tjugo deltagare som deltog i workshopen, som pågick i tre timmar per dag. Flera av deltagarna hade haft Seijiro Murayama som workshopledare förut. Det var musiker på olika nivåer, varav några sångare, plus en dansare.

Under dag två började han använda begreppet in the space som beteckning för det utrymme i lokalen där deltagarna skulle vara aktiva på något sätt. Under en övning skulle deltagarna under tystnad gå omkring in the space. När de så kände för det, skulle de stanna och snabbt säga tu-tu-tu så länge som de stod stilla, för att därefter börja gå igen under tystnad. Efter några inledande försök genomfördes övningen i totalt mörker. För att inte kollidera blev det viktigt för deltagarna att ha koll på var de andra befann sig och vad de höll på med. Det enda sättet var att lyssna. I mörkret utvecklades hörselsinnets tredimensionella känslighet till nya nivåer.

En instrumentalist eller sångare måste hålla sin inre energi aktiv även under de stunder när han eller hon inte spelar eller sjunger. Var det ett av syftena med tu-tu-tu-övningen, att lära deltagarna att hålla energin vid liv trots att de stod stilla?

"För det första – jag är ingen lärare! För det andra är tu-tu-tu-tekniken något jag rekommenderar av personlig erfarenhet. Den bygger på jazzens syn på tid och rytm - takt, puls, eller något som kan vara lika snabbt som en vibration. Jag använder den för att framkalla en känsla för det komplementära mellan det snabba och det långsamma."

Under föreställningen, då workshopdeltagarna gjorde tu-tu-tu-övningen i en nästan helt mörklagd konsertsal, var det flera av deltagarna som inte sade tu-tu-tu trots att de stod stilla. Vad hände?

"De kanske var blyga eller så kände de helt enkelt inte för att göra det. En föreställning är ett speciellt tillfälle, det är lätt att glömma vad man ska göra. Jag kunde ha föreslagit att de skulle göra två saker samtidigt: gå och samtidigt säga tu-tu-tu. Men det är mycket svårt att göra det och samtidigt vara öppen för andra sinnesintryck."

Varför förklarade du inte syftet eller syftena med övningen med ord? Är det bättre att komma fram till något på egen hand, utan ord?

"Jag förklarade hur vi kan använda tekniken på olika sätt, genom att ändra på hur snabbt vi går och hur länge vi går, vi kan ha olika riktningar eller intervall. Jag berättade att man kan betrakta en fotbollsmatch som en dansföreställning. Man kan jämföra de många olika riktningar som spelarnas rörelser har under en match med icke-idiomatisk improvisation. Den idiomatiska musiken (genre-bunden) har bara en rörelseriktning: man börjar, man fortsätter och man slutar. Det är som att köra på en motorväg. Jag har lett min workshop nästan utan att yttra några ord alls. Ibland fungerar det bättre än att ge fullständiga förklaringar."

Det utrymme i lokalen, the space, som du använde för övningarna - var det en bild av det tillstånd, det inre rum, som musiker befinner sig i när de har ett fritt improvisationsflöde? Du ville i en övning att deltagarna skulle sitta runt omkring the space och bara bege sig in dit när de skulle vara aktiva och spela på sina instrument eller använda sina röster.

"Målet var att klargöra vars och ens intention att göra något, att uttrycka sig. Jag använder mina övningar för att jobba med perception i rummet i dynamiska situationer – inte statiska."

Finns det andra sätt att hitta det inre rum där man har tillgång till de ljud och den musik som vi skapar när vi improviserar?

"Jag tror vi måste fråga oss om vi har något inre rum. Med hjälp av ljud kan vi skapa något som kallas för musik. Frågan är om vi är intresserade av att lyssna på ljud, titta på kroppsrörelser, lägga märke till detaljer osv. Vissa är det, andra inte. Det är allt. Det är sant att ett slags initiation, eller en ritual, är effektivt för en del människor. Men jag har inte för avsikt att konstruera en fast teori. En vag sådan, ja. Praktiska övningar intresserar mig mer. Men att öva utan att reflektera är farligt, ibland till och med skadligt. Det vill jag betona för alla musiker, inte minst för mig själv!"

Seijiro Murayama, som har flyttat hem till Japan efter en lång tids boende i Frankrike där han har jobbat mycket med nutida dans och teater, besvarade också några frågor om sin roll som musiker:

Hur förbereder du dig inför en konsert? Har du någon särskild metod för att bli så oerhört fokuserad?

"Så fort en konsert är inbokad börjar jag försiktigt fundera på vilka moment som ska ingå. Det fortsätter jag med det ända fram tills jag inleder konserten. Jag försöker jobba på plats, men om det inte går, då blir jag lite osäker. Det är viktigt för mig att försöka föreställa mig de olika situationer som jag kan ställas inför. Jag får idéer till mina icke-idiomatiska konserter genom att öva idiomatisk musik. Om jag inte får ägna mig åt det blir jag helt galen!"

Vad hade du för förhållande till musik när du växte upp?

"När jag var liten avskydde jag musik. Jag höll på med kalligrafi och målning. Jag förstod inte vad det var som gjorde att folk älskade musik så enormt."

Kommer du till Skandinavien nästa år?

"Jag har flera inbokade föreställningar i Europa men hittills ingen i Skandinavien. Det vore roligt att få spela med Martin Küchen snart igen (de inledde sitt samarbete i just Ljubljana) och ha en workshop i Sverige."

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry