No Fun Fest Sweden 2009

No Fun Fest Sweden 2009

Publicerad: ons, 2009-09-23 16:05

No Fun Fest Sweden var ett lyckat evenemang som visade att noisegenren rymmer myriader av stilar. Minimala frekvenser, stenhårt mangel, kassettindustri och subtila nyanser var bara några av festivalens olika uttryck.

Konsert
Artist:
No Fun Fest Sweden 2009
Plats:
Strand, Fylkingen
Datum:
2009-09-17

Av: Sven Rånlund, PM Jönsson

Dag 1, 17 september:

Som kusinen från landet vimsar jag längs Hornstulls strandgator (iPhones gps är inte att lita på) innan jag till slut hittar Hornstulls Strand - eller vad stället egentligen heter. Märklig lokal. Långsträckt som en smal fotbollsplan, hängiga soffor, pingisbord, lyxöl och bra mat i restaurangen och blask i andra änden - där förstås No Fun-festivalens öppningsparty hölls.

Duon Ectoplasm Girls från Stockholm fick äran att öppna. Tyvärr missade jag dem. Och halva Skull Defekts konsert. Göteborgs mesta Gang of Four-spattiga minimalister har turnerat mycket och slipat sitt koncept rejält - kanske på gränsen till att skärpan börjar bli lite trubbig. De envetet statiska rytmerna från Henrik Rylanders trummor och Jean-Louis Huhtas slagverk är motorerna som driver Joakim Nordwalls och Daniel Fagerströms hackande gitarrer.
Det är hårt och effektivt, som bäst när de håller ihop och förändrar så lite som möjligt, bara töjer ljuden ut och vidare. När sången kommer in blir det rock och något annat, en musikalisk dimension rikare men ett skoningslöst, mer "defekt" temperament fattigare.

Kvällens joker var Carlos Giffoni, boss för skivbolaget och festivalen No Fun och en av de spindlar med längst spröt i dagens noisevärld. "Only if you are willing to pay very well", står det på hans Myspace-sida. Fun. Giffonis solospelning denna kväll var om inte obetalbar så rätt oväntad.
Under artistnamnet No Fun Acid brakade han igång ett acid house-set med rullande, rytmisk sequencer och spräckliga, lightnoisiga ljud som pilfinkar in och ut. Rätt så corny, som om Strand var ett grisigare Ibiza och publiken inte där för extremt sus och brus utan hedonistiskt party. Om man kan kalla det modigt att spräcka genrens ramverk genom att använda rena ljud och rytmer, då var Giffoni kvällens banbrytare. I vart fall ett skickligt set och rätt kul.

Wolf eyes rockar
Wolf Eyes

Wolf Eyes är efter sina snart tio år som band och fem år som affischpojkar för den experimentella noisen fortfarande värt att resa långt för. Även en halvrisig, halvt inspirerad kväll - som denna - gör de musik i en klass för sig. Alltmer tycker jag de rört sig från det postindustriella till friimprovisationsjazzen, en breddning som för ett par år sedan befästes på en liveskiva när de spelade ihop med friformsgiganten Anthony Braxton - som själv bett att lira med Wolf Eyes!

John Olson tronar på kanten vid mixerbordet som en blind Ray Charles i solglasögon och växlar mellan sopransaxofon och något hemmasmitt flöjtinstrument - tänk ett förlängt cykelstyre med hål för bägge händerna. Nate Young skriksjunger och håller igång maskinparken med de arytmiska samplingarna som skevar så man ibland tror att takten kommer och knackar en i ryggen. Och så Mike Connelly, denna märkvärdiga gitarrist, på sitt eget sätt. Av hans spelstil vet man inte om han ens kan dra en bluestolva, men gosse, det svänger något grymt ändå. Som en postindustrialismens Lou Reed, karln verkar oförmögen att spela konformt.

"Always wrong", är Wolf Eyes Myspace-motto för dagen. Helt tokig var inte spelningen, jag har sett dem bättre och mer fokuserade men också sämre, för avslappnade. Det är ändå ett fantastiskt band, att se dem dreja poesi ur skitiga ljud och brus ger fortfarande hopp om att skönheten alltid finns där, här, någonstans.

Sven Rånlund


Dag 2, 18 september:

Väldigt bra och väldigt överraskande - där har ni den första riktiga festivalkvällen på Fylkingen för No Fun Fest Sweden 2009. Och kvickt var det gjort. En scen, åtta akter och ny konsert ungefär var 40:e minut. Nu är det en annan sak att soundchecka för artister som inte är kända för att klaga på ljudteknikern över lite rundgång - möjligen att det behövs mer. Men det är rätt strongt ändå att styra i ordning så många musiker med så mycket elektronik, effektboxar, sladdar, strömkablar, förstärkare. Samt vanliga instrument - men vi väntar med överraskningarna.

Family Battle Snake är Bill Kouligas från Berlin. Han gör elektronisk musik som inte har ett skvatt med klassisk noise att göra. Istället för verkstadsindustri låter det kosmische musik, det är rena ljud, sinustoner, ljuden förses med stora reverb och långa delay. Rätt vacker drone, inte fjärran Cluster och andra i den tyska ambienta 70-talsskolan.

Bakom aristnamnet Regression döljer sig Nate Young från Wolf Eyes. Åtminstone kallar han sig så ikväll, på den festival som iDEAL-Jocke Nordwall fixat ihop, kanske som förvirrande koppling till sin skiva Regression som släppts just på iDEAL Recordings tidigare i år. Det är en makalös inspelning, mörk och förförisk. Lika långt från traditionell noise är den musik han gör live, snarare handlar det om dark ambient med inslag av lite skräck och lite surrealism. Nate Young går handgripligt igång med mikrofon på golvet. Ljudet går in i någon gammal synthesizer som loopar ljudet och skapar material till mattor och skeva, dova rytmer. Det är en stillsam konsert, ljuden tar sin tid, musiken tar sin tid.

Bråttom har däremot Astral Social Club, Neil Campbells soloprojekt. Här handlar det om extas, primitiva blandningar av rundgång i olika färger och nyanser, nedpitchade strömstörningar, det är komplext och nästan sprickfärdigt överlagrat. Campbell har inga problem att blanda in rock i sin noise, bastoner blir pulser att headbanga till (han är visserligen flintis, men ni fattar), mikrofonen svingar han som en instrumentalist framför gitarrförstärkaren, han skulle kunna sikta på crescendo och gå upp på tå och göra segertecknet, om det inte vore för att hela konserten är ett långt, utdraget klimax. Som extranummer sparkar han igång en breakbeatsampling - kanske inspirerad av gårdagskvällen och Carlos Giffonis Acid-konsert. Det var dock musikaliskt överflödigt, konserten var egentligen redan över.

John Olson från Wolf Eyes har projekt vid sidan också han. Dead Machines är John och frun Tovahs grupp (hon spelar i skogsrockande Wooden Wand och Vanishing Voice). Om tillskottet med en kvinna på scenen - den första och enda för kvällen - kan man säga mycket, men jag nöjer mig med att konstatera att det också musikaliskt blev en konsert som avvek från mängden. Herr och fru noise vid var sin liten maskinpark öppnade stilsamt och intimt, som om de sökte tillsammans efter konsertens atmosfär. Små elektriska, stickande ljud från John, djupare och krunschigare från Tovah. En fin duett växte fram mellan Tovah på mikrofon i en konservburk och saxofonmaken på förlängt blåsrör (ett annat än kvällen innan) samt - hick, ta i trä - tvärflöjt! Nej, jag ljuger inte: på festivalen No Fun Fest, världens yppersta härdsmälta för noisemusik, spelades det musik på flöjt. Briljant.

Guds Söner, eller Sons of God som de omväxlande heter, är förstås omöjliga att förbigå i urvalet till en experimentell festival för utvidgade musik på Fylkingen. Leif Elggren och Kent Tankred har sedan mitten på 80-talet arbetat med liveelektronik, installationer och performance. Missar man poängen kan en Guds Söner-konsert säkert vara svårsmält. Det är möjligt att alla på Fylkingen inte heller svalde deras ljudperformance, vars grund bestod i att Leif och Kent använde mikrofonförstärkta räfsor som de krattade stenar med på scenen. Henrik Rylander och Joakim Nordwall från Skull Defekts ackompanjerade, om man kan säga så, på liveelektronik. Krattandet befann sig i det ljudande mellanregistret, och i centrum var också Tankred och Elggren som piruettande balettdansare med krattor som ståspetsskor.

Om Emeralds ska jag hålla mig kort (snart Fylkingendags). Från Ohio kommer den här trion som lite för mycket lyssnat på Tangerine Dream. Det kunde ju vara fint, Tangerine Dream var (mer än är) fantastiska. Emeralds, på elgitarr och synthar, sysslar med en annan men närbesläktad nutidsversion av den kosmische musik som Family Battle Snake förlyssnat sig på. Det är bra med inspiration - om det stannar där.

Burning Star Core, så. Kvällens höjdare och avslutare. C. Spencer Yeh är klassiskt utbildad violinist - ja, ni läste rätt; v i o l i n - och har sysslat med noise och improv i en massa olika hårda och stenhårda sammansättningar. Burning Star Core har samarbetat med många (Thurston Moore, Chris Corsano, Comets on Fire) men på Fylkingen är Yeh solo med elektronik och fiol. Han slösar ingen tid, skär tvärsäkert ut de rätta skivorna av de ljud han för stunden vill arbeta med, använder stråken, eller två stråkar, lägger till ett melodiskt tema, en fältinspelning eller en fet rundgång. Det är enastående bra, en rik musik och ljusår ifrån det "oljud" som noise vanligen hämtas ihop med. Mer, det är känslan jag surfar ut på. Mer Fun.

Sven Rånlund


Dag 3, 19 september:

Den andra No Fun-dagen på Fylkingen var något svagare än fredagens kontrastrika öronfest. Men även den här kvällen fick man höra hur många olika stilar och uttryck som ryms inom paraplybegreppet noise. Ja, noise och noise, vet inte om Carl Michael von Hausswolffs magnifika konsert var noise, men, ja, mer om det senare.

Först ut danska Family Underground, en ny bekantskap för mig. Och det var bra, tydligen brukar de även syssla med mer psykedelisk musik, men nu var det stenhård noise, inga mellanlägen, men inuti manglet rörde sig musiken och frambringade massiva nyanser. Två medlemmar på elektronik, den ene spelade även gitarr, och hanterade stråke eller klinga eller liknande, vilket skapade vassa droneljud. En bra start på kvällen, in i stormens öga med en gång.

Vad ska man säga om Sewer Election? Dan Johanssons enmansprojekt. En konsert när han visade splatterfilm till musiken på GEIGER-festivalen 2008 gjorde mig skeptisk, men senare har jag uppskattat det jag hört på skiva, som iDEAL-släppet Kassettmusik. Den nämnda skivan börjar med kväljningar, så även No Fun-konserten. Han står bakom en slags skärm, med mikrofonen långt ner i halsen. Vad ska hända? Äckligt, men ett dramaturgiskt grepp som fungerar. Och så – pang – stenhård, ilande noise i några minuter. Han bankar skärmen mot golvet. Mike Connelly (Wolf Eyes, Hair Police) ställer sig längst fram bland publiken och diggar liksom en del andra noiseheads. Konserten varade i 10-12 minuter. Explosivt. Vissa ropade på mer, men det räckte. En perfekt längd för den här typen av utbrott.

Oneohtrix Point Never hämtar – precis som Emeralds – näring från den tyska kosmische-skolan. Daniel Lopatin heter mannen bakom det mystiska namnet. I början är det ett hopkok av beats, loopar och melodier. Det känns som han prövar sig fram, leker, stjäl från popparken, innan de kosmiska inslagen blir starkare och starkare, med varma, bubblande synthljud som kontrasteras av space-liknande ljud,; jag ser framför mig ett andeväsen som seglar omkring i en kapsel i rymden och skriker efter kontakt. Särskilt andra halvan av konserten var riktigt bra! Och även om en del gamla favoriter lockade är det alltid kul att upptäcka ny musik.

Däremot var Religious Knives något av en besvikelse. Maya Miller och Mike Bernstein gjorde tidigare musik som Double Leopards, med Religious Knives har de ibland lämnat drone/noise-inslagen för en mer traditionell indie/psyk/experiment-rock, som på fjolårets Ecstatic Peace-släpp, där de var ett fullfjädrat rockband, med även bas och trummor. Nu var det kärnduon som spelade, egentligen borde det tilltalat mig mer, orytmisk, minimalistisk musik som upphävde tiden, ljud att vara i, men jag hamnade aldrig i rätt stämning, någonting saknades, fast jag vet inte vad, kanske var det bara jag som hade hoppats på att få höra dem förena droneelementen med taggig d-i-y-rock.

dror
Dror Feiler

Dror Feiler har aldrig gjort mig besviken. Inte live, i alla fall. På senare tid har jag mest sett honom med Lokomotiv Konkret, det legendariska svenska frijazzbandet som fortfarande krossar det mesta. Nu körde han ett soloset, med dator, rattar och saxofoner. Till en början är det mest jobbigt, ljusa, skärande saxtoner som bråkar med aggressivt brus. Men det växer och växer, han är en grym improvisatör och även om han gjort solonoisekonserter hur länge som helst tycker jag mig kunna se hur han verkligen lyssnar på ljuden, lyssnar på vad som händer, hur han ska gå vidare, styra upp det. Saxofonfingrarna kan inte vara stilla, angriper reglagen, saxofonen krigar mot det digitala, samtalar, slåss. Jag har sett honom ännu bättre, men puuuuh, vilken musiker, få , kanske ingen, är lika lyhörd för kaosets nyanser.

Jag har egentligen inget emot att det inte finns stolar att sitta på, men det var svårt att se artisterna på scenen, jämfört med i fredags. Carl Michael von Hausswolff såg alla. Han satt på en övre scen, en läktare typ, i ett hörn, med lampor och apparatur. Jag såg en konsert en gång med Carsten Nicolai (Alva Noto) där allting var perfekt. Kom att tänka på det nu, med Hausswolff, den svenska veteranen, som precis som Guds Söner i fredags, har spelat på Fylkingen många, många gånger förut, dock inte i en liknande, delvis, amerikansk, noisefestivalkontext. Om jag minns rätt har han gjort en skiva som heter Ström, och Hausswolff liksom bryter ner de elektroniska ljuden i dess minsta beståndsdelar. Han drejar fram partiklar, får en atom att vibrera. Samtalar med rummet, frekvenserna går in i kroppen, golvet dallrar, väggarna vibrerar. Avskalat. Och effektivt. Perfektion. I positiv mening. Precision. Festivalens hittills ”lugnaste” konsert, men den som kändes mest. En mästare i arbete.

Efter den stillsamma uppvisningen var det lite svårt att smälta Prurient (Dominick Fernow). Vid ett tidigare Sverigebesök var jag först ytterst tvivlande till Prurients performancenoise, han skriker, skriker, till mestadels förinspelad aggro-noise, med ryggen mot publiken. Men, successivt, kom jag in i det, och via en djupdykning in i plattan Black Vase (Load) som kom för några år sedan hade jag svårt att slita mig från avgrunden. Men nu har jag inte riktig ork eller koncentration att lyssna ordentligt, utan konstaterar mest att festivalen har visat upp ännu en gren av noiseträdet. Men Sewer Election var bättre, om man ska jämföra.

Midnatt. Vargarna har vaknat. **Redo att ännu en gång däckas av **Wolf Eyes. Och det blir så, de har ett fantastiskt sound. Det där skitiga, släpiga, hårda, krypande, rakt-i-magen-soundet. Jag önskar att jag sett dem även i torsdags, det var inga frijazznoiseutflykter överhuvudtaget, utan en partyspelning, eller, födelsedagsspelning, Nate Young fyllde år, han fick en öl av John Olson som sveptes i ett huj. Tråkigt att jämföra med tidigare spelningar, men Wolf Eyes är ännu bättre när de är svårare, går in ännu djupare i sin musik. Men. Som sagt. Armar i luften, BAM BAM BAM, **Mike Connelly **sliter av en gitarrsträng, stagedivar, Nate Young skriker, fan vet om vad, men jag köper det, rakt av. Amerikansk musik. Ett amerikanskt fenomen. Jag tänker på det, under konserten, det är som Wolf Eyes tar all amerikansk skräpkultur som någonsin existerat, trycker in det i en gigantisk maskin, som spottar ut rubbet, trasigt, slamsor, korvar, som – om man tittar, lyssnar, noga – har inslag av guld.

PM Jönsson


Dag 4, 20 september:

runolf2
Runolf, Koch & Lindström

Det var en elektroakustisk start på den sista No Fun Fest Sweden-kvällen. Sören Runolf, Mats Lindström och (tror jag, ursäkta om jag har fel) Anna Koch. Fylkingenrävar som gjorde en skarp konsert med elektronik och cello. Vad de gjorde, hur ljuden alstrades, gick mig förbi. Men det var ett intressant möte mellan äldre och ny elektronisk musik, mellan cello och apparater. Vibrerande spänningsfält, ljud som kändes extremt levande. Knäpp jämförelse kanske, men jag tänkte på pilbågar, elektricitet som spändes hårt och knäpptes iväg. Cellon som armborst.

Putrefier var något annat, men även här kastades ljuden ut, skoningslöst, skickligt. Jag måste erkänna att jag aldrig hört honom tidigare, Mark Durgan, gammal i gemet, har gjort noise med England som bas sedan mitten av 80-talet. Jag satt ner, trött, seg, för lite kaffe i kroppen, och kände basskorr tryckas in från väggen in i ryggen. Angenämt. Ett tag, när rytmerna studsade och fladdrade kändes det som Putrefier var en akademisk storebror till Kid 606. Eller nåt. Skicklig laboratorienoise, men jag hade tankarna på annat håll.

testicle haz
Testicle Hazard: Lasse Marhaug och Tommi Keränen

Märkligt att man kan känna lycka av brutalnoise. Lasse Marhaug har fått mig att jubla, nästan skrika av glädje vid tidigare konserter. Så även nu, tillsammans med Tommi Keränen, under namnet Testicle Hazard. Världsklass. Kan ens japaner vara lika bra? Det är extremt, hårt, monumentalt, men med massor av variationer, maskinerna lever, ljuden bryter sig ut från apparaterna, från datorerna, som en ilsken jätteorm, som kastar sig, med spasmer, slingrar sig omkring i vansinnigt tempo. Lysande när de stannar upp, behåller ett skärande ljud i säkert en halvminut innan manglet sätter igång igen. Dror Feiler skakar på bjällror. Kollegan Marhaug (de har gjort en del ihop på senare år) skakar på sladdar, maniskt, som han vill driva ut demoner ur kablarna.

Noveller var en lugnare historia. Noveller: Sarah Lipstate, som precis släppt ett album, Red Rainbows, på No Fun-generalen Carlos Giffonis skivbolag No Fun. Det startade sådär. Elgitarr, pedaler. Hon placerade gitarren på ett bord, spelade med stråke, skön dronemusik, ett tag, men det hände för lite, även om det var fint när hon plockade med fingrarna på strängarna. Möjligen är Noveller relativt ny som liveartist, jag läser att hon även gör film, jobbar med multimedia, kanske var det en visuell dimension som saknades.

Tvära kast. Från det ena till det andra. Noise och industri är ju nära släkt, och Enema Syringe hamnar i industrifacket, i det här fallet svensk industri, med rötter i 80-talets kassettscen. Kai Parviainen startade Enema Syringe som en duo 1985. Efter en paus på nästan 20 år är Enema Syringe igång igen sedan några år, som enmansprojekt. Jag, som är oinvigd, har ingen blekaste aning om det är 80-tals-låtar (misstänker det) eller nyare skapelser, men det spelar ingen roll, de småknäppa texterna fungerar på något märkligt vis, entusiasmen på scenen och bland publiken smittar av sig. I en alternativ värld är det hits, med medryckande beats och rader som Du kan aldrig ha det ogjort… Framförallt: kul, bra, att även svensk kassettindustri fick en plats på festivalen.

Den brittiske mångsysslaren Dylan Nyoukis (skivbolaget Chocolate Monk, solomusik, grupper som Blood Stereo, med mera med mera) gjorde en briljant konsert, eller framträdande/performance. Först var han röstkonstnär, text-ljud the Uk way, lysande, underhållande, imponerande. Strupsång, hyperbabbel, ja, allt möjligt. Sen såg jag dåligt, men eftersom akustiken på Fylkingen är fantastisk gick det att bara lyssna. Ärtor i skål. Knäckebröd. Stråke på objekt. Ja, fan vet vad han gjorde - men det var bra! Är man nyfiken finns det mycket Dylan Nyoukis på Ubuweb.

Hedonistisk experimentpunk. Pubertalt trams. Nyskapande dekonstruktion av rock. En explosiv avslutning. Förlösande noise/indierock/hardcore/grind-hybrid. Billiga poser. Frågetecknen är många. Det var längesedan en konsert gjorde mig så osäker. Många intryck, på en gång.

Ibland tyckte jag att Hair Police - live – var lika bra som fjolårets, bitvis, suveräna album Certainty of Swarms (No Fun). När osäkerheten enbart är positiv, man vet inte vad som ska hända, det känns som musiken kan ta vägen vartsomhelst. Mike Connelly är som en osäkrad kanonkula. Men, ibland, går det åt andra hållet, det blir förutsägbart, ännu mer skrik, och poserna står ivägen, kväver musiken. Märkligt band, på många sätt, Connelly sjunger, nej, skriker, och svingar gitarren som en bindgalen skogshuggare. I det här sammanhanget, i bandet han var med och grundade, för åtta, nio år sedan, i Kentucky, är han ännu mer i centrum än i Wolf Eyes. Robert Beatty, som spelar elektronik, är stenansiktet, står ofta med ryggen mot publiken, har en liten synth runt magen, och gör väl det mest intressanta rent musikaliskt, skärande ljud, och beats som inte vet om de ska trasas sönder eller flyga iväg. Och så trummisen, Trevor Tremaine, som efter, ja, fem minuter, klättrar upp på läktaren, halsar öl, leker spindelmannen. Med bar överkropp.

Vad jag förstår är det här Hair Police grej, ibland är det hur bra som helst, men – ungefär, som det ibland kan vara med Wolf Eyes - önskar jag att de skippar hardcoreestetiken, den amerikanska slå-på-bröstet-skiten, och fokuserar, presterar, vrider ut mer av sin potential, Hair Police skulle ju kunna vara världens bästa band. I en kvart, i alla fall. Samtidigt, tänker jag, jag hade säkert älskat det om jag vore 18 år igen. Och jag gillar hur jag inte kan bestämma mig, osäkerheten, hur musiken balanserar på gränsen till att falla ner i ett stup, i varje sekund.

Till sist: det var en kanonfestival. Framförallt bredden imponerade. Ingen konsert var den andra lik. Noise kan vara mycket. Ett träd med tusentals grenar.

PM Jönsson

Fotnot: Texterna har tidigare publicerats på soundofmusicbloggen.

Bilder: Anders Håkansson och Sven Rånlund

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry