Ny musik i gammalt valv

Ny musik i gammalt valv

Publicerad: fre, 2013-05-31 11:02

Föreningen Frim bjöd på celebert besök när de den 25 maj avslutade konsertsäsongen i Stockholm. Först ut det Berlinbaserade The Dogmatics och sedan brittisk-svenska Silence Blossoms. Två spännande grupper som tar helt olika vägar.

Konsert
Artist:
Dogmatics, Silence Blossoms
Plats:
Musikvalvet Baggen, Stockholm
Datum:
2013-05-25

Av: Magnus Nygren

Få musiker över huvudtaget riktar in sig på instrumentets själva klang lika mycket som Kai Fagaschinski från Berlin. Innehållet i de klangmässiga streck han blåser fram i klarinetten är sällsynt nyansrika och trollbinder det 30-tal personer som kommit till det gamla Musikvalvet Baggen i Gamla Stan i Stockholm. Tillsammans med pianisten med mera Chris Abrahams (från The Necks och andra grupper) bildade han The Dogmatics för några år sedan. Och till skillnad från grupper som The International Nothing och The Magic ID, där han också medverkar, ägnar sig The Dogmatics åt improviserad musik framför komponerad. Så var det i alla fall när de släppte skivan The Sacrifice for the Music Became Our Lifestyle och jag tror att det är så fortfarande.

”Hemligheten” med Fagaschinskis klang ligger i förmågan att spela flerstämmigt. Det är inte alltid så uppenbart men det ger soundet mycket näring och tillåter det växa internt snarare än volymmässigt. Att nämna lågmält i Berlinsammanhang är lite vanskligt då improvisationsmusiker i den tyska huvudstaden under en period nästan tävlade om vem som kunde spela tystast. Men visst är det ofta lågmält. Exempelvis när luftströmmarna aldrig lyckas forma en klang samtidigt som Chris Abrahams försiktigt pressar luften ur ett inlånat harmonium.

Även om Fagaschinski är varierad är det Chris Abrahams som styr styckenas inriktning. Mot Fagaschinskis klangliga streck spelar han i det första stycket korta pianoklanger antingen i diskanten eller i basen. Att lämna mellanregistret gör att han än mer formar sig som en motpol till klarinetten. När han tar sig an harmoniumet närmar han sig klarinettens utdragna struktur och låter bälgen sköta jobbet. Till skillnad från Fagaschinski är Chris Abrahams i grund och botten en ganska lyrisk pianist. Den framkommer inte minst när han låter händerna sakta rulla i specifika rörelser över pianotangenterna.

Det stringenta soundet hos The Dogmatics byts mot ett mycket mer murrigt när det är dags för brittisk-svenska Silence Blossoms. Efter en inledande ljudlig frustration hamnar trion i ett fascinerande mellanrum mellan tydliga låtar och noise på instrument och elektronik. Det fortgående pendlandet mellan dessa motsatser skapar en stor spänning i musiken. Musiksatta dikter av poeter som brittiska Sarah McGuire blandas med sträva elektroniska ytor och ljuva klanger från såg som trakteras ömsint av basisten Gus Loxbo.

Gruppen bildades 2010 när britten Sam Andreae bodde i Stockholm. Det är han som skriver låtarna och själv spelar han saxofon, som spänner mellan frijazz och melodiskt spel, elektronik och gitarr. Han sjunger – ofta reciterande – tillsammans med Hanna Olivegren som också spelar synt. Hos alla tre finns en uppenbar nyfikenhet och att de har roligt när de spelar är tydligt. Nyfikenheten visar sig i hur de söker upp en mängd musikaliska rum, en chipspåse får bli instrument, en ringklocka, elektroniskt brus blandar sig med Olivegrens vokala improvisationer och diktrader som ”building castles of shit and sand” som talar om både det jordnära och det uppbyggande.

Jag gillar det. Inte minst beroende på att jag inte vet om jag tycker det är vackert eller fult. En mycket subjektiv utsaga naturligtvis – och jag har varken problem med det fula eller det vackra – men jag brukar i alla fall själv veta.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry