Perspectives 2012

Perspectives 2012

Andrea Neumann och Birgit Ulher. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Dror Feiler. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Christine Abdelnour. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Joel Grip. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Lotte Anker. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Craig Taborn i Lotte Ankers trio. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Gerald Cleaver i Lotte Ankers trio. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Sofia Jernberg och Christof Kurzmann. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Daniel Higgs. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Objekt i Sophie Agnels piano. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Stine Motland, Jon Rune Strøm och Mats Gustafsson. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Joëlle Léandre, François Houle och Raymond Strid i Last Seen Headed. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Yunkan10. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Oblivia i Smegma. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Ju Suk Reet Meate i Smegma. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Lisa Ullén, Okkyung Lee och Nina de Heney. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Ikue Mori. Foto: Lars Jönsson

Perspectives 2012

Publicerad: ons, 2012-04-25 15:14

Två dagar av musik i världsklass. En mekanisk verkstad, tysta rum och skavande frenesi dyker upp i tankarna på Magnus Nygren när han rapporterar från Perspectives 2012.

Konsert
Artist:
Perspectives 2012
Plats:
Västerås
Datum:
2012-04-20 - 2012-04-21

Av: Magnus Nygren

Åter hamnade Västerås i den internationella experimentmusikens absoluta centrum under helgens Perspectives 2012, två dagar av musik i världsklass. Artister från USA, Tyskland, Norge, Österrike/Argentina, Sverige, Korea/USA, Danmark, England, Kanada, Frankrike, Japan och Island rumsterade i musiken och förde den till en mängd kreativa områden, tillstånd och stämningar. Med ingångar från olika håll till detta experimentella musikaliska rum satte Lisa Ullén och Joachim Nordwall ihop ett program som både var kvalitativt och skiftande. Världsnamn som pianisterna Sophie Agnel och Andrea Neumann, cellisten Okkyung Lee, saxofonisterna Lotta Anker och Mats Gustafsson, basisten Joëlle Léandre, legenderna i Smegma växlade med inhemska stjärnor som vokalisten Sofia Jernberg, basisterna Joel Grip och Nina de Heney, trumslagaren Raymond Strid med flera. Mekaniska verkstäder, tysta vrår och skavande dramatik dyker upp bland alla de konserter som spelas, från solo till tiomannaband.

Konserten med den franska pianisten Sophie Agnel tillhör de allra bästa. Med objekt preparerar hon flygeln så att den snarare påminner om en mekanisk verkstad än något annat. Det preparerade pianot uppträder ofta med lågmält sound, inte när Agnel tar det i besittning. Mycket kraftfullt lyfter hon fram alla de hemligheter som ligger och ruvar i flygelns kropp. Pulser och rytmer träder fram jämte distinkta klanger i ett växelspel som skapas med kulor, trådar, burkar, klubbor med mera. I denna täta men samtidigt transparenta klangmassa dyker dessutom hennes väl avvägda spel på klaviaturen upp. Resultatet är rent drabbande. Med små attiraljer får hon klangerna att verka horisontellt och i flera lager. Djupet får en att fascinerat fundera på hur hon lyckas göra detta akustiskt utan sequencers, elektronik, datorer eller liknande.

Festivalen är full av solokonserter. Och hur individuell och mångfacetterad denna utsatta och krävande form är framgår av alla de olika temperament och tekniker som träder fram. Mats Gustafsson är en av fantomerna på området och i en tredelad konsert besöker han flera musikaliska områden. Oftast föredrar jag hans saxofonspel framför elektroniken, men här i Västerås får han verkligen till det med elektroniken. Den ena av två ljudkällor ramar in medan den andra skrapar och skaver. Det är högt och det träffar magen snarare än huvudet i grovkorniga attacker. Kanske är det så att han mer och mer framträder som elektronist snarare än en saxofonist som spelar på elektronik? Med cirkulära och intensiva rörelser fångar han mitt intresse även på sopransaxofon. Däremot lyckas han inte riktigt när han kör parallellt med barytonsax och elektronik. Kraften hittar ingen riktigt form utan sipprar ut i intet.

mats
Mats Gustafsson. Foto: Lars Jönsson

Likheterna mellan Dror Feiler och Mats Gustafsson är intressanta. Båda spelar på kraft och blandar blås med elektronik med hög volym. Men på konserten på Västerås konstmuseum är Feiler förhållandevis bred. Ibland är det rent oväsen, ibland traditionellt vackert, ofta balanserar han däremellan. Just i detta mellanrum hittar jag en av de saker jag verkligen gillar med Dror Feiler: allt är inte vad man först tror att det är. När ljudmattan är som mest intensiv och ruggig hör jag exempelvis vackra nyanser färga helheten. Det är naturligtvis inte vackert i traditionell mening, men just det är själva poängen. Det finns någonting där bortom det konventionella… En av låtarna tillägnar han den saxofon som fortfarande sitter bakom lås och bom i Israel efter militärens angrepp på Ship to Gaza häromåret. Melodiskt spel bryts av med arga utbrott. En form av soundtrack som talar om både sorg och ilska.

Till soloutövarna hör även amerikanska Zomes (Asa Osborne) som med keyboard och trummaskin charmar publiken med ytterst enkla och upprepade melodier, Daniel Higgs med sin banjo och Aaron Dilloway med elektronik. Ikue Moris suggestiva electronica bildsatt med marionetter på en stor skärm faller jag dock inte för. Det gör jag däremot för den svenske basisten Joel Grip. Inom den improviserade världen där instrumentens klanger under de senare decennierna förflyttats till oigenkännlighet tar Joel Grip tillbaka kontrabasens sound med besked. Och han gör det inte i huvudsak med virtuositet utan med humor och en direkthet som inte blundar för småfel och korta tveksamheter. Dessa byggs istället in i helheten och blir krön musiken tvingas runda och påverkas av. Med det menar jag inte att Grip inte behärskar sitt instrument. Tvärtom! Det handlar om ett förhållningssätt som faktiskt – stora ord till trots – har med livssyn att göra. Tar man bort skavankerna, vad finns då kvar?

Frågor om musikens själva väsen dyker upp flera gånger. Under saxofonisten Martin Küchens och slagverkaren Seijiro Murayamas mycket lågmälda konsert frågar jag mig flera gånger vad det är som trots allt håller mig kvar och som jag verkligen gillar att höra. Med enbart en cymbal och en virveltrumma formar Murayama ytterst små ljud, Küchen lossar munstycket på saxofonen eller står till och med och svänger två papprör rytmiskt men utan ljud i luften! Det blir en form av performance som också berättar att mycket av dess innehåll går förlorat när musiken förflyttas bortom konsertlokalen. En inte oansenlig del av musikens koncentration tycks ligga i det visuella. Då märker man också rytmikens stora betydelse, hur subtilt den än framträder.

Vid tidigare festivaler har den manliga dominansen varit uppenbar, något arrangörerna också fått kritik för. Med ny regim har könsfördelningen jämnats ut betydligt. Nämnda Sophie Agnel är bara en av många kvinnor på festivalen. Trumpetaren Birgit Ulher och Andrea Neumann med sitt ”inside piano” har länge varit betydande namn inom improvisationsmusiken. I Västerås spelar de för första gången i duoformatet. I sökandet efter referenspunkter är det enklast att gå direkt på det abstrakta förhållningssätt som finns inom konstvärlden. Med små klangliga punkter bildar de helheter i en rent pointillistisk skola. Att hitta yttre mening är svårt, den stora behållningen ligger snarare i verket i sig, i hur det formar sig och i hur det upplevs. Det finns ingen funktion att tala om, men är ändå så oerhört rikt. Kanske ligger det i direkt analogi med det John Cage skrev om det konstnärliga samvetet i boken ”Silence”, och som Torsten Ekbom påminde om i boken ”En trädgård av ljud” som kom för några år sedan:

”Man gör inte vilka experiment som helst, utan man gör vad som måste göras. Med detta menar jag: man försöker inte med sitt handlande berika sig, utan man gör vad som måste göras; man försöker inte med sitt handlande bli berömd (framgång), utan man gör vad som måste göras; man försöker inte med sitt handlande framkalla njutningar för sinnena (skönhet), utan man gör vad som måste göras; man försöker inte med sitt handlande grundlägga en skola (sanning), utan man gör vad som måste göras. Man gör något annat. Vad annars?” (från John Cage, ”Silence”)

Visst, det är svårt att inte tycka att Cages ord idag låter pretentiösa och nästan martyrliknande där konstnärsrollen ställs på piedestal och blir ett kall. Men jag tror ändå att konstnärlig verksamhet också måste kunna bedömas bortom funktion och mening, som något som rätt och slätt är.

fred
Katt Hernandez och Fredrik Ljungkvist i Yunkan10. Foto: Lars Jönsson

Frijazzen har alltid haft ett stort utrymme på Perspectives-festivalen. Så även i år. Från Eric Oskarssons (som spelat på samtliga fyra festivaler) expressiva pianokvartett till Lotte Ankers trio med Craig Taborn och Gerald Cleaver samt tiomannabandet Yunkan10. Den danska saxofonisten Lotte Anker bygger långsamt, faktiskt förvånansvärt långsamt under den här konserten. Själva musiken befinner sig i två plan, på ett metaplan där den sakta växer mot ett givet crescendo, på ett närmare plan där detaljerade rytmer och klanger lyfts fram och verkar. Det nuddas, skapas cirklar, Taborn rör försiktigt vid pianots tangenter, Cleaver använder känsligt visparna och Anker är lågmäld och övertygande på en och samma gång. Riktigt bra, om än det kraftfulla crescendot gärna skulle kunna komma lite tidigare. Fredrik Ljungkvists Yunkan10 gör en bra konsert, men de är inte lika bra som de brukar. Lika delar arrangemang som fritt spel brukar vara receptet, med några nya låtar på repertoaren förflyttar tyngdpunkten till det arrangerade. Därmed förlorar helhetsintrycket lite av balansen och de unisona och kraftfulla arren lite av sin effekt.

Så långt frijazz. En av de stora behållningarna, förutom enskilda konserter, med Perspectives-festivalerna är den musikaliska bredden. Oavsett vilket håll man kommer från finns det alltid nya intryck att insupa: Dronemusiken med Oceans of Silver & Skulls med Joachim Nordwall, Mark Wastell med flera, röstimprovisatören Stine Motland som spelar med saxofonisten Mats Gustafsson och basisten Jon Rune Strøm, fusionsmusikens Thymeshift featuring Hilmar Jensen, frirockarna Smegma som blandar allt från rock till frijazz och kosmisk bakgrundsstrålning, improvisatörerna Joëlle Léandre/François Houle/Raymond Strid i Last Seen Headed eller den lågmälda kvartetten med Christine Abdelnour, David Stackenäs, Raymond Strid och Patric Thorman.

Vad som däremot är ganska sällsynt är intryck man inte riktigt vet vad man ska göra med. Duon med den österrikiske Christof Kurzmann och vokalisten Sofia Jernberg närmar sig faktiskt det området. En ganska skön osäkerhet dyker upp, deras gemensamma verk av rock, improvisation, sång med eller utan ord, inslag av ett berättande som liknar Laurie Andersons, suggestioner, elektronik och samplade instrument drar undan mattan under mina fötter när det gäller rent tyckande. På ett plan fungerar det inte riktigt, det är lite för tunt, på ett annat sätt tilltalas jag genom att de försöker bredda den experimentella musiken på ett inte oävet sätt. Jag vet inte riktigt var jag landar. Jag kommer att fortsätta att fundera på den konserten.

Slutligen en av de bästa konserterna, den med pianisten Lisa Ullén, cellisten Okkyung Lee och basisten Nina de Heney. Tre temperament som befinner sig på samma våglängd. Det är stor dramatik i musiken. Det är kraftfullt. De tre stränginstrumenten löper parallellt utan att försöka utmana varandra, istället utmanar de världen. Okkyung Lees cello fullständigt skaver fram klangerna på ett sätt jag inte upplevt förr.

Den öppna attityden och det nyfikna sökandet genomstrålar hela Perspectives 2012-festivalen på ett alldeles utmärkt sätt. Det är en plats för lyssnande, men också en plats för möten mellan människor som är intresserade av kreativ musik. Tillsammans med det faktum att artisterna - både nationellt och internationellt – tillhör de allra finaste gör utbytet och festivalen så oerhört viktig.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry