Peter Brötzmann & Paal Nilssen-Love Duo

Peter Brötzmann & Paal Nilssen-Love Duo

Paal Nilssen-Love och Peter Brötzmann på Victoriateatern i Malmö. Foto: Henrik Jöhnemark

Peter Brötzmann & Paal Nilssen-Love Duo

Publicerad: tors, 2013-04-04 18:58

Explosivt spräck men också grovkornig kärlek. Blåsaren Peter Brötzmann och trumslagaren Paal Nilssen-Love spelar på delvis likartade strängar när de som duo inleder en Europaturné i Malmö. Soundofmusic var där.

Konsert
Artist:
Peter Brötzmann & Paal Nilssen-Love Duo / Katrine Amsler
Plats:
Victoriateatern, Malmö
Datum:
2013-04-03

Av: Magnus Nygren

Tyske Peter Brötzmann och norske Paal Nilssen-Love. Åldersskillnaden må vara stor mellan dessa briljanta musiker men de hittar in i varandras spel på ett strålande sätt när de i onsdags inledde en tvåveckors Europaturné med spelning på Victoriateatern i Malmö. Kända för sina explosiva och expressiva spelsätt skulle det kunna bli för mycket av det goda i detta möte, men det blir aldrig så. Fascinationen över hur kraftfulla de faktiskt är släpper inte, och det finns en hel del variation och uppfinningsrikedom i de långa musikaliska förloppen.

Med en snart 50-årig musikalisk karriär har Peter Brötzmann haft en avgörande betydelse på framförallt den europeiska improvisationsmusiken, men även den amerikanska i och med Chicagotentetten som han drev mellan 1997 och 2012. Han blåste tidigt skiten ur de flesta och blev frontfigur för den tyska improvisationsmusiken som alltid befunnit sig närmare jazzen än exempelvis den brittiska.

Jazzens närvaro märks tydligt redan i den första improvisationen på Victoriateatern. Rytmiska klangvandringar på tenorsaxen svänger bland raka sträck av tunga toner och hopvecklade tonkluster. Brötzmann gråter, klagar och skriker men släpper också garden och släpper in publiken i vad som skulle kunna kallas grovkorniga kärleksförklaringar. De senare kommer dock mest till sin rätt när konserten når slutet – förutom extranumret – och han spelar Ornette Colemans ”Lonely women” med stor känsla på altsaxofonen. Kanske är det här han är som allra bäst, när hans spel naket och utan all form av ornamentering är så bländande vackert.

Innan vi hunnit dit har han dock hunnit rensa luften med primalskrik och energiska utbrott vid sidan av sträv varsamhet och innerligt spel. Bland annat med tarogato, detta klarinettliknande instrument från östra Europa med sin djupa fylliga klang. Med hela handflatan betvingar han instrumentet och får det att ljuda bortom det vanliga. Det är en fröjd att se honom spela, hur han fortfarande är så full av insikt och nyfikenhet.

Under hela konserten är det intressant att höra hur likheterna mellan Peter Brötzmann och Paal Nilssen-Love träder fram. Attacken är lika explosiv, uthållighet är en kvalitet hos dem båda och deras tekniska drivenhet tar sig förbi det maskinella och går in i tillstånd av förkroppsligad maximalism. I detta varande lyckas Paal-Nilssen-Love ändock att markera accenter och skapa sväng. Genom att variera torrt pukspel med vasst cymbalspel skapas mångfald. Precis som Brötzmann visar han också varsamhet vid ett flertal tillfällen. Man medan Brötzmann byter mellan blåsinstrumenten byter Nilssen-Love mellan olika former av stockar, vispar och klubbor och förändrar hela ljudbilden.

Improvisationsmusik handlar till stor del om tillit och utbyte. På konserten är detta är mycket tydligat. De lyssnar på varandra, spelar ömsom med och ömsom mot varandra. Men hela tiden driver de på varandra. Tillsammans med deras stora musikalitet tror jag att det är det som är nyckeln till varför denna musik – som egentligen inte längre överraskar den vane lyssnaren – fortfarande är så vital och nödvändig i sin överrumplande direkthet. Som i extranumret som är en vild ritt i monstruöst tempo. Och som det svänger!

Danska Katrine Amsler, bland annat från gruppen Television Pickup och drivande i bolaget Boogie Post, inledde kvällen. Med loopar och samplingar formar hon mystiska grundtillstånd som kompletteras med enkla melodiska teman på syntar och piano. Aningar om kammarjazz dyker upp när hon sätter sig vid klaviaturet. Men mest intressant blir det när det suggestiva tar sin plats och envist ligger kvar. Rörelsen upphör och musiken träder in i stillastående tillstånd.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry