Röd kostym och lördagsgodis på Kulturhuset

Röd kostym och lördagsgodis på Kulturhuset

Andrea Belfi. Foto: Henrik Strindberg

Röd kostym och lördagsgodis på Kulturhuset

Ludvig Elblaus. Foto: Henrik Strindberg

Röd kostym och lördagsgodis på Kulturhuset

Publicerad: mån, 2011-10-24 13:01

Under lördagskvällen huserade Fylkingen på Sound of Stockholm-festivalen med en serie starka akter inom gränslandet mellan det akustiska och det elektroniska. Det bjöds på abstrakt techno, elektriska trumpeter och utvidgat slagverk som övertygade och fick Soundofmusics Johan Redin att redan längta till nästa års festival.

Konsert
Artist:
Andrea Belfi / Ludvig Elblaus / Axel Dörner / Jassem Hindi
Plats:
Kulturhuset
Datum:
2011-10-22

Av: Johan Redin

Festivalen Sound of Stockholm avrundade lördagen med en serie starka akter inom gränslandet mellan det akustiska och det elektroniska.

Först ut var den italienska slagverkaren Andrea Belfi som knappast skall beskrivas som en ”stark akt” i den betydelsen att publiken fick en smocka på stigbygeln. Det var lågmält, med en volym som aningen överstiger stereoanläggningen hemmavid. Belfi vill tänka slagverk på ett nytt sätt: på skivan Between Neck and Stomach (på svenska Häpna 2002) omvandlade han sin lägenhet till ett enda stort instrument; på skivan Knots (Die Schachtel 2008) mer ”konventionellt” om än med en rytmiskt avvägd blandning av stråkklanger, vispar, handtrummor och elektronik. I kulturhusets hörsal fick vi höra en utveckling av det senare, fast mer med betoning på samspelet mellan elektroniska loopar och sparsmakade beats. Det blev som sagt tillbakahållet, vilket jag misstänker beror på att något med det tekniska inte riktigt fungerade som det skulle. Men Belfi rodde det i hamn, med ett lugn och en min som fick honom att framstå som en improvisationsmusikens samuraj.

Ute i foajén hade den unge svenske Ludvig Elblaus, som också spelar med ensemblen The Schematics, dukat upp med laptop, mixerbord och elektroniska prylar. Elblaus arbetar i programspråket SuperCollider. Framgångsrikt måste jag säga. Konserten gick mer i riktning av abstrakt techno än mediterande, ljudknarkande improvisation. Elblaus rörde sig obehindrat och ganska snabbt framåt. Han letade upp sköna repetitiva moment, stannade upp, undersökte en stund… och sedan vidare. Det utvecklade sig till ett stycke skön musik med avslappnad attityd. Kanske var det hela aningen för långt. Eftersom Elblaus ständigt slog in på nya spår så blev det aningen otydligt vart han skulle ta det hela, och det kändes som koncentrationen låg mer på vad som uppenbarade sig för tillfället än slutstationen. Ett kortare set hade nog varit än mer övertygande.

Den avslutande duon med Berlins trumpetlegend Axel Dörner och Beirutscenens Jassem Hindi på elektronik och objekt bjöd på en imponerande, stundtals thrillerartad, blandning av precisa moment, smärtsamma högfrekvenser, gurglingar och fågelkvitter. Dörner hade kopplat någon form av elektronisk apparatur direkt på trumpeten som omvandlade tonerna och snabbt kunde sträcka och korta dess längder. Festivalen hade alltså inte bokat den tyste och pysande Dörner utan en noisemusiker i slickad röd kostym. Det är fascinerande att kombinationen trumpet och elektronik kan ta sådana vägar, från Miles Davis över Toshinori Kondo till Dörner. Hindis kombination av kassettbandspelare, mixer och kontaktmikrofoner (som fick tjäna som projektionsyta för både händer, pinnar och mun) gav ett lika starkt intryck. Spelet var så tight att det mer kändes som inrepeterade förlopp än improviserade. Men, likt Elblaus, kände jag även här att det hade suttit som spiken i mattan om de hade skurit de sista tio minuterna. Som en vän med samma känsla sade i pausen: ”kanske ville de inte avsluta med fågelkvitter…” Men varför inte? Hursomhelst var det en fantastisk session.

För kvällens program stod Fylkingen, vilket nog framstod med all tydlighet. Hand i hand med Stockholms Saxofonkvartett, som i festivalens föregående konsert spelade stycken av bl.a. Hanna Hartman, Marie Samuelsson och Johan Svensson (vilken jag tyvärr inte kunde bevista) visar festivaltänkandet på uppvisande av den fantastiska bredden inom ny musik. Det är med stor nyfikenhet och förhoppning jag längtar till Sound of Stockholm 2012!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry