Rökig afton på Hörbar

Rökig afton på Hörbar

Rhodri Davies, den elektriske harpisten.

Rökig afton på Hörbar

Publicerad: tors, 2011-11-17 18:58

Den walesiske harpisten Rhodri Davies besöker Hamburg för ett samspel med Birgit Ulher, Michael Maierhof, Gregory Büttner och Heiner Metzger. Bara ett stenkast från sexträsket Reeperbahn huserar de på klubben Hörbar, ett tillfälle att se improvisationsmusik i toppklass som Soundofmusics Johan Redin inte vill missa.

Konsert
Artist:
Rhodri Davies + Stark Bewölkt Quartet
Plats:
Hörbar, Hamburg
Datum:
2011-11-16

Av: Johan Redin

Om man nu, som av en händelse, råkar befinna sig i sexträsket Reeperbahn i Hamburg – mer eller mindre en hel stadsdel tillägnad horeri, pornografiska produkter, ”filmvisningar”, tuttbarer, snabbmat och fylla – så finns det ett hopp om överlevnad om man drar sig i riktning mot St. Pauli och lyckas hitta en bakgata som anknyter till Birgittenstrasse. Har man bara nått fram dit skall man leta sig fram till nr 5 och sedan vidare in på bakgården, där den högkvalitativa biografen B-Movie håller till. Där inne råder fortfarande nittonhundratal, folk röker som borstbindare, ölen är billigare än bussen.

Som svensk scout gäller det nu att inte drabbas av panik bara för att folk inte gör vad myndigheterna säger. Tar man bara ett djup andetag (host) och närmare studerar klientelet skall man finna material för alla tänkbara historier att berätta om hemma framför brasan, med en konjak i handen, inför lystra vänner. ”Jag såg en man som liksom sågade i ett campingbord med en stråke; där fanns också en kvinna som spelade en trumpet som inte hördes, utan snarare knackade liv i något som såg ut som en ordinär metallskiva, och allt detta i en för gruppen uppenbar korrespondens med en man som strypt sin cello med klädnypor. Där fanns också två andra figurer: en som med yttersta koncentration släppte ned frigolitbitar och plastskedar på högtalarelement, en annan som med förborgad blick släppte lös en vibrerande massagehund på en liggande, tämligen oansenlig elektrisk harpa.”

Den etnografiska redogörelsen skall visa sig vara tryfferad, om än empiriskt fullständig. Stället går också under namnet Hörbar, en kyrka för dem som till vardags dyrkar industriellt muller och sonora övergrepp i alla tänkbara former. Men den helige kung Tinnitus är inte alltid herre i sitt eget hus. Har man, som jag, turen att kliva in en onsdagskväll så huserar där klubben ”Stark Bewölkt”, den nordtyska delstatens stoltaste improvisationsscen.

Kvällen till ära hade man bjudit in den nyblivna pappan och harpisten Rhodri Davies, och kvällens ensemble: the Stark Bewölkt Quartet – kompositören Michael Maierhof (preparerad cello), Heiner Metzger (sound table), Birgit Ulher (trumpet, radio) och Gregory Büttner (högtalare, vibrationer och objekt).

Davies öppnar med ett solostycke, framfört med absolut kontroll på hans specialbeställda miniatyrmodell av en harpa. Han framställer små, klingande ljud genom att vibrera klämmor som är fästa i strängarna, både genom att vrida harpan i pendlande rörelser och med e-bows. Det är balanserat, vackert, oefterhärmligt.

Efter Davis stycke kliver också kvartetten upp på scenen och tillsammans skapar de en betydligt råare ljudatmosfär, även om det inte handlar om särskilt offensiva utspel. Snarare möter de varandra liksom inuti en grovkornig textur som de hjälper varandra att kliva fram ur. Det knattar, puttrar, skrapar. Ljuden tycks brista i samma stund de framkallas, ibland påminner det om när man kliver i iskall skare. Stycket är lagom långt och avslutas med en märklig känsla av tillfredsställelse som delas av alla i salongen, musiker som publik.

Efter en behövlig paus av diskussion och rekreation i form av det lokala halväckliga ölet Astra är det så dags igen. Rhodri Davies tjänstgör fortfarande på scenen, denna gång i två triokonstellationer. Först ut är Davis, Metzger och Büttner som i olika planväxlingar får fram en ömsom förskjuten, ömsom sammanhållen ljudbild. Metzgers instrument, ett egenhändigt skapat ”ljudbord” (som i själva verket är en stor hypersensitiv mikrofonförstärkt yta) kommer till sin rätt när han obemärkt rör sig mellan wobblande vertikala ljud (med bordsbestick och stänger) och horisontella, lågt fransande rörelser med klädborstar.

P1060376_0_0_0_0.JPG

Sista setet består av Davies, Maierhof och Ulher. Här handlar det om ett mer flätat stycke, utan att det landar i något hack-i-häl-spel. Det finns punkter och pauser, stundtals råa, fula ljud. Maierhof har en smått kategorisk framtoning i sitt cellospel, rentav obstinat i sina tillfällen, som skapar en naturlig dramatik och därmed ger utvecklingen en intressant riktning. Davies spelar nu också med stråke, vilket tillsammans med Ulhers uppluckrade trumpet ger samspelet en ganska ömtålig form, trots de stundtals skarpa kanterna. Stycket ger ett koncist intryck, och avrundar kvällen på hög nivå.

Med dessa sista toner är det sent på Hörbar, rentav tidig morgon. En fantastisk tillställning, lika absurd i sin geografi som självklar i sin hyllning av det helt igenom omedelbara.

Foto: Gunnar Lettow

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry