Rockig jazzfestival i Ljubljana

Rockig jazzfestival i Ljubljana

James Blood Ulmers karismatiska personlighet och musicerande trollband publiken i Ljubljana. Foto: Jože Požrl

Rockig jazzfestival i Ljubljana

James Blood Ulmer spelade och sjöng sydstatsblues med magiska afrikanska rötter. Foto: Jože Požrl

Rockig jazzfestival i Ljubljana

James Blood Ulmer visade att blues också är ett slags transmusik. Foto: Jože Požrl

Rockig jazzfestival i Ljubljana

Craig Taborn och Mats Gustafsson, en dynamisk duo med fint samspel. Foto: Jože Požrl

Rockig jazzfestival i Ljubljana

Mats Gustafssons saxofonspel imponerade på festivalpubliken i Ljubljana. Foto: Jože Požrl

Rockig jazzfestival i Ljubljana

Publicerad: fre, 2015-07-24 18:35

2015 års Ljubljana Jazz Festival bjöd på fyra dagars högkvalitativ musik med allt från voodoo-blues och jazzrock till fri improvisation och Zappa-hyllningar.

Konsert
Artist:
Ljubljana Jazz Festival 2015
Plats:
Ljubljana, Slovenien.
Datum:
2015-07-01 - 2015-07-04

Av: Ann-Sofie Öman

Mycket jazzrock och magisk rotblues med gitarr och Belgien som huvudteman. Ljubljana Jazz Festival år 2015 skilde sig klart från tidigare upplagor. Men programmet gav musikaliska aha-upplevelser.

Den kanske mest omtumlande konserten gav den 75-årige amerikanske bluesgitarristen och sångaren James Blood Ulmer, som har ett gediget jazzförflutet med bland annat ett långt samarbete med Ornette Coleman bakom sig. Under framträdandet i Ljubljana sjöng och spelade han blues i en stil som i stora drag är typisk för blues. Men han gjorde det på ett sätt som lyfte fram den tidiga sydstatsbluesens djupa afrikanska rötter, med tydliga anspelningar på musikens funktion i sammanhang med svart magi och voodoo.

James Blood Ulmer, ursprungligen från sydstaten South Carolina, levererade enkla figurer i gitarrspelet och i sången. Figurerna repeterade han sedan om och om igen, med små men kontrasterande variationer inom ett mycket begränsat omfång av ackord, röst och i gitarrsolon. James Blood Ulmers karismatiska personlighet bidrog förstås till att hålla publiken på tårna, men faktum kvarstår: Han visade att blues kan vara ett mycket effektivt slags transmusik som utan tvekan borde höra hemma i experiment- och frijazzkretsar där strävan efter att skapa magi står högt i kurs.

En annan intressant sida av James Blood Ulmer, född 1940, var hans sångstil och sångröst, som ibland var ruskigt lika generationskollegan Jimi Hendrix, född 1942. En stund under Ulmers konsert försökte jag föreställa mig vad för slags musik Jimi Hendrix skulle ha spelat om han fortfarande hade varit i livet. Kanske, kanske hade han återvänt till rötterna och börjat spela urblues på gamla dar, på samma sätt som James Blood Ulmer. Det var spännande att i fantasin för en stund se Jimi Hendrix på scenen i stället för Ulmer - och att konstatera att det hade varit full möjligt. Jimis eld- och andra suggestiva experiment var inga moderna påfund. Rötterna fanns även för Hendrix del i det magiska Afrika.

Storbands-jazzrock
Festivalprogrammet inleddes med det belgiska storbandet Flat Earth Society som bjöd på en hylling till Frank Zappa med egna mycket komplexa jazzrock-kompositioner, med mer eller mindre uppenbara referenser till Zappas musik. Bandets ledare Peter Vermeersch hade skrivit ett stort antal av låtarna, från den 30 år gamla Fast Forward till helt nyskrivna Graveyard Scuba, med bara ett par veckor på nacken.

"Alla i bandet är Zappa-fans, men den störste Zappa-älskaren är ändå vår gitarrist Pierre Vervloese. En av våra låtar, Abracadabra, har han satt ihop av Zappa-riff. Pianisten Peter Vandenberghe har också skrivit flera kompositioner", sade Peter Vermeersch.

Storbandet består av musiker som alla har spelat länge i bandet. Det märktes på framförandet. Alla var fullkomligt avspända och hade tid att ge varandra uppskattande ögonkast och kika lite på publiken, trots den komplicerade musiken.

"Redan tidigt bestämde jag mig för att jag ville ha ett storband där musikerna var desamma hela tiden. Nu har jag det", sade Peter Vermeersch.

Full frihet
Ett annat belgiskt band på Ljubljana Jazz Festival var trion Dans Dans, med den traditionella sättningen gitarr – Bert Dockx, trummor – Steven Cassiers, och bas – Lyenn, eller Frederic Lyenn Jacques som han egentligen heter. De tre unga grabbarna började spela tillsammans för 4-5 år sedan och har ännu inte hunnit etablera sig internationellt.

"Vi spelar inte ofta utanför Belgien. Men vi har en trogen publik där hemma", sade Bert Dockx efter konserten.

Lyenn är kanske den som är mest känd av dem för sitt samarbete med den amerikanske singer-songwritern Mark Lanegan. Men de har allihop engagemang i olika projekt. Gitarristen Bert Dockx finns med i bandet Flying Horseman och har ett soloprojekt där han spelar akustisk gitarr och sjunger egna folksångsliknande melodier. Lyenn har en duo där han spelar kontrabas med harpisten Ann Eyserman och dessutom ingår han i projektet Champ d'Action, där profilen är nutida klassisk musik.

Trummisen Steven Cassiers är den mest lågmälde av dem utanför scenen, men på scenen tar han för sig och är drivande. Han bär upp mycket av musiken när bas och gitarr ger sig ut på vilda turer i en stil- och citat-djungel som få har en chans att hänga med i.

Komplementärstil
I musikteoretiska sammanhang finns begreppet komplementärrytmer, som beskrivning på olika rytmiska figurer i en och samma komposition eller låt. I fallet Dans Dans ligger det nära till hands att införa ett nytt begrepp: komplementärstilar.

"Det där med att blanda stilar och citera är en personlig grej. Vi har allihop full frihet att göra i stort sett vad vi vill. Vissa låtar är mer strukturerade än andra", förklarade Bert Dockx.

"Vi spelar hela tiden i olika sammanhang och i olika stilar. Vi försöker låta bli att tänka på det", tillade Steven Cassiers.

"Faktum är att vi inte har repeterat på ett år. Det är mycket mer improviserat än man kan tro. Men vi vet hur vi ska börja!", fortsatte Bert Dockx.

Deras mycket sammansvetsade spel, med oväntade vackra melodiska inslag av fokmusikkaraktär, är så naturligt och skickligt och homogent att det är omöjligt att lämna dem utan att fråga var de fick sin musikutbildning någonstans.

"Bert och jag studerade ihop på Jazz-Studio i Antwerpen och sedan på konservatoriet i Bryssel", sade Lyenn.

"Jag gick på konservatoriet i Antwerpen", svarade Steven Cassiers.

Experiment
Ljubljana Jazz Festival utan experimenterande saxofonister vore otänkbart. I år hade festivalledningen valt att satsa på Mats Gustafsson i duo med pianisten Craig Taborn samt den unga danska saxofonisten Mette Rasmussen i duo med den amerikanske slagverkaren Chris Corsano. Deras respektive konserter var mycket olika, men ändå så lika. Gustafsson/Taborn stod för det kraftfulla och effektfullt dynamiska, medan Rasmussen/Corsano gav en mer kontrastrik och melodiskt lyrisk konsert. Särskilt Mette Rasmussens naturhornslika spel på saxofonen utan munstycke var gripande, men det avlöstes snart, utan krusiduller, av exploderande kaskader av ohejdade råa öronbedövande vilddjurstjut. Såväl Mats Gustafsson som Mette Rasmussen spelade en konsert till under festivalen med Fire! Orchestra, som blev en klar publikfavorit med sin lättillgängliga experimentella jazzrock.

Festivalens avslutningskonsert handlade om improviserad progressiv rock modell 1970-tal, med det norska bandet Elephant 9 förstärkt med den svenske gitarristen Reine Fiske. Ljudproblem ledde tyvärr till att Fiske inte kom till sin rätt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry