Sofia Härdig och John Tilbury!

Sofia Härdig och John Tilbury!

Pianisten John Tilbury och sångerskan Sofia Härdig fann en alldeles egen ton under en magisk timme på Inter Arts Center i Malmö den 30 oktober under FrimSyds arrangemang.

Sofia Härdig och John Tilbury!

Publicerad: tis, 2014-11-04 09:41

En del musikaliska möten är oväntade.
John Tilbury har jag följt i många år, lyssnat intensivt på hans långsamma, eftertänksamma spel. Samma med Sofia Härdig, jag har lyssnat på hennes expressiva röst, känt värmen i hennes engagemang. Utspelet har alltid varit starkt. Nyfiket sökande i Trio Switzerland, hudnära och känsloladdat som hennes senaste album.

Konsert
Artist:
Sofia Härdig och John Tilbury
Plats:
Inter Arts Center / FrimSyd Malmö
Datum:
2014-10-30

Av: Thomas Millroth

Deras historier är så olika. John Tilbury har monterat ner, granskat, lugnt byggt upp, somliga skulle kalla det cerebralt, jag tycker det har varit musikaliskt skapande utan jäkt och noga avvägd innerlighet. En frågande hållfasthet, ständigt beredd på små viktiga förskjutningar. Sofia Härdig är yngre och har ett rock-förflutet. Hon har rört sig med expressiva gester, som hon alltmer hämtat hem. De startar och slutar precis under huden, men under vägen tar de stora svängar, tar några extra varv för att hämta in mer känslor. Hon har alltid en intensiv vilja att övertyga, fylla ut och måla breda vyer. Det händer mycket i hennes musik just nu.

Tilbury har en lång historia, som tilldels utspelats i AMM. En musik som ruskat ner hierarkier och liksom brer ut sig plant. Hans pianospel är som en långsam tålmodig blyertslinje, där det omärkliga trycket, den tvekande rörelsen och de skiftande vibrationerna spelar hela rollen. Med Sofia spelade han precis så. Långsamt lät han musiken teckna en linje, några ackord ströddes ut, de förbands, framförallt lunkade en rörelse åt något håll, som måste landa i en sammanfattning. Tyst, återhållet, gick hon så in i musiken. Närmast förstrött nynnande, som för att smaka på musiken, hitta linjer av melodier i den. Dem antydde hon. Men så händer det märkliga. Tilbury spänner ut musiken till ett avlägset skimmer. Då finner Sofia delar av, bitar en text. Hon fastnar för några ljud. Vokalen o töjs och komprimeras. Hon liksom lyfter och sänker den. Men den lämnar henne aldrig.

Hon håller kvar musiken inne i sin kropp. Rösten blir plastisk, de små skillnaderna blir lika avgörande som hos Tilbury. Men hon lyssnar och fastnar för andra ljud, några väsljud, men mest fastnade hon för den explosiva konsonanten k. Som fungerade ungefär som ett semikolon i musiken. Stannade upp, höjde uppmärksamheten.Hennes pärlband av röstljud, språkglittret, bredde ut sig över tiden. Ibland bröt en melodi in eller någon textrad som gick att höra. De två byggde en perfekt musik att hämta hem, en musik också att omge sig med, ett sätt att värja sig, göra något helt till sitt eget.Ibland kändes det nämligen som om Sofia just ryggade tillbaka, sköt något ifrån sig, då hon lät volymen stiga något eller då hon gjorde lätta elektroniska förvrängningar av rösten. Men alltid bara litet. Inget fick lämna henne. Och Tilbury tecknade långsamt vidare som i trans.

Medan Sofia halade in hela musiken och lät den röra sig i vågor under huden. Där stod hon äntligen, jag skulle våga säga, lycklig, med det mest återhållsamma och samtidigt mest innerlig självlyriska jag hört av henne. Ett stort ögonblick.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry