Sound of Stockholm 2015

Sound of Stockholm 2015

Lisa Ulléns täta pianospel satte prägel på konserten med Nuiversum. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Mariam Wallentin sjöng inte bara utan trakterade även skålar,bunkar och slagverk. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Nina de Heney i strålkastarljuset. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Amerikanske pianisten Matthew Shipp bjöd på en varierad solokonsert. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Shipp står med ena foten i frijazzen och den andra i mer konstmusikaliska uttryck. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Mette Rasmussens härliga saxspel förde tankarna till amerikanskt 60-tal. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Den ene av två kontrabasister, Johan Berthling, lade en stadig grund för musiken. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Den andre basisten, Torbjörn Zetterberg, stod för de mer rytmiska utspelen. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Raymond Strid glänste med ett underbart djupt och finkänsligt trumspel. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Brittiske improlegenden Paul Lytton var ett privilegium att få uppleva. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Paul Lytton, Johan Berthling och Mette Rasmussen. Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Mette Rasmussens "vansinnesprojekt" (artisternas egna benämning). Foto: Lars Jönsson.

Sound of Stockholm 2015

Publicerad: tors, 2015-11-12 11:58

2015 års upplaga av alternativmusikfestivalen Sound of Stockholm har gått av stapeln. Ett mycket lyckat evenemang där ett stort samarbete ledde till stora upplevelser.

Konsert
Artist:
Sound of Stockholm
Plats:
Olika scener i Stockholm

Av: Joacim Nyberg

Sound of Stockholm har gått av stapeln. Denna demokratiska festival vars fokus ligger på att lyfta fram marginaliserad musik såsom elektroniskt, impro, nutida och liknande, arrangerades för sjätte gången under fem dagar i Stockholm och möjliggjordes av ett härligt samarbete mellan FRIM, Fylkingen, SEKT, Samtida Musik och Studio 53. Jag ska erkänna att jag var en dålig festivalbesökare. Av de nästan 30 akter/evenemang som erbjöds lyckades jag bara närvara vid tre av dem, men dessa erbjöd intressant lyssning och var på olika sätt tankeväckande.

Först ut var Nuiversum som invigde festivalen med en timslång konsert på Kulturhuset. Trion öppnade med en spelsugen Nina de Heney (kontrabas), en tät Lisa Ullén (piano) och en försiktig Mariam Wallentin (sång/slagverk). De ägnar sig åt improviserad pop men ikväll ligger tonvikten på det förra elementet vilket är synd, för ganska snart inser man att deras målande improvisationer tenderar att stå lite stilla och att de är som absolut bäst när de kör mer låtaktiga upplägg där Wallentin får sjunga ut ordentligt med text. I de fria partierna händer ingenting. Själva konceptet med öppenheten och fusionen av pop och improvisation är intressant men lämnar samtidigt mycket att önska. Musiken är sömnig och osäker, och konserten kändes en timme längre än den var. Dock blev extranumret det bästa på hela konserten, med ett mäktigt ”komp” och klar vacker sång.

Om Nuiversum kändes osäkra så blev danska saxofonistundret Mette Rasmussen deras antites. Hon hade kvällen till ära handplockat ihop en supergrupp: Johan Berthling och Torbjörn Zetterberg kontrabasar, och Raymond Strid och Paul Lytton trummor/slagverk/mm. Denna instrumentation är inte direkt vanlig och man blir glad av Rasmussens kreativitet och självsäkerhet. Hon leder kvintetten genom en timme av dynamiskt böljande impro med ett saxspel som för tankarna till amerikanskt sextiotal. Hennes smäktande vibrato är underbart och hon spelar dynamiskt, finurligt och kraftfullt. Strid och Lytton har båda väldigt utstuderade och detaljerade sounds som hyllar de små ljuden och de fungerar perfekt ihop. De två kontrabasarna breddar ljudpaletten och resultatet är en vibrerande och knäppande kropp som är fyllig men samtidigt lätt.

Samspelet är makalöst och dynamiken finns där; folk tar paus, släpper in luft och spelar svagt, mindre konstellationer skapas och solister släpps fram. Både trummisarna och basisterna skiftar roller: målande/drivande, högt register/lågt register, arco/pizzicato, trummor/slagverk, osv. Ibland tar de del i skeendet tillsammans, ibland på egen hand och ibland inte alls. Det gör att ljudbilden är i ständig rörelse och att intresset bibehålls. Stundtals tappade musiken visserligen lite fart, men en timme utan paus är långt för en improkonsert, särskilt när det är ad hoc. Med tanke på detta så är det häpnadsväckande bra. Efter konserten pratade jag med musikerna och de var rörande överens om att det var en galen idé men att det var riktigt kul. Mette Rasmussen höll med. När jag frågade henne hur hon fått med sig Paul Lytton svarade hon: ”Jaa... Jag ringde honom och frågade om han ville vara med.” Det behöver inte vara svårare än så.

Det sista framträdandet jag upplevde under Sound of Stockholm är svårt eller till och med omöjligt att beskriva. Erik Bünger, född i Växjö men bosatt i Berlin, gör framträdanden som är en blandning av seminarium, performance, konsert och lite till. Han pratar om den mänskliga rösten ur en mängd olika perspektiv och hämtar material från lingvistik, historia, religion, filosofi, teknologi, musik och film och skapar ett finmaskigt nät av associationer och mer eller mindre galna kopplingar. Han gör det en stor portion torr humor som det är omöjligt att inte skratta åt. Titeln på framförande är ”The Girl Who Never Was” och är tredje och sista delen i en serie föreläsningar. Jag hade sett hans arbete tidigare och var förberedd (och förväntansfull) på vad som komma skulle, men Bünger lyckas ändå få mig ur gängor. Den mästerliga uppbyggnaden av materialet, det sakkunniga framförandet, stämningen och intensiteten gör att man sugs in och inte kan slita blicken. Man vågar knappt röra sig medan han pratar. Det är helt unikt och helt fantastiskt.

Ett par korta glimtar av två akter till hann jag förresten också med. Det första var Valerie’s Voice, fyra åmande gitarrspelande män med kaninhuvuden samt en raffig operasångerska med piska. Textmaterialet bestod av radikalfeministiska SCUM-manifestet av Valerie Solanas. Det var extremt pretentiöst, kontroversiellt för sakens skull och musikaliskt helt meningslöst. Marginellt bättre var KTH:s live-elektronikensemble Royal Live Electronics som framförde Lars-Gunnar Bodins ”Mare Atlantica”. Det kändes dock som tio debattörer som alla höll med varandra. Motståndslöst och väldigt snällt. Bodin, en av de viktigaste figurerna inom den elektroakustiska musiken i Sverige, var central för årets upplaga av SoS då han firar 80 år. Detta uppmärksammades med konserter, symposium med mera.

Sound of Stockholm erbjöd i år ett digert program och det smärtar mig att jag inte kunde närvara vid fler evenemang. De hade lyckats få dit populäre amerikanske pianisten Matthew Shipp (som enligt uppgift ska ha bjudit på en fin solokonsert), katalanska ensemblen Crossinglines gjorde Sverigepremiär, svenska trion MonoMono presenterade sina text-/ljudkompositioner, Fylkingen bjöd på klubbkvällar med namnkunniga akter som Rashad Becker och Ben Frost och Stenhammarkvartetten framförde nyskriven musik. Med mera och med flera. Men man skola icke gråta över spilld mjölk. Festivalen är hur som helst ett fantastiskt bevis på att det med lite vilja går att göra musikaliska stordåd, även i ett kulturkallt land som Sverige.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry