Sun Ra Arkestra

Sun Ra Arkestra

Sun Ra Arkestra, Nefertiti. Bilder: Christine Rydén.

Sun Ra Arkestra

Sun Ra Arkestra

Publicerad: mån, 2014-06-09 20:46

Spacehits och swing var i centrum när Sun Ra Arkestra - med en 90-årig ung Marshall Allen i spetsen – gästade Nefertiti i fredags. Det är över 20 år sedan Sun Ra dog, men konserten var ett bevis på att musiken är lika levande som någonsin tidigare.

Konsert
Artist:
Sun Ra Arkestra
Plats:
Nefertiti
Datum:
2014-06-06

Av: PM Jönsson

Jag såg Marshall Allen på Nefertiti för åtta år sedan med Henry Grimes, Fred Anderson och Avreeay Ra. En bra konsert som främst lyfte fram den i många år försvunna basisten Henry Grimes. I efterhand minns jag den i dag avlidna Fred Anderson – framåtlutad, med blueston i tenorsaxofonen - mer än Marshall Allen som i och för sig rörde sig i en Arkestrakontext, med blinkande mössa på huvudet, hypersnabbt spel med EVI (Electric Valve Instrument) och trots åldern var det inget tvivel om att han var pigg i sinnet.

När Sun Ra Arkestra ger sig ut på en lång turné i samband med att Sun Ra – Herman Poole Blount – död 30 maj 1993 - föddes för 100 år sedan i år har Marshall Allen blivit 90 år. I bandet finns andra musiker som varit med länge, som Danny Thompson (saxofon, flöjt), flertalet av dagens medlemmar gick med i bandet under 70-, 80- och 90-talen. I hög utsträckning förvaltar de ett arv, men Marshall Allen har även lagt till egna arrangemang och låtar.

Jag har läst entusiastiska recensioner från senare år, men det var ändå svårt att veta vad man kunde vänta sig. Flera gånger under kvällen dök en konsert med Mingus Big Band upp i minnet, musiker med olika kopplingar till Charles Mingus som förvaltar sin mästares musik på ett fint sätt. Minns att jag den gången fascinerades av relationerna mellan musikerna och så var det nu också; Marshall Allen är den självklara ledaren, spelevinken, som ibland, men mindre än väntat, viftar på händerna och triggar igång vissa av blåsarna eller vinkar fram Elena Wolay (Jazz Är Farligt, soundofmusic m.m.) som dansade under delar av konserten. Någon av åldermännen säger ”yeah, Marshall”, med tyngd och auktoritet, en av slagverkarna ler stort nästan hela tiden. Sammanlagt var de 14 musiker, det finns säkert hierarkier i bandet, tydliga och osynliga, men det var i mångt och mycket en kollektiv uppvisning, ett sammansvetsat band som med Sun Ra´s musik i centrum av gravitationsfältet fångade in stora delar av jazzens och den afro-amerikanska musikens historia.

Pianisten Farid Barron spelade ganska traditionellt, ibland rena stridestilen, det var mycket swing, en lång blues, rena musikalkänslan emellanåt, ekon av det sena 50-talets exotica (Les Baxter m.m. ) som kraftigt inspirerade Sun Ra, och så självklart explosioner av den fria jazz som arkestern successivt utvecklade. För mycket swing, för lite fritt, kan man tycka, men att konserten gång på gång landade i storbandsjazz var inget konstigt. Sun Ra pratade gärna om rymden, sög in egyptology och teosofi i sin tankevärld, men det som låg honom närmast hjärtat var Fletcher Henderson, Duke Ellington och den generationens storband. Fint att den eran tar sådan plats i arkestern även i dag. Och den där märkliga känslan att någonting ligger och lurar i de mest traditionella låtarna på många Arkestra-skivor dök upp också nu. Marshall Allen gjorde sina hypersnabba solon på EVI och andra blåsinstrument, elgitarristen Dave Hotep lirade med mer spacekänsla än pianisten Barron, fräckt när han oväntat även spelade ett Van Halen-flinkt solo utan att det kändes malplacerat. Sångerskan Tara Middleton sjöng lika mycket soul och Broadway som jazz, hon briljerade väl inte, men utan en sångerska hade en bit i Sun Ra Arkestra-pusslet saknats. Marshall Allen och många av de andra sjöng också, välbekanta fraser och ”chants”, som ”Interplanetary Music”, ””Rocket Number Nine” – grym låt, som var en av konsertens absoluta toppar – och den avslutade ” We Travel the Spaceways” där publiken fortsatte att sjunga långt efter att hela bandet hade lämnat lokalen. Sun Ra´s egna röst hördes för övrigt också vid åtminstone ett tillfälle, inspelat, lite skumt, men logiskt.

Då hade de - precis som i slutet av första set – gått omkring bland folk och spelat, ett klassiskt Arkestra-grepp, som gjorde närvaron och hela känslan mycket speciell. Även där, jazzhistorien som spökar, New Orleans, parader; men det där borde fler band göra, vara i publiken, få åhörarna delaktiga. Spacetematiken som finns i många låtar är så klart central, men jag tänkte allra mest på att Sun Ra Arkestra fångar in jazzens historia mycket mer än att det - åtminstone i dag – är musik med avantgardespets eller afrokosmisk teater. Ja, i viss mån är det naturligtvis teater, underhållning, och – inte minst – livets musik, hela Nefertiti var som ett enda stort leende, det bubblade i kroppen, och som sista gest, innan allt var slut, rappade Marshall Allen, häftigt, 90 år, med en sådan spänst.

Och, icke att förglömma, arkestern visade att musiken i högsta grad är levande. Sun Ra – visionären, traditionalisten, allt på en gång.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry