Tape Fest

Tape Fest

Rie Nakajima solo. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Julien Desprez solo. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Johan Berthling i Tape. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Andreas Berthling i Tape. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Tomas Hallonsten i Tape. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Mette Rasmussen och Mats Gustafsson gästade Tape. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Mette Rasumssen solo. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Mariam the Believer. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Andreas Werliin i Fire! Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Johan Berthling i Fire! Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Fire! Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Mette Rasmussen i duo med Johan Berthling. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Johan Berthling i duo med Mette Rasmussen. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Andreas Werliin i Time is a Mountain. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Tomas Hallonsten i Time is a Mountain. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Mats Gustafsson solo. Foto och urval: Lars Jönsson.

Tape Fest

Publicerad: sön, 2015-10-25 20:40

Svenska bandet Tape anordnade en tvådagarsfestival där de bjöd in vänner för att skapa musik som en reaktion till den rådande situationen med krig, flyktingströmmar, rasism och annat elände. Alla intäkter går till välgörenhet och festivalen blev lika mycket ett viktigt politiskt statement som ett lyckat musikaliskt evenemang.

Konsert
Artist:
Tape Fest
Plats:
Rönnells antikvariat, Stockholm
Datum:
2015-10-21 - 2015-10-22

Av: Joacim Nyberg

Den nuvarande situationen med krig, förtryck och flyktingströmmar har blivit snudd på ohållbar. Så mycket lidande men även så mycket dumhet. Det finns de som anser att man inte ska hjälpa sina medmänniskor, människor utan hjärta och hjärna vars världsbild är så snäv att de inte ser bortom sin egen ändlösa dumhet. Vi som tycker annorlunda måste göra vad vi kan dels för att hjälpa de i nöd och dels för att motverka de mörka krafter som motarbetar solidariteten. Bandet Tape kände att det nu var dags att konkret bidra och ordnade tillsammans med Rönnells antikvariat (med flera) en tvådagars festival där alla intäkter oavkortat går till UNHCR, ett politiskt viktigt och musikaliskt lyckat event.

Man kan säga att musiken representerade två läger: ett mer pop/rock-orienterat och ett mer impro/elektroniskt. Till det senare lägret hörde japanskan Rie Nakajima som öppnade festivalen med en spektakulär show där golvet dukades upp med alla möjliga små prylar: vardagsföremål såsom risskålar, kakburkar och köksredskap, och metallbitar, kulor och bollar. Dessa föremål blev till ljudgeneratorer genom en mängd små motorer vars roterande delar slog an, skapade rytmer, toner och oljud. Styckena började långsamt och ljudsvagt men allteftersom fler saker lades till växte de och det är märkligt att så små ljud kan bli så stora när de klingar tillsammans. Vissa saker genererade långa ihållande ljud medan andra var korta och accentuerande. Rytmiken stod i centrum; en mängd överlagrade ljud som skapade ett rytmiskt mönster som vid första anblick kan te sig kaotiskt men när öronen vant sig skönjer man mönster och det svänger nästan stundtals. Slumpen var en viktig faktor, ibland flyttade sig någon sak, ljudet förändrades, ibland ramlade något omkull, ljudet försvann, ofta testade Nakajima för att hitta rätt sound, hon har en extremt fin känsla för ljud. Prylarna levde ett eget liv och Nakajima kunde inte annat än låta de göra så. Därför var det hela tiden spännande och otippat. På onsdagen promenerade Nakajima runt i butiken och bland publiken och placerade ut sina motorer, vilket gav en underlig surrondeffekt, medan hon på torsdagen höll sig på en plats. Det var ett väldigt visuellt framförande och hon lyckades verkligen trollbinda publiken. Hela Rönnells vibrerade! Alla stod och stirrade på hennes prylar, nyfikna på vad hon gjorde, vad som skulle komma härnäst och var alla ljud kom ifrån. Vid avslutningen drog hon ur batterierna ur motorerna, ett efter ett, ljuden blev färre och färre, svagare och svagare till det slutligen endast fanns: tystnad.

En ny bekantskap stiftade jag i Julien Desprez som även han uppträdde båda kvällarna. Denne franske gitarrist spelade på ett för mig helt nytt och eget sätt och hans musik var väldigt levande. Han är en kontrasternas man: ljudstarka utbrott varvas med total tystnad, hög energi balanseras med låg, och korta sounds ställs mot långa. Han gitarrspel är väldigt rytmiskt men han hittar även ett lugn i längre partier av drones och rundgångar. Första kvällen hör vi honom solo och jag blir golvad av hans säregna spel. Han vågar vara dynamisk, inflikar små pauser som skapar spänning och varierar både volym och ljudmängd. Även soundet är enastående. En mängd pedaler skapar ljud som jag aldrig hört och jag kan inte förstå hur det går till. Han berättar för mig att han tänker på gitarren som en orgel: han har sina två händer, men även två fötter och alla interagerar. Pedalerna blir som en del av ett större instrument och allt används för samma ändamål. Hans solospel är intensivt men dynamiskt, ombytligt och välriktat. Kväll två spelar Desprez duo med Andreas Berthling på elektronik och det är en musik som flyter fram. Det börjar med mjuka ljudmattor, eller snarare spikmattor där vassa frekvenser och störljud sticker ut. Det utvecklas obemärkt till hårdare ljudvärldar där tunga ljud och klanger skakar om. Berthlings elektronik är väldigt diskret och finkänslig, det känns hela tiden välplacerat utan att vara förutsägbart. Med små förändringar för de hela tiden musiken framåt och det är ett kort men fokuserat stycke musik som ger mersmak.

Samma upplägg som Desprez, dag ett solo dag två duo, hade danska saxofonisten Mette Rasmussen som är något av ett stjärnskott på improhimlen. Hon är ung, energisk och tar verkligen för sig. I solo-setet blåser hon perukerna av publiken. Rasmussen går ut stenhårt och skjuter sylvassa projektiler som det är svårt att värja sig mot. Det är otroligt starkt och intensivt. Hela register utnyttjas och hon trivs med att vräka ur sig låga knytnävslag som får tänderna att skallra. Hon spelar tydligt och moget med full kontroll, men stundtals blir det lite odynamiskt; man kunde önska att hon vågade gå ner och utnyttja tystnaden lite mer. Första stycket gör mig lycklig, men när hon i andra stycket sätter en pappersmugg i klockstycket och spelar utan munstycke blir jag inte alls imponerad. Det är lite förmycket effektsökeri. I tredje stycket är hon dock tillbaka med sitt obarmhärtiga spel och den typ av besinningslösa saxofonspel hon bjuder på hör man inte så ofta nuförtiden. Tankarna går till Kaoru Abe. Men så kommer andra kvällen, duo med Johan Berthling på kontrabas. Då går tankarna plötsligt till Ornette Coleman då Rasmussen till synes helt oberörd istället står och spelar kantiga jazzfraser. Det blir kvasimelodik och -sväng och saxen är mycket mjukare. Berthling är som vanligt stabil och ömsom stödjande ömsom utmanande. Hans stråkspel är rytmiskt och tillför energi som får Rasmussen att yla. Det är en fin frijazzduo av gammal skola och Mette Rasmussen visar att hon verkligen gjort sig förtjänt av all uppmärksamhet.

I pop/rock-lägret hittar vi tre fasta konstellationer: Tape, Fire! och Time is a Mountain. Man blir lätt förvirrad när man tittar på de inblandade: Johan Berthling dyker upp i alla tre banden, Andreas Werliin hörs på trummor i Fire! och Time is a Mountain, en annan Andreas, Berthling, spelar i Tape, Tomas Hallonsten spelar i både Tape och Time is a Mountain, och Mats Gustafsson hörs i Fire!. Popigast är Time is a Mountain som kvällen till ära har releasefest för sin nya skiva II, den första sedan 2013 års självbetitlade album. Johan Berthling lägger tunga basgångar till Werliins funkiga beats medan Hallonsten ömsom färgar ömsom tar en solistroll. De röjer ganska ordentligt och det känns stundtals härligt jammigt. Man måste älska Hallonstens ylande fusionfärgade orgel och det hårdsvängande kompet och Time is a Mountain går verkligen hem hos publiken som skriker efter mer. Röjer gör även Fire! som har skapat ett koncept och ett samspel av internationell klass. De är otroligt tajta och Berthling/Werliin är ett maskineri utan stoppknapp. Musiken börjar som så ofta långsamt med ett tungt riff, men det växer ovanligt fort och Gustafsson levererar snart ett starkt saxofonspel som är vackert och innerligt. Fire! spelar sina låtar i komprimerat format och jag har aldrig hört dem så lekfulla, så slarviga och de har aldrig låtit så mycket som Stooges förr! Jag tycker det riktigt roligt för de öppnar upp för infall, känslor och misstag. Det är avslappnat och känslosamt och när de under sista låten ökar tempot, volymen och intensiteten så ökar även temperaturen i rummet, Rönnells kokar, publiken skriker! Det resulterar i den extas som bara en riktigt bra konsert kan ge.

Som en kontrast till Time is a Mountains hårdsväng och Fire!:s härdsmälta kan man ta Tape, som firar 15-årsjubiléum. Johan Berthling spelar en lugn, melodisk gitarr till Hallonstens svävande orgel och Andreas Berthlings färgläggande elektronik, allt sansat, samlat och samspelt. Musiken är väldigt konsonant, melodisk och vacker. Hallonsten använder orgeln för utsmyckning och för att skapa stämning och ofta flyter den ihop med gitarren till en mjuk massa som är som bomull för öronen. Andreas Berthling är också väldigt mjuk med sin elektronik, han stör inte utan låter sina ljud vara med för att bygga upp musiken och ta den mot ett gemensamt mål. Det ligger något melankoliskt över framförandet, festivalens tema verkar ligga i luften, den hemska situation som råder i världen och det elände som människorna på flykt upplever. Tape låter stundtals eftertänksamt sorgsna och när Hallonsten drar fram en trumpet och lägger en stämningsfull stämma finns det inte ett öga torrt i församlingen. Och när Mette Rasmussen och Mats Gustafsson kommer insmygande med sina saxar i slutnumret växer stycket och blir mäktigt känslosamt. Musik som åsikt, musik som kamp, musik som tröst.

Onsdagskvällens hjärta och smärta stod Mariam Wallentins för med sitt soloprojekt Mariam The Believer. Här är det mer regelrätt pop det handlar om, med enkla kompositioner och personliga texter om livet. Wallentin spelar en del gitarr, har lite patchade trumkomp, en skål som med hjälp av en klubba kan producera mjuka drones, och Hallonsten spelar även lite orgel. Soundet är mjukt och finstämt, men stundtals kanske lite för snällt. Wallentin har en underbar karaktäristisk röst med ett stort djup och hon är väldigt uttrycksfull, och hade det inte varit för hennes röst hade det blivit ganska ordinär pop utan överraskningar. Men här är det naket och modigt och man blir trollbunden så fort hon börjar sjunga.

En annan typ av hjärta och smärta bjuder Mats Gustafsson på i sista kvällens näst sista konsert. Han är en av de mest känslosamma saxofonister jag vet och hans spel går rakt in i hjärtat. Gustafsson framträder solo och inleder med att berätta om den misär han bevittnar från sitt hem i Nickelsdorf när flyktingströmmarna drar förbi. Därefter börjar han blåsa en hyllning till människor på flykt och man kan inte annat än bli berörd. Det är ovanligt mycket luft i spelet och Gustafsson interagerar med rummet, mikrofonernas placering och utforskar de sonora möjligheter som finns just där just då. Andningsljud och klaffljud varvas med starka projektiler och hjärtskärande skrik och Gustafsson är en mästare på dynamik. Han skapar mening i såväl de minsta som de största ljud och konserten är otroligt laddad: rummet är mörkt, publiken är knäpptyst och sitter blickstilla och bara upplever ögonblicket då Mats Gustafsson skapar stor musik.

Festivalen avslutas med Dungeon Acid, göteborgaren Jean-Louis Huhta, och då handlar det om elektronisk musik som snuddar vid dansmusik. Det är ganska abstrakt men med pulserande beats, pumpande bas och svängig rytmik. Det är svårt att etikettera, det är inte regelrätt techno men det rycker ordentligt i höfterna! Jag gillar soundet och svänget och rycks med av musiken när plötsligt Mats Gustafsson kommer in på scen och börjar spela med. Då bryts magin. Han och Dungeon Acid funkar inte riktigt ihop. De hamnar för långt från varandra och hittar inte alls någon gemensam grund. De kör sin egen grej var för sig vilket blir extra tydligt när Gustafsson efter ett tappert försök går ut: då hamnar Dungeon Acid i fokus igen och det svänger åter. Trots detta mindre lyckade avsnitt avrundas en enastående festival på ett värdigt sätt.

Ett par saker till måste slutligen nämnas: först pausmusiken. Christian Pallin och Joel Danell spelade skivor och de kontrasterade konserternas seriösa musik på ett mycket underhållande sätt: tysk pop, barnvisor, fransk gladpop, etnofusion, lergök, Don Cherry… Det fanns liksom inga gränser för musiken vilket var befriande och bidrog till den goda stämningen. En eloge måste naturligtvis också gå till Rönnells antikvariat som bistod med lokal, personal och stämning. En plats att mötas, en plats där man kan visa sitt stöd. Det är en magisk lokal och tack vare dem fick vi två oförglömliga kvällar. Efter 12 stycken spännande, otippade, kraftfulla och berörande konserter är det tid för eftertanke. Att bearbeta, smälta och känna musiken och dess budskap. Tape har anordnat en mycket lyckad minifestival och tanken, aktionen och ställningstagandet är så otroligt viktigt. Tillsammans mot den dumhet som råder. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry