The Thing på Fasching

The Thing på Fasching

Publicerad: fre, 2014-11-07 11:49

Energin är lika brutal som någonsin. När trion The Thing gästar Fasching arbetar de med byggklotsar som tunga riff, explosiva utbrott och stor musikalitet. De löser effektivt upp gränserna mellan rock och jazz.

Konsert
Artist:
The Thing
Plats:
Fasching
Datum:
2014-11-05

Av: Magnus Nygren

The Thing är ett kraftpaket. Det har gruppen alltid varit. När de spelar på Fasching är det svettigt hela vägen till slutet. Men energi finns det gott om i många av dagens alla musikaliska uttryck, det är inte den som gör The Thing unika, det är snarare det faktum att trion som få andra, om någon, suddar ut gränserna mellan rock och jazz. Låtar av Lightning Bolt går jämsides med de av Frank Lowe, John Coltrane, The Ex och Don Cherry. Samt PJ Harvey och Sonny Rollins!

Genom åren har de samarbetat med artister som Ken Vandermark, Barry Guy, Jim O’Rourke, Joe McPhee, Cato Salsa Experience, Thurston Moore och inte minst Neneh Cherry. Att höra dem som trio igen är något av återgång till det normala, om än det är ett märkligt ord i sammanhanget eftersom The Thing är allt annat än ett normalt band. Deras sätt att omformulera andras musik och göra den till sin ”egen” är fenomenal. Ofta känner man igen riffen även om man inte alltid lyckas knäcka vilka låtar det är.

Det är en bra konsert. Att dynamiken i stort har förändrats sedan starten för 14 år sedan är tydligt. Då hände mer på mikroplanet, det bubblade och drog åt olika håll, medan de dynamiska förändringarna numera, i stort sett sedan garagerocken inlemmades på den välformulerade skivan ”Garage”, sker på makroplanet. Riffen nöts fram på längden, Paal Nilssen-Love mullrar frenetiskt, Ingebrigt Haker Flaten pumpar fram basgångar och Mats Gustafsson brölar tungt. Stundtals är de väldigt tålmodiga när de effektivt bygger upp intensiteten, men de kan också vara rastlöst explosiva och fullständigt dränka luftrummet av smattrande klanger. Paal Nilssen-Love har en enorm precision även när det dundrar som snabbast i polyrytmiska exkursioner. I detta myller lyckas han ändock få in såväl accentueringar som rytmiska förflyttningar.

Under konserten finns även plats för några partier med Haker Flaten och Gustafsson i duo. Här träder en annan stämning fram, något mer finkänslig om än närvaron är lika påträngande som när riffen flödar som mest. Överhuvudtaget visar Gustafsson en bredd som går långt bortom primalskriken på antingen tenor- eller barytonsaxofonen.

Konserten är dock inte helt problemfri. Många gånger får trion oerhört tryck i riffen, dock inte alla gånger. Ibland släpper skärpan och musiken tappar något av det fokus som behövs.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry