Trasiga strängar och ljudvågor på Nefertiti

Trasiga strängar och ljudvågor på Nefertiti

Publicerad: ons, 2013-11-13 09:53

Tre musiker som på olika sätt försöker konfrontera publiken. Göteborgs traditionstyngda jazzscen experimenterar igen. Det var varit få utmanande konserter vid Hvitfeldtsplatsen de senaste åren när iDEAL huserat på Fylkingen.

Konsert
Artist:
John Duncan, Bill Orcutt, Stephen O'Malley
Plats:
Nefertiti
Datum:
2013-11-07

Av: PM Jönsson

John Duncan är en veteran som varit aktiv inom noise, ljudkonst och subversiv verksamhet sedan 70-talet. Jag har inte lyssnat mycket, undantag en ljudinstallation på Göteborgs konstbiennal för tio år sedan. Minns inte mycket mer än att det var intressanta ljud. Jag tänker att det var något med röster och skelett, men är inte det ett annat verk som jag bara läst om? Kvällens konsert är varken performance eller särskilt svårt att greppa. Man kan kalla det drone eller noise eller både och eller ingetdera. Ljudvågor som försöker säga något. Han går till mixerbordet två gånger och höjer ljudet. Inte dåligt, men alltför vanligt. Mest lyckat är det när John Duncan med ena handen förändrar ljudvågorna, som det vore en theremin, samt när EKG-liknande signaler tog plats och ersatte de raka linjerna. Synd att inte de två spåren utvecklades vidare.

Näst på tur en gitarrist vars soloskivor är bland det bästa jag hört på senare år. Bill Orcutt spelar akustisk gitarr som ingen annan. Det kan vara lika hårt och otyglat som när han var medlem i Harry Pussy på 90-talet, samtidigt som han tolkar blueslåtar av Lightnin' Hopkins och på senaste skivan A History of Everyone även ger sig på Disneylåtar, patriotiska folksånger, julsånger, delar av ett projekt som delvis tycks handla om att ifrågasätta kanon i den amerikanska musikhistorien. Bill Orcutt började spela på en trasig gitarr med endast fyra strängar och har fortsatt med det, hittade sin stil, som utvecklats till någonting utanför vanliga genrer. Punk, frijazz/impro och blues - utan att vara något av det. I en intervju i Bomb Magazine läser jag att Bahamasgitarristen Joseph Spence och flamencogiganten Carlos Montoya är två inspirationskällor, helt logiskt, två gitarrister som gick egna vägar. Montoya struntade i regler och Spence förenade religiösa sånger med calypso och andra traditioner och hummade samtidigt som han spelade. Även Bill Orcutt hummar. Han startar, tror jag, svårt att vara helt säker, med "Solidarity Forever", och spelar med extrem hastighet. Tar korta pauser, i låtarna, i någon sekund, innan fingrarna kastar sig på strängarna. Originaliteten, attacken, men även känslan som finns inuti orkanen är svår att beskriva. Omtumlande. Mitt i ett medley av jullåtar och sådant går en av strängarna sönder. Då hummar han inte. Skriker. Fula ord. Pillar med strängen, får ihop den igen - ingen man som har med sig flera gitarrer, det får bära eller brista – spelar ett tag igen innan han blir förbannad på att någon pratar i publiken, skriker, slutar spela. Efter, tja, 25 minuter. Kort och intensivt.

Det var tur att jag behövde gå på toaletten under Stephen O'Malleys konsert. Satt långt fram och tittade när Sunn O)))-mannen drog sin hand över elgitarren gång på gång på gång. Tråkigt och varken estetiskt eller mystiskt som under konserterna med Sunn O))). Ljudet var starkt och när jag efter toalettbesöket gick omkring i lokalen blev konserten mer intressant. Ljuden kändes i benen, i golvet, hela lokalen vibrerade. Jag lyssnade på väggarna i flera minuter. Han har gjort liknande musik på andra platser, i andra sammanhang, och det var i grunden en ljudinstallation som presenterades som konsert. Med den rumsliga aspekten växte det till en säregen ljudupplevelse.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry