Tunga riff och söta dofter - Roadburn 2012

Tunga riff och söta dofter - Roadburn 2012

Michael Gira solo

Tunga riff och söta dofter - Roadburn 2012

Gnod utforskar rymden

Tunga riff och söta dofter - Roadburn 2012

Långa toner med Barn Owl

Tunga riff och söta dofter - Roadburn 2012

Sleep - det ultimata stonerbandet

Tunga riff och söta dofter - Roadburn 2012

Heavy Jam med J Mascis

Tunga riff och söta dofter - Roadburn 2012

Publicerad: ons, 2012-04-18 23:41

Varje år i april samlas besökare från hela världen i staden Tilburg i södra Holland för att lyssna på heavy metal, drone, doom och tung experimentell musik. Årets upplaga var den 17 i ordningen och med dragplåster som Sleep, Killing Joke, OM och Michael Gira var förväntningarna på festivalen stora. Soundofmusics utsände har sammanställt höjdpunkterna från Roadburn 2012.

Konsert
Artist:
Roadburn 2012
Plats:
Tilburg, Holland
Datum:
2012-04-12 - 2012-04-15

Av: Jens Holmberg

Att biljetterna till årets festival sålde slut på sju minuter vittnar om att Roadburn är ett åtråvärt resmål för de som har ett öra för tung och experimentell musik. När jag ställer frågan vad som gör festival så speciell till Yvonne Maclean, som är en av arrangörerna, får jag till svar att det är den tillbakalutande och intima stämningen.
- Vi vill behålla festivalen som den är idag och jag tror att det är en av anledningarna till att vi kan locka såväl besökare som band.

Festivalen har förändrats en del sedan den startade 1999 och inkluderar nu mer av avantgardistisk och experimentell musik.
- Man kan se Roadburn som en organisk process, där vi inte styrs av vad som är bäst för festivalen utan vad vi själva tycker om, säger Yvonne.

Den filosofin verkar ha gett avtryck, redan på planet från Göteborg börjar det dyka upp svarta bandtröjor med spretigt typsnitt, och de fylls på när vi tar tåget från Schiphol till Tilburg. Festivalen har ett fokus på musik som kan stoppas in i metalfacket, men innehåller förstås också många andra spännande band som bara snuddar vid det begreppet.

Första anhalten på torsdag är Het Patronaat, där Michael Gira ger en solokonsert. Scenen är ny för året, ett före detta annex till en närliggande kyrkan. Kyrkofönstren och det välvda taket ger en fin inramning till den ensliga Swanssångarens gråa uppenbarelse, till dagen klädd i cowboyhatt. Han öppnar med Swanslåten "Jim" från My father will guide me up a rope to the sky. Han lever sig in i låtarna och sjunger, ömsom skriker fram orden. Publiken är däremot lite otålig och Gira säger plötsligt till dem att hålla käften och frågar om de har så tråkigt att de måste prata. Ett oväntat utbrott men med önskad effekt. Han tvålar till publiken ett par gånger till och förstärker den buttra uppsynen som sticker upp mellan hängslena. "Eden Prison", "She Lives" och "Blind" framförs med intensiv glöd och han målar upp smutsiga och sköra bilder. När han hummar i de sista minuterna av den avslutande Angels of Light-låten släpper plötsligt ruset som hållit mig hypnotiserad under den gångna timmen. Det dröjer ett slag innan jag lyckas skaka av mig intrycken och leta mig till nästa anhalt.

Mitt emot Het Patronaat, på andra sidan gatan mot det stora konserthuset 013 finns de resterande tre scenerna. Huvudscenen tar 3000 åhörare och det fyller snabbt på när det amerikanska OM intar scenen. Det är med viss förvåning jag konstaterar att Al Cisneros och Emil Amos fått sällskap av den formidable Robert A.A. Lowe (Lichens). Hur kommer det att låta som trio? Jag är skeptiskt till en början eftersom OM:s avskalade och rituella musik är nästintill perfekt i duoform. Men det räcker med att lyssna på Lowes österländskt influerade gitarrspel och det elektroniska sitardronandet på "Cremation Ghat" för att inse att det funkar. Trions instrument smälter samman och låtar som "Annapurna" stöps om i nygamla former. Det ska bli intressant att följa hur bandet utvecklas. I juli släpper de nya skivan Advaitic Songs.

Festivalens tumult står Killing Joke för. Under spelningen river bandets gitarrist Geordie Walker ned ett PA och bråkar med en av roddarna. Bråket sprider sig till publiken och det slutar med Walker mottar mickstativet mot en kille som hivat öl på honom. Utspelet beror mest på frustration, eftersom bandet inte lyckas väcka publiken. De får inte riktigt till glöden och den forna kraften, men jag tycker ändå att de lyckas riva av en värdig avslutning med hits som ”The Wait”, ”Wardance” och ”Psyche”.

Senare på kvällen spelar det norska bandet Ulver. En spelning som delade publiken i två läger. Sångaren Garm Rygg och hans manskap levererade covers på låtar från slutet på 1960-talet. Personligen gillade jag det oväntade greppet, medan andra delar av publiken ville mest höra låtar från de tidiga black metal-skivorna. Det handlade om väl arrangerade och proggiga covers av obskyra band som Gandalf och mer kända som Jefferson Airplane och 13th Floor Elevators. Versionerna av Beau Brummels-låten "Magic Hollow" och garagerökaren "I Had Too Much To Dream" (The Electric Prunes) fungerade bäst. Här övertygade också orgelvirtuosen Daniel O'Sullivan (från bl.a. Guapo och Æthenor) som mest med sina psyksprakande orgelmattor.

När Los Angeles-sångerskan Chelsea Wolfe uppenbarar sig är det som i en scen från en japansk skräckfilm. Hennes smala siluett och det långa svarta håret som gömmer ansiktet sveper mystiken kring den gängliga sångerskan. Men när rösten träder ut ur mörkret på scenen tar den stort utrymme. Hon sjunger innerligt och skirt, och backas upp av en grupp musiker av det folk-goth-doomiga slaget. Musiken är vackert vemodig, fylld av loopade syntar, smattrande trummor och snirkliga riff. Wolfes röst har många likheter med artister som PJ Harvey och Zola Jesus, men bärs upp av en betydligt större svärta.

Det kanadensiska progressiva thrashbandet Voivod var kuratorer för fredagens program, som tyvärr innebar ett par oangenäma krockar. Jag står plötsligt inför valet mellan Witch eller Conan, Aun eller Gnod. Det fick bli en kompromiss: halva Witch och halva Conan. Med Dinosaur Jr gitaristen J Mascis bakom trummorna (precis som i hans första band Deep Wound) går Witch ut hårt. Med sin blandning av lika delar Black Sabbath som Black Flag får de snabbt igång publiken. Kyle Thomas, som också spelar i Feathers, sjunger skönt släpigt medan gitarristen Graham Clise levererar det ena riffet efter det andra. Jag slås av bandets nördiga utstrålning och karaktärerna på scenen skulle lika gärna kunna vara hämtade ur en Robert Crumb-serie eller i ett Simpsons-avsnitt. Det är chosefritt och samtidigt sjukt svängig rockmusik av äldre snitt.

Witchs musik står i stark kontrast mot Liverpoolbandet Conans stenhårda doom. Det är trångt i lokalen men jag tränger mig in i folkhavet för att verkligen känna bandets brutala och långsamma musik. Soundet bygger på klassisk Maryland-doom i extremformat. Jag blir golvad av tyngden. Conan har hittat den där mördande tonen som alla doomband suktar efter med ett reverb som drar köttet från benen på mig. Det är musik som fysisk upplevelse.

Senare på kvällen blir det betydligt mer mellow med dronerockarna Barn Owl. Under 45 minuter bygger de upp täta stämningar med gitarrer och diverse effektlådor. Musiken rör sig i långsamma sjok som sköljer över publiken, en dronande intensitet som berikas av intrikata gitarrer. Det låter stundtals som en lightversion av Earth när det är som allra mest vemodigt. Jag sugs snabbt upp av stämningen och driftar med längs vägen, genom spasmiska utbrott och förskjutningar av tidsrymder. Bandet balanserar på en knivsegg och skär ett perfekt tvärsnitt mellan ljus och mörker.

Jag skippar Aun och ger mig istället på Manchesterbandet Gnod som traskar i fotspåren efter amerikanska weirdo-band som Sundburned Hand of the Man och tysk krautrock. Kosmiska utflykter blandas med ekosång, postpunk- och stonerriff. Motoriken lägger grunden för musiken som så småningom bryter ut i Ash Ra-temple och Loop-mässiga ljudbilder. Avslutningen på kvällen är bländande - hjärnan fullkomligt smälter av Gnods rituella drifter. Het Patronaat gungar som ett skepp i storm och konserten slutar med att bandet kryper runt på scenen och skapar oljud. Det är den bästa spacerock jag hört på väldigt länge.

Under lördagen sicksackar jag mig fram mellan konserterna, ser lite av de återförenade bluesrockarn Leaf Hound, 40 watt sun och brittiska Purson innan Sleep tar över stora scenen. Det stilbildande bandet från Kalifornien består av originalmedlemmarna Al Cisneros and Matt Pike och Neurosis-trummisen Jason Roeder. Ofta kallade det ultimata stonerbandet drar de den i särklass största publiken på festivalen. Trion ställer upp framför massiva förstärkarstackar och projektioner av nebulosor, ishavsmassiv och ryska kosmonauter. Musiken är långsam och massiv. Publiken svänger sakta som en pendel, fram och tillbaka, samtidigt som en söt doft av gräs sprider sig. Sleep är lika drogliberala som publiken och gör skämtsamt reklam för butikskedjan The Grass Company, som säljer legalt röka. Det sägs också att de brände det sexsiffriga beloppet det fick av London Records för att spela in Dopesmoker på just denna vara. Vad som däremot är helt sant är att Pikes levererar riff som är så bra att jag vill höra dem om och om igen. Cisneros är lika relaxad som vanligt och ser ut att gunga i takt med sitt eget inre tempo. Sleep spelar igenom episka låtar som "Sonic Titan", "Antarcticans Thawed", "From Beyond" och "Dragonaut" som lämnar publiken fullkomligt mållös.

Som om det inte vore nog avslutas lördagen med ett entimmesjam. Bakom showen ”Heavy Jam” hittar vi J Mascis och Graham Clise på gitarr, och från bandet Earthless Mario Rubalcaba på trummor och Mike Eginton på bas. Deras psykedeliska jam för tankarna till Grateful Dead och tyska trippband som Brainticket och Guru Guru. Musikerna strålar av glädje och trivs utmärkt med att avsluta festivalen. Musiken svävar iväg och eskalerar i ett rasande tempo som inte avtar förrän Mascis slänger gitarren på trumsetet och lämnar scenen. Det blev en enastående konsert som jag hoppas att festivalen har spelat in.

Roadburn är en riktigt machofestival och arrangörerna kan sin publik. Den är lika träffsäker som Way Out West när det kommer till målgruppsanpassning. Precis som många andra festivaler är det ont om kvinnor i programmet. Det handlar definitivt om en mansdominerad genre, men nog skulle Roadburn kunna anstränga sig mer för att ändra på detta. När det gäller besökare är det däremot spridda skurar. Årets festival besöktes av en publik från fyrtio länder där jag också kunde se musiker som Tom G. Warrior och Stephen O’ Malley, trots att de inte uppträdde. Att nå ut är uppenbarligen inte ett problem. Jag tänker på det Yvonne Maclean sade, att hon tror att framgången helt enkelt beror på att artister och besökare vill vara en del av Roadburn. Med tanke på den avslappnade atmosfären som råder och det superproffsiga arrangemanget är det lätt att tycka om festivalen. Jag har heller aldrig varit på en festival där varenda band spelar på exakt utsatt tid. Givetvis begränsar det extranummer och oväntade utsvävningar, men det kan jag leva med.

Tre dagar av metalmayhem i Holland sliter på kroppen och så här i efterhand är jag lättad över att jag valde att inte stanna kvar på söndagens efterfest, The Afterburner, med band som The Mount Fuiji Doomjazz Corporation, Urfaust och Bong. Det finns en gräns för hur mycket tung musik som kan tas in och jag nådde definitivt den i Tilburg. Nästa år kommer Jus Osborn från det brittiska doombandet Electric Wizard vara curator för delar av festivalen. Och då är det bara att vara på plats igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry