Twice A Man – syntlegendarer på Kägelbanan

Twice A Man – syntlegendarer på Kägelbanan

Twice A Man.

Twice A Man – syntlegendarer på Kägelbanan

Twice A Man.

Twice A Man – syntlegendarer på Kägelbanan

Publicerad: fre, 2014-05-02 09:55

När åttiotalsikonerna Twice A Man besökte Kägelbanan för en konsert med gammalt material visade man prov på stor koncentration och fokus. Soundofmusics skribent imponeras av hur bandet lyckas undvika nostalgifällorna.

Konsert
Artist:
Twice A Man, Blipblop, Soundburger
Plats:
Kägelbanan, Stockholm
Datum:
2014-04-30

Av: Mattias Jonsson

Likt annan genremusik så lever syntmusiken till stor del på gamla meriter. Mycket handlar om artisternas bevarande av det ursprungliga hantverket; det ska ofta låta som det lät när det lät som bäst. Mycket handlar också om den insatta och specialintresserade publikens genuina kärlek och lojalitet till sin favoritstil. Och inte sällan med en rejäl skopa nostalgi. Ur den här synvinkeln har kanske skillnaden mellan klassisk syntpop och klassisk hårdrock aldrig varit mindre än vad den är idag.

De eventuella invändningar till musiken som jag kan känna på ett generellt plan handlar ofta om bristen på innovation och nytänkande. Samt inte minst att tiden både hunnit ikapp och förbi när det handlar om instrumentering och uttryck. Det har gått lång tid mellan 1984 och 2014. Det elektroniska blippandet och de torra trummaskinsljuden har blivit vardagsmat, folkligt och allmän standard inom populärmusiken. Dessutom: inget ont om dagens teknik och möjligheten att framföra en hel del förinspelat i en livesituation – men det kan lätt kännas som någon form av anakronism när ett lite daterat sound levereras på det sättet. En lite för enkel tidsmaskin.

Så går mina tankar efter den här konsertkvällen. Det känns såklart lite vanskligt att generalisera så här. Varje artist har sina egna förutsättningar och möjligheter att undvika dessa fällor. Dock har det nu under rätt lång tid dykt upp en del gamla bekanta namn i konsertkalendarierna, namn som figurerade i början/mitten av 80-talet och som kanske måste brottas med den här nostalgivarningen. Under våren gästas till exempel Stockholm av DAF, Rational Youth, Robert Marlow och flera andra storheter från det syntetiska 80-talet. Kollaps Records har snabbt blivit en tongivande aktör i den här sfären. De har ett finger med i spelet vad gäller kvällens arrangemang och senare i maj är det Chris & Cosey som kommer på besök.

Förbanden Soundburger och Blipblop är två syntpopduos som på olika sätt gör sitt bästa för att värma upp inför huvudattraktionen. Soundburger, med Mats Wigerdal (bl a från Kitchen & The Plastic Spoons, Ubangi och Oven & Stove) och Per Thorsell har en desperat, lätt utlevande stil som musikaliskt för tankarna till en rätt charmig, intensiv korsning mellan Devo och Soft Cell. De vill mycket men jag blir inte helt och fullt övertygad av musiken och låtarna. Det når inte riktigt fram till mig, jag hör inte så många dimensioner i musiken. Men när jag i efterhand kollar upp några Youtube-klipp med Oven & Stove och Ubangi, från 1990 respektive 1985, ser jag i alla fall att det finns en rak, konsekvent linje i Wigerdals musikaliska värld.

Nästa akt Blipblop är mer sparsmakade och avskalade. Två killar i svarta t-tröjor som bjuder på ett naivt och minimalistiskt sound ungefär i samma anda som tidiga Depeche Mode. På skiva har Blipblop nyligen släppt låtar som spelades in mellan 1984 och 1987 och jag antar att det är dessa låtar som nu framförs. Bandet har ett trevligt, inbjudande sound och texter på svenska. Jag borde gilla detta men samma tveksamma känsla uppstår igen. Även här känns det lite instängt och ansträngt, det är en hel era som stängts in i ett rum, allt är fångat i en egen självdefinierande bubbla. Även om jag tycker att det är rätt roligt att titta på de båda förbanden så har jag svårt att skaka av mig känslan av att jag är med i en scen i filmen G.

Huvudakten Twice A Man i sin smått legendariska triosättning med Dan Söderqvist, Karl Gasleben och Jocke Söderqvist är dock en efterlängtad upplevelse som visar sig trona högt över de dilemman som jag beskrivit. Senaste gången jag såg Twice A Man var 1990, alltså för tjugofyra år sedan. Denna kväll framför de, som jag uppfattar det, enbart låtar från perioden 1982-1985, helt enkelt från deras mest klassiska period. Lyckligtvis verkar det vara svårt att misslyckas med det här materialet. Det sorgsna, malande, apokalyptiska vemod som finns i låtar som ”Decay”, ”Sorrow”, ”Only Relief” och i spåren från 30-årsjubilerande albumet From A Northern Shore framförs här med förbluffande stor kraft och koncentration.

Twice A Man är både produktiva och varierade med sina olika sidoprojekt och teatermusikproduktioner. Jag brukar ha särskilt svårt att sätta fingret på vad det är som gör bandets tidiga popmaterial (eller vad man nu ska kalla det) så speciellt och säreget. Skulle nog ändå säga att det helt enkelt handlar om just låtarna och hur de framförs. En melodisk och/eller rytmisk figur byggs upp, enkel eller intrikat, och tillåts sedan kryssa fram med majestätisk sävlighet. Jag kan se och höra linjer från exempelvis Kraftwerks människa/maskin-estetik och Joy Divisions allra vackraste stunder. I ett sådant legendariskt gathörn av världsklass skulle jag lätt placera Twice A Man efter denna konsert.

Eller också är jag bara ett nostalgiskt fan.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry