Volt 2012 - En konstnärlig triumf

Volt 2012 - En konstnärlig triumf

Gudrun Gut.

Volt 2012 - En konstnärlig triumf

Publicerad: sön, 2012-06-10 19:08

Volt 2012 är över. Soundofmusic var där och kunde konstatera att festivalen håller högsta konstnärliga kvalitet.

Konsert
Artist:
Volt 2012 - festivalen för elektronisk musik
Plats:
Uppsala Konsert & Kongress
Datum:
2012-06-09

Av: Mattias Jonsson

Den fjärde Voltfestivalen öppnar dörrarna och ett starkt startfält radas upp på Uppsala Konsert & Kongress. Först ut är Differnet & Stig Larsson, en inte helt väntad sammansättning. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig och redan där finns såklart en poäng (som lika gärna kan gälla för hela festivalen). Gissningsvis har detta varit en av drivkrafterna för de inblandade; att utsätta sig för något, att riskera något, att göra något som ingen förväntar sig. När jag såg Differnet på Volt för tre år sedan tyckte jag att de var på väg mot ett genrelöst uttryck där improvisation är en av nycklarna. Det här projektet är ett steg framåt eller, möjligen, ett tillfälligt steg åt sidan, men definitivt inte bakåt.

stor_Differnet + Stig.jpg
Differnet & Stig Larsson.

Jag har länge sett Stig Larsson som en porträttlik, svensk motsvarighet till Mark E. Smith i The Fall. Omväxlande stark, skör, intensiv och provocerande, med ett snett leende i ena mungipan och en cigarett i den andra. Han läser och fräser sina texter och Differnet (med Soundofmusics Johan Redin på slagverk) understödjer inledningsvis med en dov och återhållen ljudbild som nästan känns förhistorisk. Jag associerar faktiskt till tidiga Tangerine Dream eller något annat krautband. Mot slutet tar Larsson ett steg tillbaka och en lyrisk, mer optimistisk sida av Differnets musik framträder. Med mina referensramar är det inte helt olikt känslan i Kraftwerks låt "Franz Schubert".

stor_Jacaszek.jpg
Jacaszek.

Jacaszek gör en lysande spelning som sannolikt ger honom många nya beundrare. Här möts elektronik och kammarmusik i en hypnotisk, böljande värld av klanger som fullständigt sköljer över en. Michal Jacaszek står där i mitten och kontrollerar händelserna via sin dator, flankerad av två medmusiker som spelar cembalo respektive klarinett. Mosaiken på duken i bakgrunden bildar uppsprickande mönster som hjälper till att dra in en i musiken. Man vill sluta ögonen, stänga av tankarna och bara flyta med. Jacaszeks skivor är bra men det känns ändå speciellt att få höra hans musik live. Musiken är filmisk och personligt associativ; den vänder sig egentligen direkt till varje individs inre. Samtidigt känner man av den kollektivt uppskattande stämningen i rummet. Mycket bra!

Jag upptäckte Gudrun Guts utmärkta soloalbum I Put A Record On i samband med att festivalprogrammet för Volt släpptes i våras. Nu står den legendariska tyskan där ensam på scenen, med hur mycket cool utstrålning som helst. Musiken har ett suggestivt drag och byggs upp med hjälp av loopade fragment, inte sällan från ett ordinärt, nästan klyschigt blues-sammanhang. Hon plockar helt enkelt ut ett klassiskt riff och stoppar in det i sin ofta väldigt monotona form av träsksynt. Så gott som alltid blir det ett hejdlöst, låst groove som är svårt att motstå. Gudrun Gut gör en stabil och imponerande spelning och hon kändes som en av kvällens absoluta publikfavoriter. Ingen vågad gissning att det var många Einstürzende Neubauten-fans på plats.

stor_Oneohtrix Point Never.jpg
Oneohtrix Point Never.

På skiva gillar jag Oneohtrix Point Never skarpt. Daniel Lopatin gör säregen musik som är svår att fånga in och som kan ta sig olika uttryck olika dagar. På Volt tycker jag först att han gör det lite för svårt för sig. Han kör på med sitt industriella smatter och sitt ganska röriga oväsen och det når inte riktigt fram till mig. En mycket ilsken getingsvärm har letat sig in bland maskinernas kretskort och det ljudet körs nu ut på högsta volym genom högtalarna. Det bråkar och river i mig, stöter nästan bort mig. Det är varken vackert eller hypnotiskt, snarare fult och förvridet. Men efterhand öppnar det upp och i slutändan är jag både fascinerad och nöjd med spelningen. Lopatin vet vad han gör och vågar vara kompromisslös i utförandet. Den kryptiska grafiken i bakgrunden bidrar till musikens gåtfullhet.

Jag tar en lov genom huset för att fånga in festivalkänslan och passar då på att byta den typiska konsertlokalen mot klubbvärldens dansgolv. Stannar en stund vid den sublima house som Jonsson/Alter presenterar. En mystisk kraft tvingar min högerfot att hålla takten. Folk dansar inlevelsefullt alternativt nickar gillande och även om detta inte riktigt är min arena så förstår jag att det finns en förförisk lockelse i den här typen av musik. En trappa upp är det rejält trångt när Andreas Tilliander kör sitt set. Han arbetar hårt bakom sitt podium och med sin energi och närvaro formligen äger han både publiken och rummet. Det är hårt, svängigt, svettigt och pulserande.

Wolfgang Flür gör tyvärr ett ganska mediokert DJ-set. Han lever så gott han kan på sina Kraftwerk-meriter, projicerar klassiska foton av gruppen som för att legitimera sin egen existens. Men jag tycker mest att han gör bort sig med sin anonyma, manierade dansmusik och sina "everybody clap your hands"-infall. Karl Bartos spelning i Uppsala för en tid sedan brottades egentligen med samma nostalgiska bekymmer men framfördes med betydligt större värdighet.

Vid halv två på natten drar The Black Dog igång som sista akt på den största scenen. Jag konstaterar nöjt att Volt 2012 på det stora hela blev en konstnärlig triumf. Dessutom ryktades det om (och kändes som) publikrekord. Det är strongt av en festival som mest av allt lever på sitt varumärke och som bevisar att man inte behöver ha stora affischnamn för att locka både stamgäster och folk som är danssugna. Samt alla andra som är nyfikna på elektronisk musik av det experimentella slaget men inte riktigt vet var de ska leta.

Foto: Mattias Jonsson

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry