VOLT 2014 – helheten större än delarna

VOLT 2014 – helheten större än delarna

Anna Zaradny.

VOLT 2014 – helheten större än delarna

Mats Lindström.

VOLT 2014 – helheten större än delarna

Esplendor Geométrico & Mokira.

VOLT 2014 – helheten större än delarna

Gamla huset.

VOLT 2014 – helheten större än delarna

Actress.

VOLT 2014 – helheten större än delarna

Vatican Shadow.

VOLT 2014 – helheten större än delarna

Publicerad: mån, 2014-06-09 13:27

Voltfestivalens sjätte upplaga befäster festivalens position som en uppskattad och självklar samlingsplats för alla som är intresserade av elektronisk musik. Soundofmusics skribent fastnar inte för alla akter men landar i att festivalen som helhet når samma höjder som tidigare år.

Konsert
Artist:
VOLT 2014
Plats:
Uppsala Konsert & Kongress
Datum:
2014-06-07

Av: Mattias Jonsson

Den elektroniska festivalen Volt har vuxit upp till en sexåring. Jag ser det inte som en trotsålder utan mer som en ålder då en viss mognad infunnit sig och då erfarenhet från tidigare år kan tas tillvara.

I förväg har jag möjligen saknat den där riktiga toppbokningen, liksom pricken över i:et i vad som återigen verkar vara ett jämnt och kvalitativt startfält. Men jag låter inte den tanken växa till något större problem utan tänker att det är festivalarrangörernas självklara privilegium att presentera namn som visar på bredd snarare än hierarkier. Helt i linje med detta tänk är ju också det faktum att mer än hälften (52%) av de bokade artisterna är kvinnor – en riktig fjäder i hatten för arrangörerna. Många pratar om att saker och ting bör vara annorlunda men det är få som lyckas genomdriva sådana strukturförändringar i praktiken. Imponerande!

En del nyheter jämfört med tidigare festivalårgångar noteras. Våningen högst upp har stängts av, det har tajtats till helt enkelt. För den dansintresserade delen av publiken erbjuds denna gång nya scenbyggen med starkare klubbkänsla. Menyn har förfinats; maten som serveras är vegansk/vegetarisk och drycken mer varierad. Det har slipats på detaljerna förstår man.

En av årets mer undanskymda höjdare är FLIM-scenen uppe i den ”vita korridoren”. Här får den mer ambienta delen av programmet sitt utrymme, inte minst med hjälp av ett vackert ljusspel. Det blir till ett kosmiskt chillout-rum där man kan vila öron och själ efter de mer energiska festivalinslagen. Från tidigare år återkommer också de många interaktiva inslagen – det är ett otroligt sympatiskt drag att låta publiken bli delaktig och medskapande.

En av festivalens inledande akter är den polska ljud- och bildkonstnären Anna Zaradny. Hennes framförande består av både en videoinstallation och en solokonsert. Installationen visar mörka, konstnärliga bilder till dov, mullrande musik. Konserten fortsätter på samma spår; Zaradny sitter uttryckslöst och stilla framför sin skärm, alltmedan ett envetet dunkande krigslarm dånar fram ur högtalarna. Musiken har få skiftningar och egentligen rätt få dimensioner. Många laptop-artister (förlåt min förenkling) rör sig i liknande områden men ändå inbillar jag mig att jag hör något unikt polskt i det kalla, karga soundet.

Jag ilar vidare till nästa konsertsal och där ser jag EMS-chefen Mats Lindström bearbeta lysrör i en bokstavligen sprakande och lysande spelning. Lindström har kört det här konceptet i några år nu men det är första gången jag ser hans lysrörshantering live. Det blir ett fritt, tungt och elektroniskt pulserande oväsen som både ljudmässigt och visuellt utmanar och fascinerar mig som lyssnare. Elektronmusikstudion EMS fyller femtio i år och passande nog är det också femtio år sedan David Tudors förstärkta ljusperformance Fluorescent Sound gavs på Moderna museet. En dubbel hyllning kan man kanske säga.

I rummet bredvid blir det strax mer oväsen när Andreas Tillianders alias Mokira möter det spanska industrikombot Esplendor Geométrico, med rötter i det tidiga åttiotalet. Trion på scenen jobbar hårt och bygger snabbt upp ett intensivt och kraftfullt beat-bygge med till musiken passande visualiseringar på skärmen i bakgrunden. Inledningsvis gillar jag det mäktiga trycket men efter ett tag tappar jag intresset en smula och när det plötsligt blir guttural sång över de metalliska ljuden känner jag mig faktiskt lite kluven. Roligt att ett så annorlunda uttryck får ta plats, tråkigt att det inte riktigt är min kopp te.

Här börjar jag fundera över om inte Volt har ett ovanligt stort noise-/industrifokus i år, eller om det alltid har varit så. Måste det vara så mörkt och släpigt hela tiden? Måste det låta skitig industri, regntung asfalt, maskinellt grus för att räknas som konstnärligt och kreativt? Är det så här de elektroniska festivalscenerna låter nuförtiden? Från min horisont ser jag kanske inte tillräckligt långt men jag har hört den där rätt begränsade ljudpaletten så många gånger nu att det börjar bli svårt att skilja agnarna från vetet. Kanske är det helt enkelt så att det på senare år blivit ganska lätt att låta spännande men att det fortfarande är lika svårt att vara spännande?

Med dessa tankar i huvudet blir det extra lätt att uppskatta och ta till sig Uppsalakollektivet Gamla huset (dvs Erik Möller, Mario Pierro, Fredrik Östling, Hans Möller, Darijo Berkes, Tomas Bodén och Anna-Karin Brus). En diger arsenal av analoga syntar och moduler, en oförtäckt kärlek till gamla hus (läs: gammal house) samt inte minst förmågan att bygga upp musiken med utgångspunkt i kollektiv improvisation gör det till en riktigt rolig liveupplevelse. Sju personer på rad, männen i vitt och kvinnan i svart. Visuellt känns kollektivet som forskare i vetenskapens tjänst – eller som ettan på en tärning. Resultatet av Gamla husets musikaliska idé framkallar hos mig en inre bild av Kraftwerk och 808 State på Manchester-klubben The Haçienda, gemensamt framförande en cover på ”Blue Monday”. Inte konstigt att publiken har så svårt att stå still.

Härnäst två artister som inte riktigt levde upp till mina förväntningar. Spelningen med WIFE (aka James Kelly) vill aldrig riktigt lyfta – de studioinspelningar jag hört låter mycket mer intima och personliga än vad låtarna gör live. WIFE är ett enmansband som rör sig i markerna kring dubstep/triphop och innerlig soulpop. Kelly har en känslig röst men låtarna känns onödigt komplicerade och det blir inte särskilt intressant i längden. Jag undrar om han riktigt har bestämt sig för vilket ben han ska stå på. Den där osäkerheten fortplantar sig tyvärr ut i publiken.

Detsamma gäller faktiskt konserten med Actress (aka Darren J Cunningham). Hans skiva Ghettoville från i år har fått blandad kritik men jag tycker att skivan lyckas förmedla en speciell stämning av urban stadsmiljö som gör att jag gärna återkommer till den. Dock gör liveartisten Actress en rätt inåtvänd och småtrist spelning. Återigen bjuds vi på den där mörka, släpiga, grusiga laptop-elektronikan som varken svänger eller fascinerar. Det händer ingenting hos mig, musiken slår inte an något hos mig, väcker inga som helst associationer.

WIFE och Actress alltså – kanske handlar det helt enkelt om två artister som absolut kan hitta ett tonläge eller formspråk på skiva men som har svårare att nå ut i ett livesammanhang? Kanske är det bara jag som inte är en tillräckligt tålmodig festivalbesökare?

En som verkligen ger ett rastlöst intryck är Dominick Fernow som i sin Vatican Shadow-skepnad maler fram stenhård metal-techno med stor inlevelse och ett frenetiskt, närmast gymnastiskt kroppsspråk. Den rena, obönhörliga kraften i musiken gör att den trots sin kyliga karaktär känns suggestiv och oemotståndlig. Dessutom har Fernow ett par överväxlar att lägga in precis när man trodde att toppen var nådd. Vatican Shadows provokativa lekar med militär och religiös estetik, symbolik och vokabulär har skapat vissa frågetecken kring vad Fernow egentligen vill säga med sin musik men det är ingenting som jag grubblar över denna kväll. Energin från scenen känns som det avgjort viktigaste.

Sammantaget känns det som att Voltfestivalens sjätte upplaga befäster festivalens position som en uppskattad och självklar samlingsplats för alla som är intresserade av elektronisk musik. Ett av lyxproblemen är klassiskt festivalmässig – ska man hinna se allt som händer i varje vrå måste man springa fort. Och ändå går det inte. Trots mina ambitioner att se det mesta missade jag sorgligt nog spelningarna med RytmisKonsekvens, Pleq, Acute Onset och Bioluminiscens.

Mina personliga invändningar mot vissa av akterna tas i varje fall snabbt ut av Volts signum; helhetsintrycket är magiskt och någonting mycket större än summan av delarna.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry