Way Out West 2012

Way Out West 2012

Publicerad: sön, 2012-08-12 14:45

Tyvärr ställde Ornette Coleman in sin konsert. Men den sjätte upplagan av Way Out West bjöd på annat än jazz. Kraftwerk, Thurston Moore, Anna von Hausswolff, Swans samt ett litterärt experiment var några av höjdpunkterna.

Konsert
Artist:
Way Out West
Plats:
Slottskogen, Göteborg
Datum:
2012-08-09 - 2012-08-11

Av: PM Jönsson

Under de sex år som Way Out West existerat har festivalen aldrig visat något intresse av jazz. Därför var beskedet att Ornette Coleman skulle spela i Slottskogen en stor överraskning. Tyvärr ställde han in mitt under festivalen. Han hade åkt på matförgiftning och var sängliggande. Svårt att veta vad man kunde förvänta sig av Ornette Coleman i dag, men hela festivalen blev tråkigare med en gång.

Det fanns ljuspunkter. En av dem kunde man se två gånger, två dagar innan Thurston Moore ska spela på Way Out West – på väg mellan Köpenhamn och Oslo – blir det ett extrastopp i Göteborg, en aptitretare där det utlovas mer experimentell musik än den vanliga konserten i Slottskogen. Med sig har han sitt nya band, Chelsea Light Moving, idel goda vänner och musikerkollegor: Samara Lubelski (fiol, bas), Keith Wood (gitarr) och John Moloney (trummor). Alla har figurerat på skivor från Thurston Moores skivbolag Ecstatic Peace, Wood med sitt projekt Hush Arbors, John Moloney har i många år varit en av de drivande krafterna i Sunburned Hand of the Man och Samara Lubelski har förutom sokoskivor medverkat på Thurston Moores album, och i en lång rad olika band/projekt, som The Sonora Pine, Jackie O´Motherfucker och The Tower Recordings.

Men det är först i slutet av tisdagens konsert som de är på scen samtidigt. Thurston Moore lägger upp ett schema, olika konserter, som ska vara en kvart ungefär. Lite som när Sonic Youth gästade Ystad för över tio år sedan, fast i ett mindre format. Först ut en duokonsert med Thurston Moore och Samara Lubelski, elgitarr och fiol, typisk amerikansk avantgardeimpro. Helt okej, med det kändes som en kvart var för kort tid, musiken hann inte utvecklas till någonting annat än ett långt intro. Thurston Moore och John Moloney var något annat, stenhård attack, punkjazz, där jag nästan kom att tänka på det utomjordiska duosamarbetet mellan Chris Corsano och Michael Flower. Näst på tur en konsert med en kompis, från New England, men baserad i Antwerpen, möjligen någon med Wooden Wand-koppling, dronemusik med elgitarr och effekter och mystisk sång, rätt bra, men - i sammanhanget – för långt. Keith Wood spelade två låtar, sång och gitarr, det var några år sedan jag lyssnade ordentligt på en skiva med Hush Arbors, men soundet kändes igen, 70-tals-folk-rock, som flyter fram till nuet i ett drömskt dis. Keith Wood läste även en dikt, påhejad av Thurston Moore, beatpoesi kan man säga, med mat-tema, ganska underhållande.

Kul att se Thurston Moore med olika musiker och när han dessutom är lekledare mellan akterna och spelar singlar han köpt tidigare under dagen (?) – Johnny Winter, Jimmy Smith (organisten, inte sångaren) och arabisk gitarrjazz – frågar om någon vet vad han spelar, förvränger musiken med pedaler, skapar noise av en hatt och en iphone – så kommer även buspojken och den fanatiska skivsamlaren fram. Men även om det är ett band är Thurston Moore i centrum, både på de fyra låtarna som avslutar Pustervikskonserten och när de spelar samma låtar, samt fler nya låtar och åtminstone två äldre låtar – "Ono Soul" från Psychic Hearts - i en timma ungefär på torsdag eftermiddag, under festivalen. Jag funderar över hur det känns, för de andra musikerna, att gå in i ett redan existerande sound, i Thurston Moores musikvärld. För även om John Moloney är en helt annan slags trummis än Steve Shelley – mer yvig, och monoton – och Samara Lubelski på några låtar spelar fiol så låter det väldigt mycket Sonic Youth, och – förstås – de senaste två soloskivorna, fast allt är hårdare, ibland med trasig 80-tals-indie-estetik.

Det är väl inget problem, men det skulle vara intressant, i ett längre perspektiv, om de andra musikerna tar större plats, jag skulle vilja höra mer av Moloneys krautådra, Lubelskis fiol och kanske även Keith Woods lyriska sida. Låtarna, där flera tycks ta avstamp i poesi och amerikansk undergroundkultur, en låt heter "Burroughs", en annan något med Patti Smith, "Empires of Light" är tillägnad Roky Erickson, Frank O´Hara dyker upp i en annan titel, är bra, om jag ska jämföra med SY-katalogen, lite som eran runt Sister. Och det verkar som Thurston Moore bejakar en mer aggressiv spelstil utan sitt gamla band. Festivalspelningen innehåller även ett noiseparti där han lämnar gitarren till publiken, stoppar gitarsladden i munnen, och står på gitarren som det vore en skateboard. Jag har sett honom göra liknande saker flera gånger förut. Det spelar ingen roll. Det ger konserten en extra laddning, det är Thurston Moore i ett nötskal. Explosiva attacker som stärker upplevelsen.

Återföreningar har varit en trend i flera år. De senaste åren har jag på Way Out West sett Iggy & Stooges och Pavement till exempel. Echo & The Bunnymen har spelat hela Ocean Rain och förra året var Pulp ett av festivalens dragplåster. I år spelar Blur. Och – på torsdagkvällen – Refused. En bit in i konserten säger Dennis Lyxzén att Refused var för fina för att återförenas. Han säger att de länge var skeptiska till att spela igen, men att många tjatade på dem, och tidigare i år bestämde de sig för att göra ett antal konserter. Tretton och ett halvt år efter att de splittrades, under en USA-turné, på grund av meningsskiljaktigheter. Dennis Lyxzén och David Sandström har spelat ihop sedan några år, i hardcorebandet AC4, men att Refused skulle återförenas kom ändå som en chock. Refused är ju fucking dead som de sjöng på svanesången The Shape of Punk to Come. För egen del var jag splittrad, återföreningar är alltid problematiska, åtminstone för mig, om det är ett band som jag följde, som betydde väldigt mycket under en tid, som påverkade mig som människa. Minuterna innan konserten hoppas jag att allt det där ska komma tillbaka, att det ska bulta i hjärtat, att jag ska knyta näven och känna lika starkt för Refused som i mitten och slutet av 90-talet.

Men det blir inte riktigt så. Jag kan inte kritisera dem för att de spelar igen. Försöker förtränga att det – kanske - handlar om pengar. Det är en återföreningskonsert och det hjälper inte att Dennis Lyxzén har helt rätt i att texterna betyder lika mycket i dag som 1995 eller 1998. Det är bra - särskilt "Rather Be Dead", "New Noise", "Tannhäuser" – och när Lyxzén à la Iggy står på publikens händer pirrar det i kroppen. Men det är ett stort problem när det endast handlar om att återskapa ett sound. Varför inte göra någonting nytt? Vadsomhelst. Det finns ingenting som överraskar. Ingenting. De låter musiken tala, men jag hade velat ta del av en slags manifestation. Politik och musik tillsammans idag. David Sandström har skrivit Marie Norin på trummorna. Bjud in Marie Norin, eller en annan poet, en konstnär, töj gränserna, något som kan skaka om och få det att vara angelägnare. Men Refused är inte ett svenskt Crass. Jag drömmer, hade en förhoppning att Refused skulle utmana sig själva och publiken konstnärligt. Ta tillfället i akt. Hade jag aldrig upplevt dem under 90-talet hade det säkert varit en annan sak. Alla som aldrig såg dem fick förhoppningsvis ut mycket mer.

Märkligt nog ser jag en protestsångare dagen därpå som på ett helt annat sätt lyckas vara i fas med tiden. Billy Bragg hämtar flertalet låtar från 80-talets Thatcherera när han spelade på strejker, i ockuperade hus, på pubar, och turnerade i DDR. En viktig skillnad gentemot pop- och rockband är att det inte finns några tidsmarkörer överhuvudtaget. Han försöker aldrig vara cool. Och det, tror jag, är en av anledningarna till att folkmusik är en så tidlös genre. Och att det är musik jag alltid bär med mig. En röst. Ett eller några instrument. Inga poser. "A New England" som ett sista extranummer var onödig. Men det är en bra låt. På "Waiting For the Great Leap Forward" förändrar han texten, tar upp dagens ekonomiska ”kris”, Occupyrörelsen, flikar in det ryska punkbandet Pussy Riot. Han lyckas tillochmed att ta en så pass uttjatad låt som Bob Marleys "One Love", stuvar om texten, så att den handlar om att de afrikanska ländernas skulder bör skrivas av. Publiken sjunger med. Eftersom Woody Guthrie skulle fyllt 100 år i år blir det Guthrietema ett tag, han berättar underhållande om hur han drogs in i Mermaid Avenue-projektet, flikar in spontana kommentarer mellan låtarna som en fullfjädrad ståuppkomiker, utan att allvaret, politiken, försvinner. För Billy Bragg i dag är det inte kapitalismen eller konservatismen som är den stora boven. Det är cynismen. Som finns i oss alla. Han sjunger en ny låt på det temat. Tar upp hur åsiktsfriheten misshandlas på internet. Och sjunger, något senare, "The Power in a Union". Joe Hill-låten. Det är 1 maj mitt i augusti.

Politik är däremot ingenting som förknippas med Swans. Snarare existentialism. En ny skiva, The Seer, släpps i slutet av månaden, en ambitiös dubbel på en speltid runt två timmar. Michael Gira har sagt att skivan är kulminationen av all musik han har gjort under 30 år, både med Swans och Angels of Light. Med tanke på styrkan i My Father Will Guide Me Up (2010) – bandets första studioalbum sedan Soundtracks for the Blind (1996) – är mina förväntningar höga. Och förväntningarna var även höga inför att se dem live, jag har sett Michael Gira solo vid ett tillfälle, men missade Swans både under avskedsturnén 1997 och när de spelade i Stockholm i fjol. På Strand i Stockholm i maj förra året spelade de i över två timmar. Låtarna var dessutom betydligt längre än på skiva. Och det är självklart så man ska se dem, sugas in i långa, monotona tunnlar, inte uppleva musiken på en komprimerad festivalspelning. Det känns som jag har varit på en halv konsert. Ett annat problem med konserten var att även om många av låtarna till stora delar är instrumentala så bryter inte Michael Giras mässande sång fram som den borde göra. Sången - oftast korta, upprepande fraser – drunknar i det massiva soundet. Inte lika starkt som väntat. Kanske på grund av de svenska volymreglerna. Michael Gira agerar som dirigent, styr musikerna, med gester och miner, och verkar sur ett par gånger på de två slagverkarna som - i mina öron – effektivt drillar upp musiken, eller bankar med hypnotisk rytm. Basisten Chris Pravdica är en viktig kugge, Giras högra hand, pulsen som trummorna och de tre gitarristerna – Michael Gira, Norman Westberg och Christoph Hahn (lapsteel) - ofta utgår ifrån, där några riff dras ut, skulpteras, om och om igen.

På festivalens hemsida har någon skrivit en korkad text om Swans. Det står att Swans är hela världens ondska, att Gira är den mörka gospelns främsta präst. Det är många, många år sedan Swans byggde musik på aggressivitet, våld, och konfrontation. Ondska? Det handlar om någonting annat, Michael Gira brukar prata om att musiken ska vara ett sätt att bryta ner kroppen, att organisera ljud till starka, emotionella känslor. Jag upplever det som någon slags rening. Och så är det fortfarande, när musiken är extremt monoton, Gira går in i sitt sound, tar med sig musikerna i sitt sound, låter publiken ta del av detta sound, en gest som upprepas gång på gång på gång. Jag har inte koll på Swans hela katalog, men tror att merparten av låtarna som spelades är från den kommande skivan. Ibland kändes det som de prövade låtarna, att själva längden inte var bestämd i förväg, möjligen är det så att musiken inte är helt och hållet färdig, att det är musik som ska utvecklas live. En process. Och det är så jag upplever Michael Giras och Swans musik. En enda lång process. Man måste försöka ta sig in, in i sig själv. Igen. Igen. Igen. Ingenting är någonsin klart.

Mycket män på Way Out West. Över 70 % av artisterna är män. Jag ser två kvinnor, båda spelar tidigt på dagen, fredag och lördag, och är ifrån Sverige. De spelar piano båda två, men annars är det en ganska stor skillnad mellan Anna von Hausswolff och Frida Hyvönen. Anna von Hausswolff spelar låtar från aktuella albumet Ceremony. Kyrkorgeln från skivan – som spelats in i Annedalskyrkan – är ersatt av en synth, men hon återskapar orgelns mäktiga ljud, som på den lugna, oerhört vackra "Red Sun". Precis som på skivan startar konserten i dronemörker à la Earth, bandet spelar bra, Daniel Ögrens elgitarr tar större plats. Det är musik som delvis handlar om att sörja, men ljuset tar sig igenom nästan varje låt, särskilt när Anna von Hausswolff sjunger med klar, stark röst. Hon upprepar sig inte det minsta - följer sin egen stjärna. Favoritlåtar, bland annat, "Sova" som är låten jag lyssnat på allra mest i år över huvudtaget, och "Funeral For My Future Children" som dansar iväg med trummor och virvlande orgel/synth.

Frida Hyvönen är mer av en klassisk singer/songwriter, men hon har ett alldeles eget uttryck, är mer uttalat personlig i texterna, samtidigt som det finns ett berättardriv och en, tänker jag, fantasi, som ibland försöker lura lyssnarna. Hon leker primadonna vid pianot, har på sig en gigantisk klänning, med det är aldrig teatralt, utan avväpnande, både snacket mellan låtarna, och musiken som på årets album To the Soul har fått en utökad färgpalett. Jag tvekade lite inför skivan, men live fungerar varenda låt, ett perfekt litet band hon har med sig. Jari Haapalainen – som spelar trummor – log till och med efter konserten. Då vet man att det har varit bra.

Ett litterärt experiment ägde rum under festivalen. Motskrifter, där åtta författare – Meira Ahmemulic, Ida Börjel. Johan Jönson, Aleksander Motturi, Mara Lee, Pär Thörn, Andrzej Tichy och Jenny Tunedal - tillsammans, via Google Docs eller något liknande ordbehandlingsprogram, har skapt en textmassa, som på olika sätt gestaltades och ställer frågor om individen kontra kollektivet. Dels så släppte en drönare ner meningar från textmassan på festivalområdet – mitt under Wicos konsert, bland annat – och så läste de åtta författarna utdrag från texterna. Samt som en flash mob, där de inblandade, samt personer som anmält sig, stod vid entrén och läste textfragmenten på små lappar som sedan gavs bort till festivalbesökarna. Jag gick spontant med i aktionen och var med och läste i 15-20 minuter, intressant, dels att överhuvudtaget offentligt stå och läsa något, som jag inte skrivit, men också att se människors reaktioner, och att höra rösterna, orden, från alla andra som läste, i människomassan. JAG ORKAR INTE MED SÅDAN SKIT. Sade en stressad själ. Andra tog mina lappar pliktskyldigt, som det vore vilket reklamblad som helst. En del blev nyfikna. Många lappar låg på marken en bit bort. Uppfriskande med den här typen av aktioner som ifrågasätter och vill skapa tankar, debatt, åsikter. Efter ett tag gick jag dock bort till den kollektiva festivalmassan igen. Men med massa ord, meningar och tankar i huvudet som jag inte hade haft tidigare.

När Frank Ocean också ställde in blev Kraftwerk lördagens och hela festivalens klimax. Stämningen innan var mysig, alla tog på sig 3D-glasögonen som delades ut vid entrén, tog bilder med sina mobiler och det kändes som alla älskade Kraftwerk. Eller kanske snarare respekterade dem. Fyra herrar från Düsseldorf, endast Ralf Hütter är som bekant kvar från den klassiska sättningen från mitten av 70-talet när Kraftwerk skalade bort det mesta av sina progressiva rötter. Fast en del av krauttiden finns kvar, långt inne i de visuella effekterna och sequencersekvenserna. Främst på "Autobahn", den är inte lika lång som på skiva (22 minuter), men det är nästan som man kan höra Florian Schneiders flöjt sväva omkring i det märkliga mötet mellan tysk ingenjörskonst och pastoral idyll. Lite new age över konserten emellanåt.

Jag har sett dem tidigare, på Olympen i Lund 1991 och på Roskildefestivalen 1998. Mycket känns igen. Kraftwerk är inte ett band som slänger ut sig nya låtar eller skivor, sedan remixplattan The Mix – som de turnerade med i början av 90-talet – har det kommit en singel, ett album (Tour de France Soundtracks, som återanvände ett existerande koncept), liveplattan Minimum-Maximum och boxen The Catalogue. Det nya 1991 var remixerna, de upp-poppade versionerna av gamla låtar, dels att de visuella inslagen under livekonserterna hade tagit fart. Men även om hela technovågen var på gång då och Kraftwerks betydelse för den elektroniska musiken var stark och tydlig minns jag konserten som en sluten rit, där hela Sveriges synthare hade firmafest. Och varför var de på scenen över huvudtaget? Borde inte medlemmarna stå i de dolda, gömma människan, endast lyfta fram maskinerna. I Roskilde kände jag samma sak, fantastisk musik, men det logiska borde vara att försöka spola bort spåren av en konsert och förvandlade det till en konstinstallation.

I våras spelade Kraftwerk, i samband med en retrospektiv utställning, åtta kvällar på Museum of Modern Art i New York. Samtliga album från Autobahn till Tour de France Soundtracks. I München förra året gjorde de både en 3D-installation och 3D-konserter. Så de har tagit sig in på muséerna, men att se dem på en stor utomhusscen på en stor festival som Way Out West var en händelse, de möter en ny publik, och ingen som har hört Kraftwerk i dag kan betvivla gruppens enorma betydelse för populärmusikens utveckling. Finns det något annat band som spelat en sådan stor roll, vid sidan av 60-talets rockband som satte igång vågor över hela klotet? Musikaliska visionärer som kunde förutspå framtiden.

Trots att jag är på krigsstigen mot all form av nostalgi klarar sig Kraftwerk från de mest uppenbara fällorna. De återskapar sitt sound, men i ännu högre grad vårdar de sitt sound, förvaltar katalogen, lägger till nya detaljer, som 3D-teknologin. Musiken i sig är samtidigt så pass tidlös. Många av de bästa låtarna – "Radio-Aktivität", "Die Mensch-Maschine", "Autobahn", "Trans Europa Express", "Die Roboter" – kommer från de klassiska 70-tals-albumen, men pekar framåt. I grunden enkla budskap, koncept, slogans, men just enkelheten är effektiv. Som orden i "Computer World", FBI, Deutsche Bank, Interpol, CIA, KGB osv. Fukushima hade lagts till i texten till "Radio-Aktivität". De medverkade för övrigt med en video på antikärnkraftgalan No Nukes i Tokyo i juli i år, där bland annat Ryuichi Sakamoto och Otomo Yoshihide spelade till minne av offren till kärnkraftsolyckan och där hela idén var att kärnkraft bör förbjudas.

Mycket nytt var det annars inte rent musikaliskt. Musiken från konserterna från 2004 som finns på Minimum-Maximum är mer levande än det man kunde höra i Slottskogen. Även om Ralf Hütter - och kanske även de andra tre herrarna på scenen – spelar melodier ibland, och förändrar musiken fast det knappt märks alla gånger. Antagligen beror de trogna tolkningarna på 3D-effekterna, allting behöver vara perfekt synkat. Och i samband med de visuella effekterna, där arketypiska Kraftwerk-symboler lämnade bildskärmen och befann sig ute i sensommarluften, kan det vara en poäng att lyfta fram den grafiska konstnären Emil Schult som skapade nästan samtliga skivomslag och som är arkitekten bakom estetiken. Snyggast var noterna som singlade iväg, även om effekten var som störst i början av konserten i "Die Roboter" där replikafigurerna lämnade bildskärmen. I längden blev det tredimensionella aningen förutsägbart och även musiken tappade en del i skärpa under andra halvan av konserten. Att Kraftwerk skulle bjuda på ny musik var väl inte väntat, men det hade varit intressant om de visuella inslagen hade tagit ut svängarna ännu mer. Hela festivalområdet som liveinstallation. Stora bildskärmar och tv-apparater och datorer överallt på hela området som visade konserten eller annat Kraftwerk-relaterat. Nu drömmer jag igen.

Däremot störde jag mig inte på att de var på scenen vid varsin laptop. Och när Ralf Hütter lämnar scenen med ett auf wiedersehen var det riktigt rörande. Den lilla människan blev levande. Mänsklig. Fint. Jag fick lust att krama honom.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry