Way Out West 2013

Way Out West 2013

Omar Souleyman. Bild: Annika Berglund.

Way Out West 2013

Godspeed You! Black Emperor. Bild: Olle Kirchmeier.

Way Out West 2013

The Knife. Bild: Olle Kirchmeier.

Way Out West 2013

The Knife. Bild: Olle Kirchmeier.

Way Out West 2013

Ravi Coltrane. Bild: Olle Kirchmeier.

Way Out West 2013

Cheikh Lô:. Bild:Olle Kirchmeier.

Way Out West 2013

Goat. Bild: Olle Kirchmeier.

Way Out West 2013

Publicerad: ons, 2013-08-14 00:07

Det stora dragplåstret – Neil Young & Crazy Horse – ställde in. Men Way Out West blev en succé även i år. The Knife, Goat, Godspeed You! Black Emperor, Omar Souleyman, Cheik Lô och Ravi Coltrane var några konserter som lockade.

Konsert
Artist:
Way Out West
Plats:
Slottskogen, Göteborg
Datum:
2013-08-08 - 2013-08-10

Av: PM Jönsson

TORSDAG

Turerna kring Omar Souleymans Sverigebesök är välkänt så jag ska inte orda mycket om det mer än att det självklart var idiotiskt av svenska myndigheter att de inte gav honom visum i den första vändan. Konserten på Stockholm Music & Arts ställdes in, men Luger var på hugget och bjöd in den syriska sångaren till Way Out West istället. En dag innan konserten blev det klart med visum. Omar Souleyman har varit i Göteborg två gånger tidigare, på Clandestinofestivalen 2009 och en spelning hösten 2010, på Hey It´s Enrico Pallazzo, lokal nära Röda Sten.

Nu är han är i startgroparna för lanseringen av en ny skiva, på nytt skivbolag, Ribbon Music, med singeln "Wenu Wenu" som smakprov. Kieran Hebden (Four Tet) har producerat och även om soundet känns igen är åtminstone just den här låten något mer anpassad för en västerländsk publik, med mustigare beats och luftigare ljud. Omar Souleyman-skivorna på Sublime Frequencies var – förutom en liveskiva – urval från gamla kassetter, det är helt emot skivbolagets principer att producera artister. Hur resten av Ribbonplattan kommer att låta var svårt att utröna efter Way Out West-konserten, men det fungerade hur bra som helst, publiken dansade och skrek Omar som om han vore en superstjärna. Och med ett ordentligt ljudsystem fick låtarna ett annat tryck, den uppdaterade dabkemusiken pumpades ut med Rizan Saids korgsynthspel som motor. Sazmannen Ali Shakar stannade hemma och poeten som läste improviserade textrader in i Omar Souleymans öron vid det första Sverigebesöket har inte varit med på ett tag.

Omar Souleyman sjunger, sträcker fram händerna, uppmanar till handklapp och dans, men det är Said som gör jobbet; beats, trummaskin, synthtrummor, han vrider och ändrar ljudet, spelar snabba syriska/kurdiska/turkiska melodislingor med ena handen och utan den elektriska sazen är det även han som sköter de mer psykedeliska inslagen, även om det inte är lika framträdande numera. På traditionell festmusik från mellanöstern brukar det vara blås och trummor, zurna och darbouka, kanske ett stränginstrument. Said moderniserar traditionen, men känslan från de vanliga instrumenten finns inbyggda i musiken. Jag undrar – som vid de tidigare konserterna – hur Omar Souleymans musik uppfattas av alla de som flytt mellanöstern till, exempelvis, Sverige. Den dabkemusik jag hört på Hammarkullenfestivalen har varit rakare, där har dansen varit viktig, rytmerna och melodierna mer mekaniska. Utan den kulturella kontexten, på en festivalscen, en bit från publiken, försvinner närheten, men varenda låt är medryckande och konserten en succé. Det ska bli intressant att höra höstens album.

Torsdagen i övrigt var sisådär. Åtminstone om man som jag – som stukat foten nyligen – inte orkade ta mig till natttliga klubbspelningar och tvingades vara sparsam med konserter. Neil Young & Crazy Horse ställde in. Kollade lite på La Yegros, från Colombia, men tyckte att mixen av cumbia och ett modernare sound (med slagverk, dragspel, flöjt och elgitarr) var platt. Tame Impala låter som en syntes av Radio Department och Flaming Lips, 60-70-tals-harmonier trycks in i ett bubblande filter, psykedeliska visuals, och sköna låtar. Ett bra popband.

FREDAG

Det kan vara problematiskt att se ett favoritband efter många år. Vad ska man förvänta sig? Jag såg Godspeed You! Black Emperor två gånger 1999 (Stockholm och Emmaboda) och på Musikens Hus i Göteborg påskafton 2002 och har aldrig upplevt en liknande samhörighet med något annat band. Musiken, estetiken och det politiska budskapet gick rakt in i mig. Även i efterhand har skivorna Godspeed You! Black Emperor och syskonbandet Silver Mt Zion - samt andra skivor från samma krets Montrealmusiker – gjorde mellan 1997 och 2003 en ovanlig suggestionskraft. Gy!be gjorde en lång paus i svallvågorna av dubbelalbumet Yanqui U.X.O. -men delar av bandet har fortsatt med Silver Mt Zion och andra projekt, bra skivor, utan att det skapas liknande gnistor som under de gyllene åren.

Med fjolårets album Allelujah! Don´t Bend! Ascend! – det första på tio år – i ryggsäcken är de ute och turnerar igen. Konserten var en kombination av musik från den aktuella skivan, en outgiven låt och äldre favoriter som "Moya" och "Gathering Storm". Återigen, vad förväntar jag mig? Jo, att musiken är lika stark idag, att jag känner likadant. Det blir inte riktigt så, av flera anledningar.

De första skivorna med Godspeed och Silver Mt Zion var för mig ett soundtrack till den tidens politiska demonstrationer, Seattle, Prag, Eu-toppmötet i Göteborg, gatuupplopp, polisbrutalitet, anarkister som försökte förändra världen. Hopp och förtvivlan. Det politiska spåret, den knutna näven, det djupt allmänmänskliga, är en av anledningarna till att Gy!be är någonting helt annat än postrockband som Mogwai och Explosions In The Sky. Montrealbanden var mycket mer än musik - det var ett ställningstagande. Så kändes det då, protestmusik med en underground/punkrock-.stämpel. När jag intervjuade en av bandets tongivande medlemmar, Efrim Menuck, i samband med en Silver Mt Zion-platta, ville han inte alls prata politik; han förstod vad jag läste in i musiken, men tog ned det på ett privat, lokalt plan, till några människor i Montreal som försökte artikulera deras känslor och samtal via musik. Dagens politiska skeenden i mellanöstern, överallt på jorden, har ett annat soundtrack även om det finns klara paralleller med Occupy-rörelsen, demonstrationer mot politiska ledare; det är samma orättvisor, samma ekonomiska system, makten korrumperar. Musiken i sig väcker känslor - men vi är alla annorlunda. Tiden sätter sina spår.

Jag hade önskat att de inte spelat någonting från de gamla skivorna även om musiken fortfarande bultar i hjärtat. Jag vill att det ska vara här och nu. Önskar att de enbart gjorde ny musik, den långa "Mladic" från Allelujah! Don´t Bend! Ascend! kommer efter ett droneintro och biter sig fast, men ljudet är alldeles för lågt, pulsen, riffen och melodislingorna som byggs upp skakar inte om som det kunde göra med starkare volym. Tyvärr spelar de inte skivans andra centrala spår, "We Drift Like Worried Fire", utan ett långt stycke, "Behemoth", som påminner lite för mycket om dronerock som andra band pysslat med de senaste tio åren, musik som skapar en malande, molande atmosfär, men är alltför statisk. Däremot gillar jag när kollektivet tar en paus och de arbetar fram elektroniska signaler som erinrar om det Tim Hecker har gjort, en annan musiker från Montreal, för övrigt gammal turnékompis med Godspeed You! Black Emperor. Synd att de inte i högre grad försökte förena de ilande, isande ljuden med de orkestrala arrangemangen. Ljudet accelererade i styrka - men var för lågt under hela konserten.

Godspeed You! Black Emperor är - på gott och ont – fast i sitt sound. De borde försöka att utveckla invanda mönster, laborera med nya uttryck. Det finns inga risker i musiken. Hellre ett halvt misslyckande än en upprepning. Ett plus för det visuella i slutet av konserten, när de svartvita, fladdrande filmerna på landskap och människor ersätts med eldslågor. Det är musik som brinner. Av hopp och förtvivlan. Musik som förflyttar rummet. Bygger inre landskap. Men laddningen som fanns för 10-15 år sedan är borta.

En koppling mellan Godspeed You! Black Emperor och The Knife är att de vägrar att anpassa sig till mainstreammedias spelregler. Gy!be var redan från början skeptiska till intervjuer, ibland har en eller flera medlemmar agerat talespersoner för bandet/kollektivet. Den enda intervjun jag har läst på senare år – i Guardian, i höstas – var via e-post och svaren på journalistens frågor mer som en kommuniké än en vanlig intervju. Utifrån ett resonemang om politisk musik svarar de: ”What´s political music? All music is political, right? You either make music that pleases the king and his court, or you make music for the serfs outside the walls, It´s what music (and culture) is for, right? To distract or confront, or both at the same time? So many of us know already that shit is fucked”. Serf är i svensk översättning träl eller livegen.

Trötta på standardfrågor om att de är mystiska och svåra valde Karin Dreijer Andersson och Olof Dreijer journalist till en av två The Knife-intervjuer som publicerats i år i en svensk tidning (Faktum). De valde även bilder. Vill ha kontroll över hur de presenteras. I den andra intervjun som de gjort - i Göteborgsposten - är bandet ett kollektiv. Titeln på årets album, Shaking the Habitual, är ett uttryck myntat av Michel Foucault. The Knife vill skaka om invanda mönster. De politiska nycklarna på skivan har jag inte greppat fullt ut, det finns hänvisningar till varifrån de hämtat fraser och inspiration i skivhäftet, men jag har bara lyssnat i datorn. Däremot uppskattar jag hur de utmanar sig själva. Misslyckanden är en förutsättning, ett sätt att komma vidare. I samband med skivsläppet var ett av få uttalanden från bandet: ”We want to fail more”.

Konserten på festivalens största scen i fredags kväll väckte olika reaktioner. Jag valde att inte läsa någonting om spelningarna The Knife har gjort sedan Shaking the Habitual släpptes i våras för att vara så öppen som möjligt. Starten är märklig, en person kommer ut på scenen och värmer upp publiken med aerobics till pumpande disco och uppmanar publiken att röra på kroppsdelar och skrika yes och no. Hysteriskt och underhållande. Ett spratt som, tänker jag, Daft Punk skulle ägna sig åt. Men är det egentligen ett sätt att testa publiken, att leka med maktbegreppet, vad kan man säga inför en peppad åhörarskara? Skulle vi som lyssnar skrika Ja eller Nej till vadsomhelst? Kanske vill The Knife bara få publiken på partyhumör. Och vem var hen, aerobicsfiguren? Är det Olof Dreijer som har klätt ut sig? Är det viktigt att veta? Är det inte, i grunden, oväsentlig kunskap, relaterat till underliggande strukturer i samhället, hegemonierna som påverkar musikindustrin, för att anknyta till diskursanalys och Michel Foucault.

The Knifes Shaking the Habitual-show är många saker, men mer än någonting annat en kritik mot fixeringen av jaget. En motpol till flertalet konserter under festivalen. Karin Dreijer Anderssons gamla trummis (i Honey Is Cool) Håkan Hellström sjunger bara om sig själv, Public Enemy är så upptagna av att sätta in sig själva i musikhistorien att det blir tröttsamt redan efter ett par minuter. Kendrick Lamar – grym rappare - dödar delar av sin konsert med förutsägbara hiphop-poser och tjöt om sin plats i världen. På Way Out West för två år sedan gjorde Kanye West ett framträdande som var egocentriskt i överkant. Intressant, som kulmen på ett fenomen. Jagjagjagjag. Exemplen är många.

Identitet är ett bärande tema i The Knife över huvudtaget och motorn i konserten. Vi hör Karin Dreijer Anderssons röst, men vet inte vem hon är på scenen, vi vet inte vad som spelas live och vad som är förinspelat. The Knife är inte två personer, utan ett myller av dansare och musiker, halvt maskerade, det existerar inga individer utan en grupp människor. Även ljuset förvillar liksom koreografin där The Knife-kollektivet hela tiden rör sig, det är som ett mellanting av science fiction och primitiv rit, alla dansar nästan hela tiden utom när de står stilla, samlade, i ett hörn, och iakttar, ja, vad? Frågorna är många - men helheten övertygar. Det är mer än en konsert, ett musikperformance som skakar om både sinnen och hjärnan. Risktagandet, musiken i samklang med den geniala koreografin och – framförallt – jagkritiken, är innovativ och tankeväckande.

Låtarna de spelar, lite från Silent Shout, i huvudsak de mest dansanta, rytmiska spåren på Shaking the Habitual, är skarpare och starkare live, tar nya andetag på en scen, i en visuell kontext. Ovanligt, med en konsert som verkligen, på alla plan, inte liknar någonting annat. Visst, det finns paralleller med modern opera och modern dans, men att se föreställningen på en rock/pop-festival ger upplevelsen en extra dimension. Kontrasten är total. Det är en betydligt rikare upplevelse än en ”vanlig” konsert. Inget fel på band som står upp och ner och spelar men det behövs band/artister som förvirrar och konfronterar sin publik. Skakar om gängse föreställningar. Testar nya grepp. Och det lyckas. I, nästan, varenda sekund. Imponerande.

LÖRDAG

Kom iväg tidigare. Eftermiddagen bjöd på jazz och en superstar från Senegal. Ravi Coltrane har inte lockat på skiva i någon hög grad, men när han med en taggad kvintett spelar frenetisk hårdbop som utgår från farsans tidiga 60-tal är det livejazz av god klass. Altsaxofonisten (uppfattade inte namnet) var nästan ännu bättre, njutbara solon, och med tanken på publikens uppskattande var det trist att de andra jazzbanden på festivalen – Goran Kajfes Subtropic Arkestra och Nils Bergs Cinemascope – gjorde klubbspelningar. De hade fått många nya fans i Slottskogen. Mer jazz på kommande festivaler!

Cheik Lô har en hel del gemensamt med Youssou N´Dour. Samma mix av mbalax, kongolesisk postrumba, karibiska rytmer, soul, pop och jazz. Skillnaden är att Lô – vars första album i väst producerades av N´Dour – inte i samma utsträckning var med att utveckla och elektrifiera den senegalisiska musiken som den betydligt mer välkända landsmannen. Cheik Lô föddes i Burkina Faso, men föräldrarna var från Senegal, och musiken ett barn av många år i olika band i Dakar. Han tillhör den sufistiska mouridrörelsen, men musiken är på intet sätt mystisk, det är positiv, utagerande musik, inte minst när han och två andra medlemmar trummar och rytmerna går hand i hand med sången och läckra, kongofierade gitarrslingor. Det jag hört på skivan gränsar till det såsiga och alltför mjuka. Live river det på ett helt annat sätt.

Goat tar precis som The Knife och Godspeed You! Black Emperor andra vägar än de traditionella när det gäller att presentera sin musik. En medlem säger sitt namn, i övrigt är det tyst. Men det är lättare att placera in dem i ett sammanhang, eller snarare dra trådar till andra band, estetiken och hemlighetsmakeriet påminner om Residents, Caroliner och Master Musicians of Bukkake. Styrkan i musiken är att de väver ihop olika ingredienser till ett alldeles eget sound. Debutalbumet, World Music, knockade - live är det ännu bättre.

Halvt dolda i ljus och skugga – alla medlemmar har masker - radas låtarna från skivan upp, ljudet är maffigt, soundet vasst och rymligt. De två sångerskorna dansar och sjunger och tar musiken in i någon slags tribal postpunk-känsla som bryter psykfolkvibrationerna och de magiska, svävande riffen. Där är en av nycklarna, Goat skulle kunna instrumentaljamma i timmar och få mig att börja yra, men sången skapar en perfekt motvikt till de andra pusselbitarna. Organisten spelar saxofon i några minuter – på "Let It Bleed" - och tar in jazzekon, de väver in afrobeat, svävar iväg i psykedeliska vandringar, med nerviga gitarrsolon, utan att den dansanta, organiska känslan försvinner.

Men det bästa kommer på slutet. "Det Som Aldrig Förändras/Diarabi" startar som en Soundtrack Of Our Lives-ballad, ömsar skinn och successivt ekar ett välbekant riff, det är Harvesters mäktiga, förlösande version av "Kristallen Den Fina" som Goat utvidgar, suger in i sitt universum, riffet pågår och pågår, i – ja, nästan, tio minuter, för att baka in Pärson Sound i kakan – innan den gamla, svenska folkmelodin dyker upp. Det är så förbannat fint, jag får rysningar varje gång jag hör det, på skiva, och i ännu högre grad live. Inte en cover, utan en hyllning, en gest, de tar arvet vidare. Overkligt bra. Jag önskar att Thomas Mera Gartz och Torbjörn Abelli – trummis och basist i Pärson Sound/International Harvester/Harvester/Träd Gräs och Stenar - som inte lever längre – hade fått uppleva Goat live. I synnerhet "Diarabi/Kristallen Den Fina".

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry