Whale Watching Tour på besök i Uppsala

Whale Watching Tour på besök i Uppsala

Whale Watching Tour på besök i Uppsala

Publicerad: tis, 2010-05-18 23:39

Whale Watching Tour tog sig till Uppsala för det enda turnédatumet i Sverige. Uttrycken varierar från scenen: smäktande, vemodiga stråkpartier, flyhänt pianospel, drones, brusande elektronik, sång. Allt i sann postklassisk anda. Ben Frost imponerade mest med sina skrapande ljud.

Konsert
Artist:
Whale Watching Tour med Nico Muhly, Ben Frost, Valgeir Sigurðsson
Plats:
Uppsala Konsert & Kongress
Datum:
2010-05-08

Av: Mattias Jonsson

Nico Muhly, Ben Frost, Valgeir Sigurðsson – en amerikan, en australiensare och en islänning. Alla tre är kompositörer och tillsammans bildade de skivbolaget Bedroom Community för några år sedan. Man kan ju tänka sig att valet av bolagsnamn inte var en slump. Bilden av den ensamme musikern som skapar mästerverk hemma i sovrummet har ju verkligen etablerat sig sedan datorer och inspelningsmöjligheter blev mobila. Det blev snabbt rätt många ensamma, anonyma, inåtvända artister som stod lutade över sina laptops på konsertscenerna.

Ansiktslösa, på gott och ont. Och kritiken att såväl scennärvaro som persona riskerar att gå förlorad har ofta varit berättigad. Så idén att som Muhly, Frost och Sigurðsson göra en gemensam turné i form av deras Whale Watching Tour känns genial. Samarbeten av detta slag kringgår nämligen solokvistsbekymret på ett smart och marknadsföringsmässigt lockande sätt. De har samarbetat och spelat mycket tillsammans men har i grunden rätt olika stil. Var för sig skulle det nog bli enahanda eller för mycket, men tillsammans blir helheten större än delarna.

Några väl valda musiker följer med på turnén: Nadia Sirota, viola, Una Sveinbjarnardóttir, violin, Borgar Magnason, kontrabas samt Helgi Hrafn Jónsson, trombon och sång. Konserten på Uppsala Konsert & Kongress är den enda spelningen i Sverige. Samtidigt som det är en fjäder i hatten för UKK så är det lite märkligt att det inte kunde bli fler sverigedatum denna sväng.

Jag noterar direkt att det är Nico Muhly som håller i taktpinnen. Han sitter vid flygeln och fungerar som kapellmästare, dirigent och presentatör. Innan konserten var jag nyfiken på hur de skulle lägga upp programmet men det visar sig att de helt enkelt följer en låtlista som varvar kompositörernas musik och som de framför tillsammans. Muhly är i sitt mellansnack noga med att poängtera vems musik som strax skall spelas. Uttrycken varierar från scenen. Smäktande, vemodiga stråkpartier, några nummer som domineras av flyhänt pianospel, andra delar med inslag av drones och brusande elektronik och till och med sång. Allt i sann postklassisk anda. Ganska snabbt märker jag ändå de tre huvudpersonernas tydliga avtryck i sina respektive verk.

Valgeir Sigurðssons kompositioner är kanske de som imponerar minst i sammanhanget. Ett stycke rör sig i ett långsamt Michael Nyman-land, ett annat i en urrytmisk och maximalistisk Björk-värld. Vid ett par tillfällen träder trombonisten Helgi Hrafn Jónsson fram till mikrofonen och sjunger med skör, gosslik röst och det går inte att komma ifrån jämförelsen med isländska Sigur Rós. Flera av Sigurðssons verk är relativt konventionella, i det närmaste poppiga, och även om detta i sig inte behöver vara något negativt så tycker jag att de är lite av konsertens svaga kort.

Nico Muhly sprudlar av energi och social kompetens. Hans muntra kommentarer lättar upp den ibland allvarstyngda musiken. Ett nyskrivet verk framförs tidigt i konserten, Muhly presenterar det som ”piano & drones”. Det låter spännande och unikt med bra attack i pianot. Ett annat stycke, ”Honest Music”, låter frenetiskt och fritt men blir tyvärr också lite tråkigt. ”Keep In Touch” heter ett ambitiöst verk för soloviola och förinspelad cd. Antony Hegartys säregna röst hörs samplad och bryter av på ett effektfullt sätt. Några partier i stycket attackerar mer och påminner en smula om Stravinskijs ”Våroffer”. Men det bestående intrycket är att det är lite för överarbetat för min smak.

Jag sparar det bästa till sist. Ben Frost har på de två senaste skivorna ”Theory Of Machines” och ”By The Throat” utforskat ett kallt, mörkt och industriellt landskap. Frost är intresserad av skruvade stämningar och skrapande ljud och hans långsamt växande material upphör aldrig att fascinera. Under konserten är hans stycken de allra mest skoningslösa. Verkligen skoningslösa. De kan börja lite trevande och byggas på med nya lager tills det hela når höjder som öronen inte riktigt mår bra av. Något stycke är helt nattsvart med inslag av sorgsna valtjut, kanske enda kopplingen till turnéns namn.

Även om många av de mästerligt kontrollerade ljud som Ben Frost frammanar sannolikt kommer från gravt manipulerade elgitarrer så slås jag ändå av att hela ljudbilden är så svår att definiera och sätta fingret på. Alltså både uttrycket och själva ursprunget. Vad är det egentligen mina öron hör? Och framför allt: hur bär sig karln åt?

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry