Att skriva om musik. Del 2: Akademiskt skrivande

Att skriva om musik. Del 2: Akademiskt skrivande

Att skriva om musik. Del 2: Akademiskt skrivande

Publicerad: ons, 2015-05-06 10:34

I en serie om fyra krönikor kommer Soundofmusics Joacim Nyberg att filosofera kring att skriva om musik. Utifrån ett antal olika synvinklar behandlas ämnen såsom forskning, konstnärligt skrivande, allt med tillägg av personliga erfarenheter och tankar. Dags för del 2 om akademiskt skrivande om musik.

Av: Joacim Nyberg

Vad är musik? Denna fråga fascinerar och motiverar människor världen över och har gjort så i minst ett par tusen år. Har man då funnit svaret? Det beror på. Forskningen kring musik har en lång historia och är idag högst levande med influenser från ett antal olika discipliner och i vissa aspekter har man hittat vissa svar. Denna text kommer att ge en mycket förkortad och förenklad redogörelse för musikforskningen, dess landvinningar, svårigheter och begränsningar.

Redan i antika Grekland började Aristoteles, Pythagoras och grabbarna att fundera kring det här med musik. På den tiden närmade man sig ämnet främst från filosofin och matematiken. Filosofin har fortsatt att vara högst närvarande och är än idag en viktig del av forskningen. Här finns det gott om utrymme för språkliga utsmyckningar, vissa filosofiska texter om musik är som att läsa poesi. Matematiken finns även den kvar, inte minst på senare år då matematiska formler utgör grunden för matriser och program till allehanda maskiner och datorer.

Från att ha varit ett flyktigt ting att filosofera kring har musiken gått mer och mer åt det empiriska. Det blir inte bara viktigt att fundera, man vill också kunna testa och bevisa saker. Här har psykologin varit framstående, främst med forskningen kring hur människor upplever musik. Här finns det enorma fältet som behandlar musik och känslor. Detta är ett tämligen väl utforskat område, men ändå är det inte helt klart hur musiken hänger ihop med känslorna. Historiskt sett har det funnits två vitt skilda synvinklar: det ena är att musik inte väcker några känslor alls hos lyssnaren, utan att det istället är denne själv som skapar dem inom sig. Det andra perspektivet är att musiken själv förmedlar känslor som lyssnaren är mottaglig för. I och med den striktare empiriska approachen så kom språket också att bli mer kontrollerat. Mindre filosofi, mindre närvaro och mer neutralt akademiskt.

Ett av de tidigaste och naturligtvis viktigaste fälten inom musikforskningen är musikologin/musikteorin. Musikteoretiker har dissekerat mängder av musik på en mängd olika sätt och man har väl rätt bra koll på hur musiken rent praktiskt fungerar. Språkligt hamnar detta område lite mellan det strikt akademiska och det mer avslappnade filosofiska. Lite i kontrast till det teoretiska är ej att förglömma den estetiska forskningen som istället för de praktiska aspekterna kring musik kämpar med den konstnärliga biten, med stora portioner av subjektivitet och närvaro.

Ett fält som kommit in sent i sammanhanget är neurologin. Att titta vad som händer i hjärnan i olika musikaliska sammanhang skulle kunna ge många viktiga ledtrådar till både hur våra hjärnor och musiken fungerar. Här snackar vi akademiskt prosa på detaljnivå. Det är svårläst och även om man vet mycket om musik är det tungt att läsa denna typ av rapporter på grund av jargongen. Tyvärr begränsas neurologin av det faktum att tekniken inte riktigt är i takt med våra ambitioner. Den rigida laboratoriemiljön hamnar så långt från verkligheten att det blir svårt att säga något om hur musik faktiskt fungerar på riktigt. Det man faktiskt har kunnat kartlägga är den rent fysiologiska biten med hur ljudvågor går in i våra öron och hur ljuden sedan processas i hjärnan, men lite krasst kan man säga att neurologin på grund av tekniska tillkortakommanden inte har särskilt mycket att erbjuda musikforskningen. För tillfället.

Ett för denna text intressant fält är musikolingvistiken, relationen mellan språk och musik. Här finns det stor variation och ett antal infallsvinklar. Sedan antika Grekland har detta diskuterats, men fältet sågs ännu på länge inte tillräckligt utpräglat för att accepteras som formellt. I mitten på 70-talet och början på 80-talet kom en vändpunkt. Då började man applicera grammatikmodeller på musik och analysera språk och musik med liknande metodik och terminologi. Det fungerade överraskande väl och intresset ökade kraftigt. Efter detta så har mängder av studier gjorts på hur musik och språk liknar varandra eller skiljer sig åt. Likheter kan, förutom att det handlar om ljud, vara att båda har underliggande regelverk, att de handlar om kommunikation, att båda är meningsfulla, att ovan musik kan uppfattas som ett annat ”språk”, och att hjärnaktiviteten verkar ligger i samma område för båda, med mera. Olikheterna är dock lika många och att postulera att det finns tydliga samband mellan musik och språk kan nog handla mer om önsketänkande än om verklighet. Här finns en stark jargong och forskare inom detta fält ter sig vara lika väl bevandrade inom lingvistik som inom musik(teori).

Förutom ovan nämnda discipliner har även historieforskningen, etnologin, sociologin och antropologin bidragit med intressanta iakttagelser angående vem, var, när, hur och varför vi lyssnar på musik.

Efter denna lilla sketch av musikforskningen vill jag nu visa på några svårigheter som jag förknippar med densamma. Ett stort problem är subjektivitet. Musik, och, för all del, all estetisk forskning, kommer, ofrånkomligen, att ha ett visst mått av subjektivitet. Musik är flyktigt och baseras så pass mycket på personliga erfarenheter och tycke och smak, att även den mest luttrade forskare kan ha svårt att stå emot sina egna känslors styrka. Det är svårt att säga något universellt om musik, vilket leder till att många forskare skapar sina åsikter och teorier och sedan jobbar för att bekräfta (eller avvisa) dem. Detta leder i sin tur till en litteratur som innehåller nästan lika många teorier som det finns forskare, vilket gör det svårt att få grepp om saker och ting.

Det finns ett annat problem, ett personligt sådant. Jag vill tydliggöra att detta endast är mina egna åsikter och inget annat; jag tycker att det kan vara mycket stötande att behandla musiken, som betyder så mycket för mig och andra, på ett sådant kallt sätt som forskningen ibland kan göra. Att behandla musiken som ett dött objekt utan att ta hänsyn till allt det mänskliga som ryms i den. Visst, man forskar kring känslor och allt som musikern tillför musiken men det är så mycket som går förlorat ändå. Att säga att musik är helt känslolös och inte uttrycker ett dugg är för mig snudd på provokativt. Att man dessutom tvingas använda ett visst språk gör det inte muntrare, orden läggs i munnen på en. Formalia, jargong, neutralitet, korrekthet, stelhet. Inga känslor. Jag kan inte lyssna på musik utan att känna.

För att vara lite pessimistisk så har man faktiskt inte kommit fram till särskilt mycket vad gäller musiken och dess till synes mystiska och magiska krafter. Vi vet inte riktigt varför musiken är så central för människan, inte heller exakt hur vi upplever den eller vad som händer inom oss. Visst, genom forskningen har man upptäckt massor av intressanta saker och för den som är intresserad finns det en hel värld av litteratur att utforska. För lästips, diskussion och annat, skriv gärna i kommentarsfältet eller maila: joacim@soundofmusic.nu

Nästa del behandlar det mer konstnärliga skrivandet med allt vad det innebär.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry