Bortom alla måsten i skivhögen

Bortom alla måsten i skivhögen

Publicerad: tors, 2011-10-06 23:10

Rutiner är i vägen för omdöme och upplevelser. Vänd på dem! Så skriver Thomas Millroth och väljer att lyssna på skivor han i första hand inte prioriterat. Och han finner nya storheter.

Av: Thomas Millroth

Till recensentens intelligens hör att välja intressanta fonogram.
Men att systematiskt lyssna sig fram är som att höra på Niagarafallet. Antingen slår det lock för öronen eller så drunknar man i sina ambitioner. Den som tror sig kunna välja i förväg och ha en rimlig blick över fältet fäster sig vid det förutsebara. Då blir det lätt de nya skivorna av Jim O'Rourke, Mats Gustafsson, Magda Mayas eller vad skribenten nu är mest bekant med. Sånt som man ”måste” höra på.

Därför bestämde jag mig för att göra tvärtom, lyssna bland sådant i alla fall inte jag prioriterat. Rutiner är i vägen för omdöme och upplevelser. Vänd på dem!

Osäkerheten smög allt kallare genom kroppen, när jag började med ett par nya ryska album. Flöjtisten Edyta Fil, saxofonisten Ilia Belorukov, pianisten Alexey Lapin och cellisten Juho Laitinen hör knappast till vardagsvarorna (Bewitched Concert/Intonema). Min första reaktion var, att detta lät väldigt eklektiskt.

Men jag bestämde mig för att inte lyssna som vanligt. Det blev roligare då. Med ens hördes musiken mer städad, där den böljade fram och åter i sina känslostormar. Då sångaren Thomas Buckner kom in lät det som kammarmusik breddad av hjärta och mycket smärta. Alla håller sig till instrumentens regler, men det känns som de inte räckte för någon av dem. De vet inte vad de ska ta sig till med sina känslor. Det är en kvalitet att så öppet bli utsatt för övertalningsförsök; och stilla vädjan.

Ännu mer så på den andra ryska plattan med gruppen Wozzeck, där Belorukov också ingår (Act III: Comics/Intonema). Musiken agerar omedelbart med sparkar. Men det känns inte som på skoj. Här fräser det, pyser över och kokar i utlevande allvar, som får mig att tänka på Sergey Kuryokhins Pop Mekhanika på 80-talet. Då och då bubblar det rytmiskt, och jag rycks med. Men varje försök till samtal slits i bitar. Återigen den där rätt ohumoristiska viljan att övertala. En svärta, där musikerna nog satsar sig själva mer än kommunikationen.
Ljuden knyter sig. Kanske vill jag dela denna vrede, som sannerligen är ovanlig inom impro idag. Ett slags fynd, det med.

Någon gång för länge sedan fanns en DIY-attityd inom impron. Nu är alla så virtuosa. Ett bot på den ledan utlovas på DVD:n The Intelligent Dancer av Diego Chamy (absinth records)). Någon kanske hört hans samarbete med Axel Dörner, som också medverkar här.

Men det låter inte som ni tror. Då Chamy och Dörner ställer upp sig på KuLe i Berlin, hinner Chamy knappt öppna munnen för sitt märkliga pladder förrän trumpeten klingar klar och ren. Snabbt ställer sig Chamy framför Dörner. Som snart vrider sig ett kvarts varv och skymtar. Och så vidare medan ordkedjor flödar ända tills Chamy går ut och slår igen dörren om sig. Utifrån hörs hans frustrerade röst. Allt under största allvar. Det liknar en blandning av Linus På Linjen och Buster Keaton.

Chamy bestämde sig för att under några år dansa, fast han inte någonsin gjort det. Han blandade poser, steg, gester, visade magen. Gärna ihop med kusinen Tamara Ben-Artzi. I 161 minuter kan vem som helst här bota sin spleen med fritt improviserad – humor. Och kanske få sig en och annan tanke om virtuositetens uppenbara begränsningar. Genom att undvika det undvikna skapar Chamy storartad musikperformancekonst – eller vad man nu ska kalla det.

Det finns många musiker som några år fångat ens uppmärksamhet, men liksom slinker undan. Inte vet jag vad de gör sen. Ofta hörs inget från dem.
Men så kom nya musikaliska vibrationer från saxofonisten Alessandro Bosetti, en av dem som utformade musiken i Berlin under sent 90-tal. Jag kan försäkra en sak. Så låter det inte alls längre! I stället ger han sig in i de taggbuskar, som flera fastnat i på jakt efter sång, melodi, enkelhet (Trophies, Become Objects of Daily Use/Monotype).

När jag vant mig vid Bosettis entoniga röst, repetitiva och ganska likställda texter börjar musiken leva upp. Jag glömmer alla de andra, som vill lansera sig som ett slags impro-pop-sångare och hör en som verkligen fixar genren. Det är som om han ägde den. Inte minst för att trion består av strålande instrumentalister, Tony Buck på slagverk och Kenta Nagai på gitarr. Trummorna lägger musiken i en speedad torktumlare så att all onödig vätska pressas ut. Kvar blir ord, ljud, klang och renskrapad grammatik från de opersonliga texter, som verkar saxade ur någon likgiltig annons eller notis. Poängen blir hur de alla tre klättrar tätt inpå varandra i eviga förförelseförsök. Så jobbar musiker, artister och konstnärer som aldrig tar förståelsen för given.

Bosettis trio visar en oväntad väg i impron, där både abstraktion, absurditet och musikalisk trans behålls. Det är som om Alfred Jarry satt och läste lokaltidningen och fastnade bland tryckfelen. Det går bra med Beckett också…

Så finns det musiker, som regelbundet år ut och år in släpper skivor. Frode Gjerstad från Stavanger är en sådan. Men i hans fall får jag alltid känslan att skivorna kommer ut för att han vill framhålla de fantastiska kamraterna i gruppen! Och hans Circulasione Totale Orchestra fungerar som en ständig mötesplats för improvisationen. Gjerstad är en kraft i norsk impro, ingen tvekan. Men hans sätt att träda i bakgrunden kan ibland kännas allt för vänligt. Och när nya albumet är förpackat i en parafras på AC/DC:s logo (VC DC/Hispid), då blir en petnisse som jag misstänksam. VCDC förstår jag betyder Voice (Stine Janvin Motland), Cello (Fred Lonberg-Holm), Drums (Ståle Liavik Solberg), Clarinet (Frode Gjerstad). Gjerstads namn står förstås sist.

Jag hör en musik i rätt traditionell blandning av frijazz och friform. Janvin Motland har en sådan där stigande tyngdlös röst. Hon kastar ordfragment och toner rakt ut i luften och de andra håller dem svävande. Lonberg-Holm har en förunderlig klang i cellon som störtar sig framåt. Det finns oemotståndlig energi i detta. Så lyssnar jag litet extra på Gjerstads klarinettspel och blir förvånad vilken oförställd glädje han visar. Med klarinetten som fästpunkt hörs också de andras jubel. Och hur glad känner sig inte Gjerstad, då Janvin Motland utbrister i ett slags ordfragment à la Schwitters. Det är inte alls särskilt genialt, bara det att de verkar ha så jävla kul. Det gör också att det blir väldigt bra!

Musikerna hänger upp sig, växlar upp och ner, spelar strävt eller följsamt, och mitt i allt detta lyser Gjerstads klarinett.
Och jag tänker att det hörs, hur mycket han verkligen älskar sina medmusiker.

Så har jag hört ännu något nytt i oförställd improviserande varm glädje, som faktiskt vågar låta glad och inte måste spräcka brallorna för att dölja sitt varma hjärta.
Hör här några nya erfarenheter som jag inte brukar möta i impron.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry