En visuell förstärkare

En visuell förstärkare

Kristina Matousch, Kristoffer Nilsson, Galleri Ping Pong, Malmö.

En visuell förstärkare

Publicerad: tors, 2012-10-25 14:30

Konsten har en känsla för platsen. Musiken för rummet. Betyder egentligen traditionen så mycket längre, eller är det bara något att blinka ironiskt åt. Medan både musik och konst är i ett rum där verktygen och verkan har så mycket gemensamt att man kan tala om en rätt ny situation.

Av: Thomas Millroth

Den visuella konsten och musiken kan ligga nära varandra, närmare än vi nog tror. För att se detta behövs inte Pussy Riots expressiva känsla för platsens, statens och situationens inneboende möjligheter. Under de senaste veckorna har jag haft några belysande upplevelser. Först och främst en ny cd av Andrea Neumanns och Bonnie Jones, Green Just as I Could See (Erstwhile).

Det som gör albumet så laddat är musikernas medvetna användning av just de medel som bor inne i ljudverktygen. Neumann spelar sitt vanliga Innenklavier och no input mixing board medan Jones sitter och sprakar med olika slags småelektronik. Redan från början är det arteget och suveränt. Småljud knattrar iväg så lågmält att de nästan kunde vara störningar. Men som mjuka vågor dyker aningar om strängarna i Innenklavier upp och snart gnider Neumann dem till långa glissandi i torra linjer. Över alltsammans härskar en ton irriterande som tinnitus.
Och det är så tyst så tyst.

Små ljud som snärjer varandra och långsamt rinner framåt. Att styckena är i kammarformat beror kanske på, att de flesta gjorts hemma hos Andrea Neumann på Pappelallee 5 i Berlin. Men kärnan i dem är en förtrogenhet med alla artegna möjligheter, som finns i allt från de enklaste elektriska grejer till mixerpulten och innerklaverets strängar.

Det finns en lugn svepande rörelse som för oss fram och åter i musiken. Mycket som hörs är vad som egentligen bor i vår egen förstärkare, sådana små ljud som av misstag bryter igenom ibland, om vi är oaktsamma. Neumann och Jones använder dessa elektroniska ”störningar” på ett sätt som kan kallas lo fi, men som jag hellre skulle benämna found poetry.

Egentligen är det en extrem konkret realism som utgår från någon mojäng eller apparat. Det som bryter är när musikerna stundtals organiserar ljuden i något som liknar ett rytmiskt identifierbart flöde och särskilt då ljud från klaverets strängar bryter igenom eller lägger sig som en sviktande, svirrande madrass under de skarpa elektriska ljuden.

Det går förstås att närma sig denna musik utifrån olika traditioner: elektroakustisk musik, impro i Berlin eller vad ni nu vill.
Men då förbiser vi något väsentligt, hur musikerna inte använder sina ljudskapare och instrument för att exemplifiera eller variera en tradition. Instrumenten är så att säga instrumenten. Och musiken är deras ljud. Det är klart det går att peka på Cage och hans berömda tomrum, som ju inte är ett tomrum. I så fall vill jag se musiken på skivan som ett slags tomrum som formar det omgivande och inneboende kaos till en struktur; som i alla fall råder så länge musiken pågår.

Men det är mer givande att koppla till den Cage som stod i så stark förbindelse med andra konstarter, som påverkade inte minst den visuella konsten. Happening och performance är bara en av dessa, och där är ju Pussy Riot barnbarn till amerikanen.

I pausen/tystnaden framträdde det artegna, som kan kallas för slumpen; det som fanns där i det befintliga rummet. Det förekommer ju också i musik av den typ som Neumann och Jones gör. Ibland tycker jag mig urskilja ljud utifrån eller något från själva rummet som inte direkt hänger samman med instrumenten.
Det betyder ju att rummet är den viktigaste förstärkaren och samtidigt ett extra instrument om man så vill. Det resonemanget blir intressant då jag struntar i att se tradition som ett överlämnande av ett kunnande och en praktik från en musiker till en annan eller en bildkonstnär till en annan.
Tänk om de faktiskt tittar på varandra! På ett eller annat sätt.

En annan stark upplevelse jag nyss haft var Per Mårtenssons utställning. På Galleri Elastic i Malmö visade han i det inre hörnet åtta symmetriskt hängda svarta målningar på duk. Nej, svarta monokromer är inget nytt. Och en självklar reflexion borde ju vara om åtta dukar rollade med latexfärg har något att säga.

Åtta enfärgade rollade dukar, räcker det? Postmodernismen har ju dekonstruerat den abstrakta konsten till tomma ytor och dekorationer. Ändå görs det om och om igen. Men det är inte i traditionen dess raison d´être bör sökas. I alla fall inte den abstrakta konstens magiska ytor. För mig har Mårtenssons monokromer betydligt mer med Andrea Neumanns och Bonnie Jones estetik att göra.

Det är tydligt hur rollern strukit ut färgen och hur en och annan färgklick har runnit i små blanka droppar. Matta stora ytor står mot blänkande undantag. Dessa abstrakta bilder varken reducerar eller utesluter omvärlden. De bejakar materialets inneboende egenskaper.

Monokromerna har för mig mer gemensamt med samtida experimentell musik än äldre abstrakt konst. Det finns en ny klangvärld utifrån exempelvis sinusvågor eller no input mixing board, där knaster och vad som tidigare betraktades som oönskade bieffekter skapar en annan berättelse än den vanliga, som bygger på melodi, rytm och ackord. Den utgår helt och hållet från elektronikens egna egenskaper. I grunden är det en konkret musik.

På samma sätt som Neumanns och Jones musik är också Mårtenssons nattsvarta målningar konkreta. Svärtan, duken med sin gräng, latexfärgen och rollern utgör paralleller till musikens sinusvågor, brus och knaster. Utifrån dessa påtagliga egenskaper, parametrar, skapas en sammanhängande berättelse i åtta delar, men utan att vilja suggerera tid eller rumslighet.

Det jag skrev ovan om att rummet, där musiken kom till, fungerar som en förstärkare – en Cage-låda om ni så vill – gäller ju i högsta grad gallerirummet, förstärkare av visuell akustik, som är lika enkel som övertygande.

Det går även vända på resonemanget och se Neumann och Jones på samma sätt som bilder. De antyder det ju redan i det konkreta påståendet i albumets titel, Green Just As I Could see. Och för all del även i konvolutet, som liknar den alldeles påtagliga muren i kvarteret där Neumann bor.

Det är så att säga hands on, musik som agerar som bilder, och bilder som har mer med den samtida musiken att göra än historien.

Nu finns inte bara ett mer eller mindre kraftigt växelspel mellan bild och ljud men en ömsesidighet som inte heter påverkan utan som rör sig i ett konstnärligt samtidsrum av en delvis ny karaktär.
Ännu tydligare blev ju detta, då jag såg Kristina Matouschs och Kristoffer Nilssons utställning på Galleri Ping Pong i Malmö. Hon intresserar sig för tomrum, negationer av fasta kroppar. Många av hennes objekt är tillverkade maskinellt. De spår av ”känslor” som handen lämnar är borta.

Hennes fingrar av speglande akrylglas på Ping Pong sticker ut på gångjärn från väggarna. Nilssons målningar reflekteras i dem tillsammans med publikens rörelser. Så fyller slumpen fingrarnas former.

I grunden är det en fråga om språk. Ett sätt att använda i materialet och processen inneboende parametrar. Hennes objekt har blivit ”fingrar” genom de utstansade hål som betecknar ”naglar”.

Tomrummen definierar det kaos som omger dem. Och Matouschs verk blir bindeord mellan abstraktion och konkretion, men även kropp och känsla. Rummet är åter igen en visuell förstärkare och spelplats för slumpen; men tomrummet, som sagt, organiserar ju det omgivande kaoset.

Precis som i musiken - där ju också spegeleffekten hos Matousch skapar flera rum, inre och yttre om vartannat i en rörelse som liknar de störsignaler som knattrar genom Neumanns och Jones album. På samma gång som akrylglasen envisas med att bekräfta att de är speglar. Likt de elektroniska prylarna, som Jones brukar sitta och spraka med. De säger med sina kortslutningar och fräsande tilltal att de är vad de är. Inget mer. Och våra musiker är minst lika ystra och busiga som någonsin Matouschs fingrar, som pekar hit och dit i galleriet.

När speglingarna drar förbi och skapar undanglidande bilder är det samma sak som händer, då Andrea Neumann och Bonnie Jones slår sig ner på Pappelallee 5 och lyssnar efter de små ljuden; kanske tränger något in genom fönstret från gatan. Då bär de sig åt som Kristina Matousch, då hon stansar ut runda former för att skapa ett tecken för ”naglar” på ”fingrarna” eller Per Mårtensson, då blanka snoringar blivit kvar efter att han rollat en duk och han ser den blanka droppen kontrastera mot den stora matta ytan.

Allt är uppenbart. Och där för att höras och ses.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry